Road trip north XI - Lofoten tillbaka till Henningsvær.

Har man åkt längst ut på Lofoten så finns det inte så många val för att komma tillbaka än att vända och åka samma väg åter.

Vi vänder om och lämnar lilla Å bakom oss och hoppas på att komma dit någon gång då det bjuds på lite stillsammare väder.

Gör några avstickare från E10 för att se lite annat på återvägen till Henningsvær. Fast det är lika lite sikt även på dessa ställen.

En lite ovanlig cykelparkering.

Litet gulligt hus med fin dekor.

Strandbild.

Även pinnen är dekorativ.

Vi kommer tillbaka till det blåsiga stället där det inte gick att gå ur bilen, det har mojnat tillfälligt och jag kan gå ut till fisklukten och få lite lokal doft med mig.

Tyckte de stirrade lite elakt på mig. Fick veta av en fiskare i Henningsvær att de torkade fiskhuvudena används till fiskmjöl som sedan blir bl.a hundmat.

 En sten som har lite trollkänsla över sig.

Får passa på att ta lite landskapsbilder då det tillfälligt lättar i molnen.

Kan till och med få lite speglingar i vattnet.

En liten, liten solglimt får vi också.

Tillbaka i Henningsvær. Där tar vi  sedan en promenad.

Road trip north X - Lofoten mot Å

Vi vaknar upp till en fantastisk morgon i Henningsvær, ett spegelblankt hav, fåglarna kvittrar och solen börjar smyga sig upp... Nä nu fantiserar och drömmer jag. Det är ingen förändring i vädret, regnet strilar och vinden har inte mojnat. Det blåser rejält, säkert lika mycket som dagen innan om inte mer.

Det tar tid innan det ljusnar en sådan här mulen dag.

Men har man tagit sig ut på Lofoten så duger det inte att sitta och deppa på hotellet, vi hoppar in i bilen och far iväg.

Första stoppet blir vid Vikingamuseet, men det är inte öppet, renovering pågår. Där blåser det mer än behagligt men jag tar en bild på det pyramidformade berget i närheten.

Det är ganska molnigt och disigt, bara några få berg som framträder ända upp till toppen.

De flesta får man gissa hur höga de är.

Vi kommer fram till en trappa upp till en utsiktspunkt, den måste undersökas trots att det blåser så pass att man får hålla sig fast i räcket för att inte blåsa omkull. Det regnar dessutom en hel del.

Ser hur vinden randar sjön nedanför oss.

Även borta vid Ramberg blåser det rejält och vågorna går höga och slår mot klipporna.

Här hittar vi en lite omtvistad väg. Språkrådet gillar inte valet av vägnamn. Den som är mer intresserad av det kan läsa mer i den här artikeln.

I Ramberg finns även det här konstverket, fanns ingen skylt om vad det är men ser lite spännande ut.

Torkställningarna vid Ramberg för fisk ser också ut som ett konstverk.

Broarna i bakgrunden leder ut till Selfjord.

Bygga broar kan de i Norge.

Vi gör ett stopp på en lite större rastplats där det ska finnas ett naturkonstverk, men jag måste erkänna att jag inte hittade det. Kan vara ett hus som mer såg ut som ett dass eller så är det borden och bänkarna i betong. Även om det var något annat som var konstverket så hade jag nytta av dessa stabila bord för här stormade det så rejält att jag verkligen hade blåst omkull om inte de funnits.

Gick ur bilen för att försöka fånga det stormiga havet. Det var inte så höga vågor men vinden gjorde att det låg som ett vattenmoln över havsytan.

Dessutom så var molnen som ett skådespel, ibland regnade det småspik. Däremellan försökte solen tränga sig igenom de svarta molnen.

Ljuset skiftade hela tiden. Jag tog de här tre bilderna och sedan stod jag och klamrade mig fast i betongbordet. Kunde inte flytta mig för de kraftiga vindarna, min man hade redan satt sig i bilen innan de värsta vindarna drog igång och han tittade förvånat på mig och undrade vad jag sysslade med. Tog en stund innan det mojnade lite och jag kunde skynda tillbaka till bilen.

