Hembesök.

Nu ska vi besöka en liten by där man kan få se hur en bhutanesisk familj bodde förr. Det är ett hus från 1600-talet som vi ska besöka. Man kan väl kalla det för en hembygdsgård om man jämför med svenska förhållanden. På vägen dit ser vi lite vackra vyer igen.

Även lite typiska hus.

De är stolta över sin flygplats, inte så konstigt eftersom det är landets enda. Det har till och med gjorts  i ordning en utsiktsplats för att kunna stanna och titta på den.

Här ser man även det lilla klostret där filmen "Little Buddha" spelades in. Men dit ska vi någon annan dag.

Man kan se att piloterna har lite bekymmer med att passa in flygplanet i dalen inför landning. De kommer in i dalen borta till vänster och måste sedan komma lite på tvären för att landa.

Men nu var det hembesök vi skulle på.

På granntomten träffar jag på en liten flicka som är nyfiken på främlingarna, hon är ganska blyg men med mamma som stöd vågar hon ta emot en liten leksak.

Boendedelen  i huset ligger en trappa upp.

Många som trampat dessa trappsteg, syns på slitaget.

Köket ser riktigt charmigt ut.

Fast toaletten vågade jag  inte testa, det var ganska hög fallhöjd från den och obekvämt att sitta på huk där.

Men utsikten var det inget att klaga på.

I en del rum finns det vackra väggmålningar.

Och vackert dekorerade möbler.

I mitten syns det buddhistiska hjulet som en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Den ädla åttafaldiga vägen som garanterar att det rör sig stabilt och i balans. När någon eller några av ekrarna sviktar uppstår obalans.

Ett rum är avstängt och vi får bara kika in där, det är ett ceremonirum som bara öppnas en gång om året vid en speciell högtid.

Nu är det dags för fika.

Först får vi något starkt att dricka.

Sedan severas det smörte, men vi har tur; de har inte använd härsket smör så det smaka ganska bra. Det som simmar runt i teet är inte små larver, utan puffat ris.

En sprallig och glad liten tös är med och hjälper mamma. Hennes mamma berättar att när hon ska besöka sin hemby så tar resan dit tre dagar, eftersom det inte finns bilvägar dit.

I ett litet hus intill finns ett traditionellt bad. Den som är intresserad kan läsa här hur det fungerar.

Där inne står det några träbadkar.

På utsidan eldas det och stenar hettas upp, dessa stenar läggs så i badkaret utifrån. Stenarna spricker då de kommer i kontakt med det kalla vattnet och kan inte användas mer än en gång. Måste bli ett evigt stenletande. Det här badet är fortfarande i bruk.

Vägar och vägbygge i Bhutan.

Som jag nämnt tidigare så är vägnätet i Bhutan inte så utbyggt och de vägar som finns är inte i det allra bästa skick. Man kör inte så fort här, inte för att det gör mig något för då hinner jag se mer,  vägarna är en aning skumpiga och smala dessutom. På den väg vi åker pågår det ett vägbygge och eftersom terrängen är något knepig för vägbygge så måste vägen stängas av ibland för att de ska kunna arbeta.

 Jag försöker få en bild på den väg vi åker på, det är inte så lätt för det skumpar en hel del och öppna fönstret är inte heller någon bra ide eftersom det dammar en ganska mycket på den här vägsträckan, men ungefär så här ser vägen ut där den slingrar sig fram.

Det är vänstertrafik här och när vägen är så här smal och stupet vid sidan är ganska brant, då får man hoppas på att det inte kommer någon mötande lastbil.

Trafiken börjar strax gå mycket långsamt och eftersom vägen slingrar sig fram runt bergväggarna så kan jag se att kön är lång på andra sidan av ravinen.

Sakta går det, ja så sakta att de ivriga blomfotgraferna hinner ut för att få med några blommor på sina minneskort.

Jag hittar ett vackert träd istället.

Sakta rullar vi vidare.

Vi gör ett nytt stopp och här får jag syn på några fåglar. Den här vet jag inte vad det är för sort.

Men det här är en Bulbul.

Vi rullar vidare igen.

Det här vägbygget ska vara klart om fem år, men jag är tveksam om att det ska hinnas med för arbetsmetoderna är med mycket handkraft.

Men så kommer vi fram till en plats där det är totalstopp i trafiken. Alla hoppar ur sina bilar och bussar och några försäljare av goda kakor dyker upp. Här fick vi vänta i ungefär en halvtimme innan vi kunde åka vidare.

Kör man ambulans och även om man råkar vara patient så är det nog en osäker tillvaro, för är det stopp så är det inte så lätt att komma fram på de platser där det inte ens finns utrymme för omkörning. Den här ambulansen blev nog framsläppt för den försvann från kön.

Vi andra köade kvar och passade på att umgås med de andra i kön...

...och titta på utsikten.

Men det kommer senare.

Dochulapasset - Bhutan

Vi lämnar Thimphu och den enorma Buddhan och beger oss iväg mot Dochulapasset. På vägen dit passerar man en checkpoint. Där måste alla stanna och deklarera sin last och det är även kontroll av passagerarna. Avsikten med det är att de vill ha koll på hur turisterna färdas och även förhindra smuggel från Indien.

