Meiji Shrine

Den 122:e japanska kejsaren Mutsuhito, som tog namnet Meiji när han blev kejsare vid fjorton års ålder, det är honom filmen "Den siste samurajen" bygger på. Han var tydligen populär eftersom det efter hans död byggdes ett tempel till hans och kejsarinnan Shokens ära. Originalbyggnaden förstördes under andra världskriget men byggdes upp igen 1958. För att komma till själva helgedommen passerade man flera sk. Torii, en slags port eller grind som är symbolisk och markerar övergången från det profana till det heliga.

Den här dagen hade vi bokat en utflykt med det lolkal bolaget The Gray line och naturligtvis så började dagen med ett rejält regnväder. Vi var en busslast med många nationaliteter, förutom oss två svenskar så var det folk från Usa, Australien, Italien, Holland, Vietnam, Norge och även Malaysia.

På väg in mot templet såg jag en massa tunnor för vin från Bourgogne  och om jag förstod det rätt, användes det vinet vid invigningen av Meiji Shrine. Försökte inte undersöka innehållet men jag gissar att det var tomma tunnor.

 Mitt emot fanns det också en radda av tunnor för sake.

Regnväder  hindrade inte den här mannen för att gå runt och sopa bort löven från grusgången.

Innan man går in till själva helgedommen ska man rena sig och vår Guide-san visade hur man skulle göra. Hon hade innan berättat att man inte bara säger namnet till folk i Japan utan man lägger till San efter namnet, som är istället för vårt herr och fru.  Kom vi inte ihåg hennes namn så kunde vi lägga till san efter guide, likaså kunde vi göra till chauffören så han fick heta Driver-san.

Först skulle man hälla vatten i höger hand och sedan i vänster hand.

Efter det skulle man hälla vatten i munnen men inte svälja det utan bara skölja runt och sedan spotta ut.

Sedan kunde vi gå in genom den stora porten och in till det allra heligaste området.

Som synes så strilade regnet ner och det var inte lätt att balansera både kamera och paraply på samma gång.

Här finns det ett gudomligt träd. Där kan man köpa en liten träbricka för 500 Yen (48sek) och skriva ett personligt meddelande eller önskemål, sedan vid morgonceremonin förmedlas budskapet av prästerna.

I dag används det här templet för shintobröllop och vi hade turen att komma just när det var ett bröllop på gång. Först kommer prästerna, i sina tjusiga skrudar, tågandes.

Sedan två vackra flickor som jag gissar är något som liknar våra brudtärnor.

Därefter kommer själva brudparet. Ser att de är gripna av stundens allvar.

Sedan kommer alla finklädda bröllopsgäster.

De tågar förbi alla turister innan de försvinner in i det allra heligaste dit vi inte får gå. Egna fotografer har de med sig som förevigar allt med både stillbilder och film.

Vakterna gör honör och sedan förvinner de...

 ...för att först vara med om en teceremoni före själva vigslen.

Allt tar mycket lång tid och vi hinner inte stanna för att se fortsättningen. Vi ska vidare till andra sevärdheter. På vägen ut möter vi andra finklädda som förmodligen ska vara med på nästa bröllop och som letar efter vart de ska ta vägen. Kika bakom den här damen, det är inte bara jag som tycker de är vackra och vill fotografera. Även japanerna själva vill föreviga de finklädda damerna.

Det fanns vägvisare som hjälpte bröllopsgästerna till rätta.

 Den minsta lilla finklädda flickan i kimono väcker uppmärksamhet och alla vill fotografera henne.

Ser att hon blir glad över uppmärksamheten och pappan ser mycket stolt ut.

Visst är hon söt.

Cao Dai

Vaknar till en ny spännande dag, nyfiken på Vietnam och vad den här dagen har att bjuda på. När vi äntrar bussen för att ge oss iväg på dagens utflykt är Ho Chi Minh City redan vaket och trafiken börjar redan tätna. Om det var det svårt att ta sig över gatan i Phnom Penh så var det en barnlek mot att göra samma sak här. Här har de t.o.m speciella turistpoliser som hjälper turister över gatan. De finns mest vid speciella sevärdheter, inte överallt. På de flesta ställen får man klara sig själv, ett bra tips är att hänga på en vietnames som har vanan inne att trixa sig fram i trafiken.

Upptäcker innifrån bussen att det är läkarkonferens i stan.

Vi lämnar i alla fall storstaden och beger oss ut på landet.

Åker förbi gröna risfält.

Ute i risfälten ser vi en hel del märkliga "byggnader", och får veta att det är gravar.

Trevligt att lämna storstadens jäkt och se hur folk lever ute på landsbygden och även kul att se att de traditionella hattarna forfarande används.

Första stoppet i dag är vid ett Cao Dai tempel. Det är en lite annorlunda religion som grundades i Vietnam 1926. De har lyckades förena idéer från buddhism, taoism, kristendom, hinduism och konfucianism, även med inslag av spiritism och animism. Cao Dai är en förkortad  version av ett långt namn som betyder ungefär: Stora Religionen av Tredje perioden i Uppenbarelseboken och Salvation.