Vid Hamnøya stannar vi för att ta lite bilder, men här blåste det så kraftigt att jag inte ens kunde öppna bildörren. Trotts tappra försök så gick det bara inte, fick upp dörren en liten bit och tänkte att om jag får ut foten så kan jag skjuta på med benet. Fast vinden var så stark att det var bara att dra undan foten snabbt som blixten innan den krossades. Men  det sägs ju att bilen är bästa gömslet, öppnade fönstret och tog några bilder.

Borta mot fjällsidan ser man hur vattnet skummar i vinden.

Med den vinden så blir det inte så många fotostopp.

Men vi kommer fram till Å.

Ett fint litet samhälle där vi hittar lä mellan husen och kan gå ut och titta.

Efter Å finns det ingen bilväg, vill man komma längre ut på ögruppen än den här parkeringsplatsen så är det apostlahästarna som gäller. Dessutom bör man nog välja en dag med bättre väder än vad vi fick.

Road trip north VIII - mot Narvik.

Vi lämnar Mo i Rana innan solen riktigt gått upp. Fast innan vi lämnar stan så vill jag ha en bild på "Havmanen" som står med fötterna i fjorden.

Inte många är vakna, men några fåglar simmar i viken.

Vi lämnar stan och hoppas på att det ska bli en solig dag, det ser i alla fall lovande ut nu.

Den sträckan vi ska åka i dag är rikligt begåvad med vägbyggen och vi hinner inte så långt innan det första dyker upp.

Här är det stopp från båda hållen och vi väntar och väntar i en halvtimme. Tiden går sakta då man bara sitter och tittar på hur det lastas sten och vi hinner ju nästan bli kompis på Facebook med killen med stoppskylten.

Även om vägen inte är vacker och vägarbetena avbyter varandra med jämna mellanrum så är naturen runt omkring vacker.

Ibland försvinner solen bakom ett berg och vi får en ny soluppgång.

Ovanliga moln.

Vi kommer upp på högfjället.

Snart är vi vid polcirkeln.

Det har byggts en enorm anläggning här uppe sedan jag var här förra gången, fast dit kommer vi inte. Det är stängt och oplogat så vi får nöja oss med att titta från vägen.

Vi njuter av allt det vita och alla fjäll.

Efter den här fjällpassagen kommer vi ner till fjorden. Solen värmer och sänder ner sina strålar på fjället.

Isen i fjorden skapar små konstverk.

 Sedan bär det uppåt igen och naturen blir vit och vacker.

Frosten klär in träden i vitt.

Så vackert med alla vita träd.

För att inte tala om fjällen som ser ut som gräddbakelser.

Beskådar de sista vita landskapen innan vi kommer ner till fjorden igen.

Där nere bor men fint.

En ovanlig skylt i en vägkorsning.

Till slut har vi kommit ner till fjorden och färjar över från Bognes till Skarberget i regn.

Efter färjan är det inte så långt kvar till Narvik, bara några broar och lite berg.

Framme i Narvik är det isigt och halt med dålig halkbekämpning. En promenad där var obehaglig, blev bara en kort en till restaurangen. Vi hittade ett riktigt bra ställe, Viva,  som serverade en utsökt skrei.

Nazcalinjerna

En av orsakerna till att vi skulle till Paracas var de omtalade Nazcalinjerna. Har hört talas om och läst om dem så länge och när jag nu var i Peru så ville jag absolut inte missa dem. Ingen vet vem eller vilka som gjort dessa linjer och figurer, men de kom till mellan 900 f.kr och 600 e.kr. så pass vet man.

Vi ska upp med ett litet flygplan som tar 12 passagerare.  Orsaken till att vi vägdes vid incheckningen var att de skulle kunna fördela vikten rätt inne i planet. 

Spända och förväntansfulla väntar vi på att vårt plan ska lyfta.Foto: Karin Bångman

Kan det där vara flygledartornet? Står vid landningsbanan, men var inte bemannat. 

Nu lyfter vi. Alla ser  ganska lugna ut nu, men så vet vi ju inte vad vi har framför oss.

Trots att flygplatsbyggnaden stod tom, var det aktiviteter på plattan.

