Flyga lågt.

Dags för oss att flyga vidare. Ett litet inrikesflygplan ska ta oss till nästa destination på vår resa.

Säkerhetskontrollerna är många och rigorösa innan vi ens kommer in på flygplatsområdet. Stora vägen in till flygplatsen är avspärrad med en chikan där polisen står och kontrollerar varje bil och varje passagerare. Vi i vår bil klarar kontrollen och får fortsätta in. Parkering och avgångshall ligger på olika nivåer och upp till vår avgångshall är det trappor utan hiss. Det har man löst på så sätt att det står personal och väntar som bär våra väskor upp. Nästa säkerhetskontroll och så incheckning. Lite nervöst då bagaget bara får väga 15 kg inklusive kamerautrustning. Inte klarade jag det, men de var snälla och släppte igenom mig ändå. Kan bero på att planet inte var fullsatt. Men innan  vi får borda planet så är det ytterligare en säkerhetskontroll.

Men nu är vi äntligen på väg. 

Känns lite som att flyga drönare, bara lite högre upp. 

Efter en timme har vi en mellanlandning, där två personer ska gå av.

Vi landar på något som mest ser ut som en gräsmatta. Deras jeep är redan framkörd, bara att hoppa över till nästa fordon.

Kvar har vi en flygtur på 40 minuter.

Landskapet förändras och det blir mer och mer berg.

Så är vi framme i Kisoro.

Ingen stor flygplats, men säkerhetskontroll har de. Ingen röntgen utan allt sköts manuellt. 

Även gräsmattan slås med handkraft. 

Vår jeep kommer och hämtar upp oss och vi har nu en biltur på två timmar framför oss. Vår chaufför är en utmärkt guide för han berättar om allt vi ser och även om sitt land.

Det är mycket folk ute på vägarna för i Afrika går man oftast då man ska någonstans. Bilar väcker en del uppmärksamhet.

I ett stort stenbrott är arbetet i full gång. Inga maskiner utan allt bryts med hackor och släggor.

De här ugnarna används till att bränna handslaget tegel i.

Vacker natur.

Efter en underhållande biltur så är vi framme vid vår lodge.

Vi får en mysig liten stuga.

Med egen varmvattenberedare. Får nästan lite lägerkänsla när röken sprider sig över området.

Före middagen tar vi en liten promenad ner till byn, fast vi besöker inte den lokala puben.

Trappen upp ser välgjord ut, men kanske inte så beständig då regnet kommer.

Byn är inte så stor...

...men souvenirbutik har de.

Byn tar slut där nationalparken börjar och vakterna säger att vi får bara gå en liten bit in i den.

Vi är lydiga och vänder tillbaka mot vår lodge.

Känns säkrast att lyda när man ser hur beväpnade vakterna är.

Gå på lokal marknad

En dag ute i träsket och den häftiga fågeln tyckte jag räckte för mig, så nästa dag då de andra återvände dit valde vi tre svenskar att gå på marknad och utforska Entebbe lite. Det var inget dumt val, för tydligen kommer det inte så mycket turister ner på stan, för lokalbefolkningen var så glada och trevliga och verkligen bjöd på sig själva. För att inte sticka ut för mycket, mer än att vara de enda vita människorna, så tog jag inte med kameran. Utan på Herman inrådan fotade jag med mobilen.

Vi traskade runt med vår chaufför Herman som visade och berättade om vad vi såg.

En del kände jag igen, men en hel del grönsaker var nytt.

Som de här gröna bladen som var vanliga i matlagningen. 

Många trevliga personer träffade vi, de ville gärna få en pratstund och veta var vi kom ifrån.

Potatis är basföda här och odlades nästan överallt. Tre skördar blev det per år, fast i år var skörden lite hotad på grund av allt regn. 

Som vanligt i vissa länder så hängde och låg köttet helt öppet och utomhus. 

Slaktaren högg och styckade köttet med en stor maschete så att benflisorna flög vida omkring.

Bäst att gå vidare innan vi blir helt nedstänkta.

Vi går inomhus, där är det lite för mörkt för att fota, men försöker med några bilder då vi träffar på några glada barn.

När vi kom till fiskhandlarna trugade de på att vi skulle smaka på de små, små torkade fiskarna. Kan inte vara mycket mer än skinn och ben på dem, fast lite protein ändå. Men fiskhandlardamen bakom de stora fiskarna tog mig till sitt hjärta. Hon fick syn på mitt rödbrända och lite svullna ansikte och skrattade hjärtligt och sa att vi var så lika. Du är min syster, sa hon.

Efter den glädjebomben visade Herman på några knyten på en stolpe, exakt vad dessa knyten innehöll kom jag inte helt underfund med. Det kanske var lite hemligt, för det skulle ha samma effekt som Viagra.

