Följ med på en promenad i en favela.

I Rio de Janeiro finns det en stor mängd kåkstäder, de kallas för favelor efter det portugisiska ordet för slum. Från början var de byggda med lådspjälor, oljefat och palmblad och började växa upp i samband med slavbefriandet 1888, men ökade i antal och storlek under 30-talet då inflyttningen från landsbygden tog fart. Ganska nära vårt hotell ligger det en favela som personalen på vårt hotell säger att det är tryggt att besöka, men efter alla varningar om att gå omkring med smycken, klockor och kamera synligt så avstår vi från att gå dit upp på egenhand.

En annan favela som vi ser från vårt hotell har en bergbanan.

Den största favelan heter Rocinha och det är den vi nu ska besöka. Vi blir upphämtade vid hotellet av vår guide, han bor själv i den favelan och han pratar en utmärkt engelska.

Till Rocinha ska man inte gå på egen hand, det är inte säkert säger Marcelo och han varnar oss för två saker innan vi påbörjar vår tvåtimmarspromenad. Det är motorcyklisterna och att fotografera knarkhandlare. Motorcyklisterna är det inget problem med att upptäcka, det vimlar av dem och de kör som om de hade polisen efter sig, de flesta har dessutom inget körkort. Vi frågar hur vi ska veta vilka som är knarkhandlare och Marcelo lovar att berätta det. Hoppas bara att han hinner göra det innan jag fotograferat fel person.

Vi startar vår promenad.

Vi slinker in i en gränd...

...det är trångt...

...och det går uppför.

Ett virrvarr av ledningar och intryck möter oss.

En och annan katt...

...och graffitimålning stöter vi på.

Vår guide leder oss ut på en plattform, som visserligen är ett tak till ett hus, men även en plats med den bästa utsikten och i favelan tar man tillvara på alla möjligheter att tjäna en liten slant. Det kostar 2 real (4,25 skr)per person för att få njuta av den utsikten .

Det här ska vara platsen för den bästa utsikten, och det stämmer nog också.

Det är ett myller av hus och byggnadsstilarna är verkligen av den fria varianten. Marcelo berättar att om det behövs lite mer plats så bygger man bara till lite på sitt hus och eftersom marken inte räcker till så blir det oftast på höjden.

De blå tunnorna som syns lite överallt är vattenreservoarer. Man har inte vatten varje dag och de dagar som det finns vatten tappas det upp i dessa tunnor. Det är ingen som klagar på det systemet säger Marcelo eftersom ingen betalar något för vattnet här.

Ingen betalar för elen heller man kopplar bara in sig på någon ledning.

Det gula huset ber Marcelo oss att lägga på minnet...

...så att vi ska kunna se var det var vi var, när vi sedan kommer ner till bron längst ner i favelan.

Under fågelsång lämnar vi utsiktspunkten.

Vi fortsätter vandringen i de trånga och labyrintliknande gränderna...

Nu ska vi göra en liten paus och lyssna på musik och se lite dansuppvisning. Det är några grabbar som samlar in pengar till en skola.

Småkillarna lyckas även få med sig en av oss besökare upp till dans.

Med så många intryck på den här favelapromenaden så delar jag upp den i flera blogginlägg. Ta en stund och titta och lyssna på killarna här.

_____________________________________________

Parque das Ruinas

En plats som jag skulle ha missat i Rio och Santa Teresa om vi inte hade bokat in en guidad tur är Parque das Ruinas. Tacksam för att Edoardo tog med oss med dit.

Vi börjar med att kika in i trädgården, där finns en del konstverk.

Lite närmare.

Så beger vi oss till det mest sevärda här uppe på kullen, nämligen ruinerna efter  Laurinda Santos Lobos hus. Hennes hus var en mötesplats för Rios konstnärer och intellektuella i många år fram till hennes död 1946. Hon var känd för att samla intellektuella och konstnärer i sitt hem.  Hon hade inga barn utan testamenterade huset till en förening som aldrig tog huset i besittning utan det stod och fick förfalla. Många åker upp hit för att titta på utsikten, men förutom den så är nog huset det mest spännande.

Nu har staden tagit över och jag är glad att de inte rev det hela eller rustade upp mer än så här. Det ruffiga i den här byggnaden lyfter fram konstverken som ställs ut här.

Det här konstverket heter Way, ett verk av Ana Dantas.

Swing av Nazareth Pacheco. En skör men vass gunga.

Hade nog inte behövts någon kedja för att hindra folk från att testa den gungan.

De flesta som åker upp hit gör det för utsikten, vi ska ta en titt på den även vi.

Vi ska strax gå ut på terassen och beundra utsikten.

Lite molnigt i dag, men stundtals så ser man det mesta av Sockertoppen. 

Det lär finnas ungefär tusen favelor i Rio.

Nu kan man se nästan hela Sockertoppen och även kablarna till linbanan som går upp till toppen.

Vi kikar ner på småbåtshamnen.

Flygplatsen.

Slänger en blick bort över höghusen.

En oljeborrigg ligger inne för underhåll.

Där nere ser jag också Cariocaakvedukten där spårvagnen brukar gå.

Inte bara hus, det finns en del skog kvar som myndigheterna gör sitt bästa med att bevara också. Favelorna gör försök ibland att öka ut sina områden men då rivs de husen. Skogen runt Santa Teresa var en plats där förrymda slavar gömde sig förr.

Vi återvänder in i det spännande huset.

Manfred Kleinhofer, Guardians

Hittar ingen skylt till den här hängande pojken.

Där har vi husets härskarinna själv.

Jag tror att hon är ganska nöjd över hur ruinerna togs tillvara.

Vi åker vidare till Escalera Seleron. 