Kapten Magnus visar oss runt i templet.

Vi fick inte provköra den imponerande begravningsvagnen men provsitta gick bra.

Som vid alla tempel, tar vi av oss skorna innan vi går in och tittar.

Det är ett färgrikt tempel med många symboler som vi förknippar med de olika religionerna som här samsas i ett och samma tempel.

De tror att lärandet, symbolismen och organisationen var skapad rakt från gud.

I taket glimmar stjärnorna.

Angkor Thom

Solen fortsätter skina på oss, inte så bra när man vill fotografera men är man på resa så brukar man få ta det väder som ges vid de olika platser man besöker. Om man vill få bra bilder är det ibland bättre med regn, än strålande sol som bara vill fräta ut alla färger. Med välfylld vattenflaska och kameran i högsta hugg stormar vi in i Angkor Thom. Fast med tanke på vattenflaska så är det kanske bäst med ett besök på toaletten först. Här är det viktigt att följa förhållningsordningen. Stå inte på toalettringen, tvätta inte stövlarna eller fötterna i toaletten och duscha inte heller här. Funderar lite på hur en dusch skulle kunna gå till eftersom det inte finns varken slang eller dusch.

Även om det här området är en mycket stor turistattraktion så fortgår det vanliga livet för folket.

Här är det inte lika välbevarat som vid Angkor Wat.

Man ser hur naturen har försökt att ta tillbaka marken.

Det stora trädet är ett Bong tree och är cirka 300 år gammalt.

Det har fått sitt namn av att om man bankar på det så låter det som ett ihåligt "Bong".

Naturens krafter är stor och det var ett fascinerande besök här på Angkor Thom. Se bara hur fantastiskt här är.

Den här roten tycker jag liknar ett elefanthuvud med snabel.

Tittar man mellan rötter och skuggor, så tycker jag att det framträder en hel del figurer och formationer som egentligen inte finns där.

Vissa delar av filmen Tomb Raider med Angelina Jolie har spelats in här vid Angkor Thom. Vill väl inte påstå att någon ande från den filmen lever kvar, men....?

Några bilder till bara för att här är så fantastiskt.

Ett huvud med buddhaansikten åt alla fyra väderstrecken sitter på porten där vi lämnar Angkor Thom.

Här hade jag velat stanna i många timmar och hade mer än gärna missat lunchen.

 Överallt mellan de olika templen jagar försäljarna oss med sina produkter.

- Mister, mister.......Buy ten for a dollar.

Jag är glad för att vi fick åka buss.

Nu ska vi vidare till Bayon.

Angkor Wat

 I dag har vi tänkt oss att besöka ruinstaden Angkor Wat, det ska vi också göra, men först samlas vi i hotellfoajén för att få lite information om det berömda området Angkor och templen som finns där. Tur var det, för den här misslyckade bilden räddade min dag. Satt på huk, eftersom alla stolar var upptagna. Fick syn på en fotograf, som på det lite typiska sättet för nutidens digitala värld, sträcker upp armarna för att ta sin bild. Då upptäcker jag att jag har fel objektiv på kameran. Full rusch tillbaka till rummet för objektivbyte. Missade lite av informationen men dagen var räddad.

Angkor var huvudstad i Kambodja för ungefär tusen år sedan. Det mest berömda templet där är Angkor Wat som kung Suryavarman II lät bygga på 1100-talet. Det tog 40 år att bygga Angkor Wat. Det var från början ett hinduiskt tempel tillägnad guden Vishnu men på 1400-talet omvandlades det till ett theravada-buddhistiskt kloster.

Det här är bron över vallgraven. Fast innan vi kommer hit har vi stannat vid biljettkontoret för att fotograferas, bilden får vi sedan på vår inträdesbiljett.

Biljetterna var vi tvungna att ha med och visa på flera ställen.

Av någon anledning föll området med tempel i glömska och först i mitten av 1800-talet  då fransmannen Henri Mouhot kom med sina reseskildringar fick omvärlden upp intresset för området. Tyvärr plundrades templet under den franska kolonisationen, en del av föremålen finns i dag på museum i Paris.

Bron över vallgraven kantas av ormar, en symbol för den orm som finns med i sägnen om drottning Sita som blev bortförd och hölls i fångenskap av kung Ravana. Här sticker ormen upp sitt huvud i slutet av bron.

De här svarvade stolparna som finns i fönstren är typisk khmerstil.

Inne i den yttre muren träffar vi på den åttaarmade Buddhan.

Vi fortsätter in i tempelområdet.

Alla vill bli fotograferade.

Vill man ha ett lite spektakulärt fotografi kan man sätta sig på en mager häst, låna ett träsvärd och cowboyhatt.

Vi har tur vid vårt besök här för det finns lite moln som ger en aning svalka i den gassande solen. Som synes (om man förstorar bilden) så  är det reparationer på  gång. Tidens tand har gått hårt  åt den mjuka sandstenen.