Ut i ljuset igen, där står de lokala taxiåkarna. Cykel och motorcykel är det gängse färdmedled. Har man ingen egen cykel kan man ta en cykeltaxi. 

Mycket transporteras på just cykel och ofta har de väldigt stora och tunga lass.

Oftast går det bra, men ibland blir det till att plocka lök mitt i gatan.

När vi kommer tillbaka till vår bil, står den lilla flickan från början på promenaden kvar. Hon vinkar glatt nu och storebror som är upptagen med att diska vågar också vinka till oss. 

Vi fortsätter till hantverksmarknaden, vid parkeringen träffar vi den här parkeringsvakten. Han vill också veta var vi kommer ifrån. När får veta det så vill han att vi ska ta med hans barn hem, så de får utbildning. Det knep lite i hjärtetrakten då han sa det. 

Den marknaden var inte så stor, men gott om lokala produkter. 

Det började regna ganska kraftigt, så vi tog vår tillflykt in på köpcentrat för en fika. 

Herman, en upptagen affärsman 😊

Hur var det nu det där med att fotografera fåglar.

Ja, som sagt så är fåglar inte min första prioritet vid fotografering, klart jag tycker om fåglar och gärna tittar på dem och även matar dem här hemma men jag har ju inte de där monsterobjektiven som de riktiga entusiasterna har. Men då det lockas med en riktig raritet i fågelvärlden så är jag så klart med på noterna och med mitt 400 och extender så kommer jag ändå upp i 560 mm.

Vi ska ut på en båttur på Victoriasjön igen, det var tänkt att vi skulle åka bilfärja och sedan Jeep på en skumpig väg, för övrigt så var nog alla vägar där i Uganda skumpiga, så det hade varit intressant att se hur den här vägen var i för skick. Men den färja vi skulle ta var inställd så nu beställdes det en båt som skulle ta oss ut till träskmarkerna.

Vi kommer ner till Ssehab Marina och där är det full fart på folklivet.

Det sorteras grönsaker.

Kommersen i butikerna är i full gång.

Vi skämtade lite om att det är nog en sådan där träbåt vi ska åka med i en timme.

Nu var det inget att skämta om, för det var just en sådan som kom och hämtade upp oss. Sitta på en smal träplanka i stekande sol och utan tak, var liksom ingen höjdare. På vägen ut till träskmarken var det ingen större fara för träsmak i baken, men innan vi var tillbaka i hamn så var den ganska påtaglig för att inte tala om hur solen stekt oss.

Mabamba Wetlands är ett av Ugandas viktiga fågelområden och då vi kommer fram till träskområdet så byter vi till lite mindre kanoter och åker in i vegetationen. Till en början med motorkraft.

Det sades innan att vi skulle paddla genom kanalerna med kanot, fast när det börjat gå trögt att komma fram så hoppar vår skeppar ner i vattnet och DRAR fram båten.

Rejält slitsamt och jag är tacksam för att inte behöva hoppa i och hjälpa till. Vi kommer längre och längre in och plötsligt börjar alla guider och båtförare peka åt ett och samma håll och se där framme finns skönheten. Fast skönhet kan kanske diskuteras, den är nog mera fulsnygg den här stora fågeln med sin gigantiska näbb.

Hur som helst så är det enda gången jag sett en träskostork (shoebill). Här får jag dessutom se två, lite till höger sitter även en hona.

Kollade på Wikipedia och även där sägs det att det är en unik fågel och i det här träsket ska det finnas ungefär åtta stycken. Klart att min kamera smattrar en hel del även om min utrustning inte kan mäta sig med vår fågelfantast Beats.

Med en så ovanlig fågel framför sökaren så blir det en hel del bilder.

Från alla vinklar.

Men vad är det som kommer smygandes där i vassen.

Jo inte mindre än en African Jacana.

Den promenerar stolt förbi mig.

Då får plötsligt storken med den stora näbben för sig att flyga över till honan.

Honan var inte så tillfredsställd över att få sällskap, även om det var en stilig hane som kom så var han antagligen lite för ung eller något annat som inte passade henne, för hon muttrade lite hela tiden som han satt där.

Till slut gav han upp och flög iväg.

Honan fick då bli min fotomodell.

Hon till och med ställde sig upp så jag fick se benen.

Men sedan var uppvisningen över och hon kröp ner i sitt bo.

Dags för oss att återvända och på tillbakavägen träffade vi på en fiskande utter.

Någon fågelfotograf är jag inte.

Nä, jag har nog sagt det förut att jag inte brukar fotografera fåglar så ofta även om det händer ibland då tillfälle ges. Så när jag ramlar på ett helt träd med färggranna vävare så kan inte jag inte låta bli att få lite bilder. Plötsligt damp en hel flock ner framför mina fötter och lika fort var de uppe i trädet igen och kämpade med sina bobyggen. De bon som ligger där på marken, ligger inte där av en slump utan det är de bon som inte fått godkänt av honan. Duger de inte så bara ner med dem, honorna är kräsna när det gäller heminredning.