___________________________________

Santa Teresa.

Santa Teresa är en stadsdel i Rio de Janeiro som är väl värt ett besök. I det området bodde de styrande av landet då Rio var huvudstad, men då Brasilia tog över som huvudstad flyttade de dit och de fina villorna blev mer eller mindre övergivna. Stadsdelen har fått sitt namn efter ett Carmelitekloster som låg ganska ensligt uppe på det berget. 

När den elektriska spårvagnen började trafikera området 1896 så tog byggandet av de fina villorna fart.

Många av de pampiga och nästan slottsliknande husen har fått stå och förfalla.

Vi har bokat in en tur med en lokal guide; Edoardo är charmig och kunnig italienare som bor i Rio sedan flera år tillbaka och ett utmärkt val om man vill se lite av Rio som man som turist har lite svårt att hitta runt till på egen hand.

Edoardo tar oss upp via de slingrande gatorna, det är en söndag som vi gör vår rundtur, lite synd för på söndagar är det mesta stängt. Under 1960- och 70-talen flyttade konstnärer, författare och musiker in i det förfallna området; de återställde några av de åldrande husen och väckte nytt liv i området. De öppnade studios och skapade kreativa evenemang - afro-brasilianska trummor på gatorna, konst promenader - som gav distriktet sitt rykte, även ett antal trendiga butiker öppnar sina dörrar.

När vi har slingrat oss upp kan vi få lite utsikt över den närliggande favelan...

...och bebyggelsen nedanför berget.

Vi är inte ensamma som tittar på utsikten här uppifrån.

Där borta kan vi se fotbollsstadium Maracanã.

Så här uppifrån ser det ut som ett riktigt myller av hus.

Vi letar oss nedåt igen via de branta gatorna.

Den gula spårvagnen "Bonde de Santa Teresa" som var en bidragande orsak till att det här området började bebyggas blev också en turistattraktion, men tyvärr så var det en otäck olycka för fyra år sedan. Spårvagnen spårade ut och sex personer omkom och minst 50 skadades. Spårvagnslinjen lades då ner eftersom det behövdes så mycket renovering och underhåll för att få den säker, men protesterna från befolkningen var så pass kraftfulla så nu har man beslutat sig för att restaurera spåren och öppna linjen igen. Troligtvis är det arbetet klart till OS nästa år.

Spårvagnsstationerna är vackert målade och står där bara och väntar på att spårvagnen ska börja gå igen.

Vi åker vidare och Edoardo överraskar oss med ett lite speciellt ställe som vi nog inte hade hittat på egen hand. Vi ska till Parque das Ruinas men det tar jag i nästa inlägg.

______________________________________________________

Nyfiken på Copacabana.

Vi bor i Copacabana  och de första vi tänker göra i Rio är att utforska och kolla in hur det ser ut på Copacabanastranden.

Rioborna är morgonpigga och innan vi ens hunnit äta frukost så är det många som badar och är ute på sina paddelbrädor.

Många tar sig en promenad utefter den fyra kilometer långa stranden.

Bygga sandslott är inte bara något för barnen.

Matserveringarna och barerna börjar öppna.

Mera dricka anländer.

I dag då solen hänger bakom diset så kanske inte den paraplyförsäljaren har så stor framgång, bättre gick det nog dagen innan.

Det inte färdigbyggda bild och ljudmuseet har ett lite eget utseende.

Försäljarna börjar komma och lägger ut sina produkter till beskådan.

Fler sandslott.

Trottoaren har sitt lite speciella mönster.

Det mönstret går igen på souvenirerna.

Köp, köp, köp!

Glad väskförsäljare, han hade lite roliga väskor där hela väskan var sydd av dragkedjor.

Det eleganta och 5-stjärniga Belmond Copacabana Palace erbjuder lyxiga rum med marmorbadrum och panoramautsikt över havet.

Forte Duque de Caxias tronar längst bort, ser att det finns en gångväg utefter klippan så vi går dit.

Här är det fin utsikt utöver hela långa stranden.

Morgonrastning.

Gångvägen slingrar iväg runt klippan.

Den gick inte runt hela klippan utan tar slut och där träffar vi på några fiskare.

Brädpadling är väldigt populärt här.

Fina vågor att surfa på också.

Verkar som om husse är mer intresserad av att få kontakt än vad hunden är.

Så var det under strecket och vad var då typiskt för Rio de Janeiro_________________________

Väderleksrapporten sa regn.

Lite regn kom det, men inte var det mycket inte.

Molnen såg ganska hotfulla ut men, det var mest bara hot.

En liten skur och sedan sken solen igen.

Någon var glad för de droppar som kom och offrade sitt the och ett glas vatten till gudarna.

Och jag kunde titta på folklivet igen.

Efter regn kommer solsken och eftersom det var så få droppar behövs det mer vatten för att hålla staden grön.

En del har ganska små kontor.

Religionen har stor del i thailändarnas liv, blommorna är viktiga, bilförarna har den för att inte råka ut för olyckor, taxichaufförerna för att få många kunder.

En del träd är tydligen heliga och offerplatser.

Olika seder och bruk så det förvånade mig inte, men det som förvånade mig var att allt det här fick vara ifred.

Även allt detta som, också var något slags tempel, fick vara ifred. Ingen förstörelse.

Mycket arbete utförs för hand utan en massa maskiner.

Fortsätter att vandra runt och bara njuta folklivet.

Är det varmt behöver man lite rast och även fylla på med vätska.

Någon såg mig.

Några var upptagna.

Andra rusade förbi.

Det går bra att ha sin sömmerskeateljé ute på gatan också.

Här kan du få råd.

Kul hus.

under strecket_______________________