Överallt finns det reliefer och vackra mönster i sandstenen.

Långa berättelser finns det i relieferna och Magnus berättar med inlevelse om sägnerna bakom dem.

De barbröstade apsaradansarna är speciellt intressanta tycker många.

Undrar vad det är Magnus spanat in på den här pelaren?

 Vi stöter också på berättelsen hur apguden Hanuman befriar Sita genom att med sin styrka hålla i svansen på den otäcka ormen.

Många gångar och prång finns det i templet och det skulle vara lätt att gå vilse här.

 Vi lyckas i alla fall ta oss ut på den inre gården.

Det högsta och centrala tornet, symboliserar det heliga berget Meru, där fick förr bara kungen och översteprästen gå upp i. Numera får vi också gå upp dit bara vi har kläder på oss som täcker knäna. Trappan upp dit är brant och hög.

Det är dock mödan värt att klättra dit upp, här har man utsikt över hela området runt omkring. Jag ser ända bort till ingången där luftallongen finns. Med den kan man åka upp och se på utsikten.

Det fotograferas flitigt här uppifrån.

Man ser att Angkor Wat är populärt, det strömmar hela tiden in en mängd besökare.

Har man gått upp så måste man även gå ner. Nu känns tappen ännu högre och brantare. Se bara på människorna som sitter där nere, så små de ser ut.

 Vi fortsätter vår vandring och tittar storögt på allt fint.

Lite resevdelar.

 Vi kommer till ännu en brant trappa.

Det här huset ligger lite i utkanten av området.

 Jag antar att det ingår i någon form av yttre mur på baksidan av templet. Ser man de här två bilderna ihop så syns det att man kan gå rakt igenom huset.

 En liten filosof.

På vägen till bussen träffar vi på den här lilla apan. Kan det vara en ättling till Hanuman kanske?

 Jaha! Ska ni gå härifrån nu. Ja hej då!

Luang Prabang

Vaknar av en ilsken telefonsignal tidigt, tidigt. Det är fortfararande mörkt ute och jag vet att det inte blir någon frukost på ett bra tag för vi ska iväg och titta på munkarnas morgonritual. Vi står i mörkret och väntar och väntar, folk börjar samlas med burkar med sticky rice på andra sidan gatan, ris som de ska skänka till munkarna och bli välsignade.

Jag funderar på om de inte skulle ha blivit gladare om de fick en Turkey Dinner Sandwich istället, men 34.000 är kanske i lite häftigaste laget till frukost. Men man får sås till också. 

Fast nu är det inte vad man skänker utan hur man skänker som är det viktiga.  Har man många synder att få välsingnelse och förlåtelse för är det bäst att ladda upp med mycket gåvor.Många munkar var det som vandrade förbi, en del var riktigt små.

Vi återvände till vårt tjusiga hotel för frukost. Beundrande blommor.

..och upptäckte några vilda djur.

På den här semestern ligger  vi inte på latsidan så vi hastar vidare till nästa sevärdhet och Magnus manar på oss så att vi inte ska slöa till. "Kom igen nu", ser vi honom vinka i vänstra hörnet av bilden , då vi blir lite för slöa vid besöket vid Wat Xieng Tong templet.

Det här är stadens äldsta och viktigaste tempel. Det byggdes 1560 av kung Setthathirath och är ett av de få som inte förstördes av Black Flag Haw invationen (sent 1800-tal) Detta berodde till stor del på att dess ledare ledare, Deo Van Tri hade studerat här som munk och han använde det som högkvarter vid plundringarna av Luang Pabrang.

I det här huset förvaras kung Sisavong Vangs begravningsvagn.

Det här kallar jag för "Fotografens bön", förmodligen ville han bara ta en bra bild men nog ser det ut som om han tillber några högre makter för att få sin bästa bild.

Jag vet inte vilka levnadsregler som munkarna måste lyda under men jag trodde inte att de fick röka, men hade tydligen fel...eller så är det någon som tjuvröker.

När kung Sisavong Vang avled 1959 lät hans son Savang Vatthana dekorera templet med spegelmosaikbitar från Japan. Inne i huset där begravningsvagnen förvaras finns den här.

Inne i templet Sim finns det många fina Buddhastatyer.

Och på baksidan av det templet  finns en spegelmosaik föreställande "Livets träd".

Taket på templet här har inte drakfigurer utan är dekorerade med ormen Naga.

En stor regnbuddha står i en egen liten byggnad. Att det är en regnbuddha ser man på hur han håller händerna.

Toalett! Fast skylten var lite missvisande man behövde inte gå bakom den här busken, det fanns en avskild en liten bit bort.

Även munkar behöver tvätta ibland.

I dag lärde jag mig en massa nytt men en sak av det jag lärde ska jag testa här hemma i Sverige till sommaren. Det här är apelsinskal som ligger på tork. Sedan när det torkat ordentligt tänder man eld på dem och använder för att hålla myggen borta. Ekologiskt och bra myggmedel.

I eftermiddag ska vi jaga gröna dammsugare och klättra upp på Phou Si Hill.