Hanarna är de som bygger och det var kul att iaktta hur de de flätar fast sina strån.

De kämpar på ordentligt för att få fast dem i trädets grenar.

Det var ett riktigt pillerjobb att få fast stråna.

Sedan ska man hinna med och fria också och få en dam som godkänner bygget.

Puss på dig, älskling!

-Kom och titta nu om mina byggen duger.

Öppningen och ingången till bona är på undersidan, bra så att det inte regnar in.

Alla är nu inte lika duktiga bobyggar, undrar hur det går för den här killen då boet ska godkännas.

Schimpanser

Chimpanzee Sanctuary of Ngamba Island grundades 1998 på en 40 hektar stor ö i Victoriasjön. Omgiven av det lugna vattnet i Victoriasjön, är Ngamba Island Chimpanzee Sanctuary ett hem för 49 föräldralösa schimpanser som räddats från hela östra Afrika. Det är ett reservat som tar hand om sårade eller föräldralösa schimpanser, de kan vara beslagtagna från tjuvskyttar och räddade på områden där skogen skövlats för att anlägga palmodlingar.

Vi hade ett besök inplanerat på den ön och en solig morgon for vi ner till Victoriasjön för att ta en båttur ut till ön.

Victoriasjön är världens näst största sjö och ligger på gränsen mellan Uganda, Tanzania och Kenya. Mitt i sjön går ekvatorn, där stannade vår skeppare till en stund och vi letade intensivt efter den linjen. :)

Efter en skön sjöresa på ungefär 40 minuter anlände vi till vår ö och blev välkomnade av en trevlig guide som berättade om verksamheten och deras schimpanser. I väntan på rundvandring fanns det en del annat djurliv att titta på. 

Hamerkop

Efter en gedigen genomgång om vad de gör för schimpanserna och varför, så var det dags att bekanta sig med schimpanserna. Inte så påtagligt och nära för dessa schimpanser är inte tama utan lever som vilda schimpanser. Den största delen av sin tid håller de till ute i skogen och kommer nästan bara fram till utsiktsplatsen för besökare då det är matdags.

De matas tre ggr per dygn och får mest grönsaker och frukt, en gång i veckan får de ägg för att få i sig protein. Runt omkring finns det elstängsel för att de inte ska rymma iväg. Det berättades att vid ett tillfälle då strömmen var av, så smet några schimpanser iväg och hittade en båt vid stranden som de tog över och drev iväg ut på sjön. Den stackars skepparen till båten var något förtvivlad och kom upp till centret för att få hjälp för att få tillbaka sin båt.

Nu när vi är där så är det dags för matning, de som ville kunde betala 5 dollar för att hjälpa till med matningen. Kändes väl lite onödigt eftersom all mat kastades in över stängslet till schimpanserna. Några amerikanskor som gärna ville mata, såg lite besvikna ut, för jag tror att de trott innan att de skulle få lite mer närkontakt med den schimpans de ville mata. Då kunde man lika gärna betala lite pengar till verksamheten utan att kasta grönsaker och frukt.

Om schimpanserna ville vara i fred och inte umgås med de andra så kunde de gå i några av de gångar som var uppbyggda för att komma till lite burar.

Även om jag fick en liten känsla av djurpark och Skansen så såg det ut som om djuren trivdes där och de hade verkligen ett stort område att vistas i. Tror de hade känslan av livet i vildmarken eftersom de drog sig tillbaka in i skogen då matningen var över.

Men nog är de bra charmiga och även lika oss människor. En liten bildkavalkad.

Puss på dig!

En gammal dam som vilar lite i skuggan.

Kram!

Även apor blir gråhåriga då de blir gamla.

En som tycker att det är dags att kasta lite mat till just honom.

Mums!

En liten matbit i lugn och ro.

-Men kasta en till mig också!

Hittat en egen buske.

Styrelsesammanträde.

När schimpanserna fått sin mat började de dra sig tillbaka in i skogen och vi gick vidare för att se mer av anläggningen. En stor hane som fått konkurrens  om ledarskapet och vara alfahane höll mest till i en av burarna. Han hade fin kontakt med skötaren.

Han varnade oss för att gå för nära för schimpanserna är väldigt starka och de skulle lätt kunna krossa vår hand om de ville hälsa på oss.

De lät sig väl smaka av bananerna han hade med sig.

I en annan bur var en hona med en liten och otroligt gullig unge.De höll till där för att ungen inte skulle bli skadad av de andra schimpanserna.

Även om det kan kännas lite turistiskt att få komma och titta på schimpanserna på ett så pass nära håll så är våra besök viktig för verksamheten. För även om de som jobbar där gör det ideellt så behöver pengar för att hålla schimpanserna med mat och även för underhåll.