Vi träffar lite lokalbefolkning.

Jag tycker det är kul att handarbeta och för att förena nytta med nöje så brukar jag ta med mig lite av mina alster på resorna. Kameran är ibland en bra kontaktsökare, men att ha med något litet till barnen är ändå bättre speciellt när man inte har så lätt med kommunikationen med ord och det händer aldrig att de nekar mig att ta en bild. Den här lilla flickan fick en Nassefigur och blev så glad och även lite blyg. Hon kröp upp i mammans knä och så fick jag ett leende och löfte om att ta en bild.

Utefter vägen hit upp fanns det små stånd där det såldes torkad yakost, lite torkad frukt och färska äpplen. De här ungdomarna passade på att spela ett spel i väntan på kunder.

Vi hade inga problem att passera chekpointen.

Så vi fortsätter färden och njuter av utsikten. Men röken från skogsbranden ligger över nejden så det är disigt trots det fina vädret.

Vi kommer fram till Dochulapasset och Druk Wangyal Chortens, vi är nu på  3116 möh. Här lät drottningmodern bygga 108 chorten för att hedra de 4 soldater som stupade i strider när indiska flyktingar jagades ut ur landet.

Jag går upp bland dessa chorten. Här kan det vara fin utsikt över Himalyamassivet men nu ligger röken i vägen och döljer det mesta. Vi kommer att komma förbi här en gång till under resan så vi får hoppas på att den blåst bort då.

Vi fortsätter färden och lite längre fram stannar vi för att beundra utsikten.

Ibland ser landskapet ut som om någon försökt bygga upp det som ett modellandskap, ungefär så som man brukar se på arkitekternas modeller över nya områden. Jag är imponerad över de som skapat dessa terassodlingar.

Här ser vi tydligt hur röken från gårdagens skogsbrand ligger kvar och skymmer utsikten, men jag tycker att det där diset som bildas också är fint.

Matmarknad i Thimphu.

Vi går tvärs över gatan från marknaden och hamnar på matmarknaden. Här är kommersen i full gång.

Här säljs det mat i två våningar.

Folk strosar runt och verkar söka upp sina favoritförsäljare.

En storsäljare är chili.

Man kan sitta och handla också.

Som sagt, chili är det som det går åt mest utav bland grönsakerna.

 Här säljs grönsaker som är helt okända för mig.

Å så lite mer chili.

Barnen får hänga med på inköpsrundan.

I en hörna sitter en  söt liten tant, jag frågar om jag får ta en bild, hon nickar medgivande och efteråt så skyndar hon sig upp för att få se bilden i displayen. Ibland önskar jag att jag hade en liten skrivare med mig så jag kunde dela med mig av bilderna.

I en paviljong vid sidan om den stora byggnaden säljs det ris.

Ris går det åt i stora mängder och köps säckvis. Ser tungt ut det som tanterna bär iväg.

Rosa ris lär vara hälsosammare än det vita riset och gott var det dessutom.

Efter marknadsbesöket är det dags för oss att bege oss till vårt hotell.

Vi bjuds på the, kaffe och kakor i väntan på rumsnycklarna.

Vårt hotell ligger inte mitt i stan utan lite högre upp med utsikt över staden.  Lite synd för det är lång väg att gå om man vill gå ner och kolla in kvällslivet i stan, men å andra sidan så har vi varit i farten sedan klockan 03.00 och alla är säkert lite trötta och somnar in ovaggade efter middagen.

Det finns ännu inte så många hotell i Thimphu så man får ta det som är ledigt för stunden.  Television och Internet är ganska så nytt här, det kom först 1999. Ändå har vi en stor fin platt-TV på vårt rum, vi har till och med två eftersom vi fått ett stort rum med både kök och vardagsrum och här har vi även internet på rummen. Det hade de inte ens på hotellet i Indien. Mobiltelefon kom för bara några år sedan men ute på stan så ser det ut som det blivit nästan lika vanligt som hemma i Sverige. Vi ser härifrån att det är en skogsbrand lite längre bort.

Hoppas inte att den ställer till något problem för vår fortsatta resa i morgon.

Nere på gården ligger det hundar och vilar, de tar säkert igen sig för att orka skälla hela natten sedan.

Jag kikar in till närmaste grannen men de verkar inte vara hemma.

Folk och fä.

Det finns en hel del att fotografera när man är på en så kallad sevärdhet. Vid Röda fortet var det även många människor som fastnade på bild.

En paus i skydd för regnet.

Upplyftande.

Två vackra damer som gärna ville vara med på bild.

Hittar man en västerlänning som villigt ställer upp på bild då gäller det att samla hela barnaskaran.

 En liten paus i traskande vid sevärdheten.

Vackra kläder.

Ska vi ta en selfie.

Ännu en selfie, fast nu med pinne.

Lite turister.

Rejält vimmel.

Lyssna nu på fröken när hon berättar om Röda fortet! Det blir skrivning på det på måndag.

Till slut lite fä. Mitt i gatan på en refug stod den här stora geten. Helt naturligt tydligen, för ingen mer än vi turister verkade bry sig.

Lite godsaker hittade den i trädet.