Först en sväng ut över havet.

Där borta i viken ligger vårt hotell.

Sedan ut över öknen.

Vi flyger över öknens grafiska skönhet och bara det är en upplevelse. Färgerna, mönstren och de torra bergen.

Lastbilen där nere på Panamerican Highway ser ganska liten ut.

Vi ser hur människan försökt bemästra sanden och leva ute i öknen och hur sanden också återtar sina revir.  

Vilka mönster det blir i detta landskap.

Torra flodfåror som växer fram som rötterna från ett träd.  Inte mycket vatten här ute där årsnederbörden är 0,8 mm.

Öknen tar tillbaka.

Sedan efter en häpnadsväckande tur över en öken som var mer omväxlande än vad jag anat  så  börjar vi se en del linjer. Den här är formad som en pil, kallas för Trapezoiden.

Men det är figurerna som är mest intressanta. Ibland var de lite svåra att upptäcka. På den här bilden finns det en val förutom de breda linjerna.

Vi ser ett till flygplan, av säkerhetssjäl får det bara vara sex stycken uppe samtidigt. I dag bara två stycken. 

Linjerna är utspridda över ett stort område och här vid bergen fanns Den också en pilliknade figur.

Sedan börjar något som är svårt att beskriva.  Alla passagerarna har fönsterplats och alla vill så klart se så många figurer som möjligt och piloten verkar också vilja uppfylla den önskan.  Men jag gissar att han också vill ha lite skoj. För nu börjar det roliga för honom, när han ska vända om planet så att figurerna syns för alla svänger han så att det bara är en loop som fattas i övningarna. Känns värre än sjögång och de flesta har fullt sjå med att hållar maginnehållet på rätt ställe.  Första figuren som tydligt syns är astronauten.

Sedan dyker de upp en efter en. Så här ser apan ut från luften. Den är 180 meter lång!

Hunden.

Titta där är kolibrin.

Var? -Här!

Spindeln

Kondoren.

Piloten rätar upp planet lite och jag kan pusta ut en stund och försöka få ordning på det där som snurrar runt i magen.

Vissa av de här figurerna är över 200 meter långa och har skapats genom att sten, grus och de övre jordlagren skapats bort från marken.  Ingen vet varför och det märkliga är att figurerna bara går att se från luften. Här har vi Papegojan.

Vill nan inte flyga åker ut till detta torn, varifrån man kan se två av figurerna som är händerna och trädet.

Tittar man noga så ser man nog även en tredje figur från tornet, ödlan. 

Frågorna är många när vi snurrar runt här uppe, hur kommer det sig att man skapar konstverk som man inte själv kan se?  Ja svaren är lika många som de forskare som undersökt dem och försökt besvara frågan om varför. Det ska vara en gigantisk astronomisk kalender,  rituella pilgrimsleder, eller varför inte landningsbanan för utomjordingar. Ingen vet ju helt säkert. Peruanerna själva berättar, och är helt säkra på, att det är en hälsning till gudarna och en önskan om att de ska sända ner regn. När jag tycker att det låter bra mycket mer spännande med att det är utomjordingar som skapat dem vill de inte alls lyssna på det örat. 

Till slut ser vi några konstiga figurer som inte har några namn.

Sist och störst har vi Hägern den är så stor att den inte får plats på en bild och eftersom flygplanet cirklar runt är det nästan omöjligt att lägga ihop det till en bild av de två.

Vi vänder åter till flygplasten och alla pustar nog ut.

Vi njuter igen av det fantastiska landskapet medan magen lugnar ner sig och huvudet slutar snurra.

Vägen där nere slingrar sig fram mellan bergen som en orm.

Machu Picchu

De flesta som hör talas om Peru tänker nog direkt på Machu Picchu, det gjorde även jag före resan. Tänkte att det skulle vara höjdpunkten och målet för att resa hit, men Peru var så mycket mer än bara Machu Picchu. Landet bjöd på så många fantastiska upplevelser men att få komma till just Machu Picchu har varit en dröm så länge och nu är jag äntligen här.  

Jag kan förstå besvikelsen för de som var på väg hit i januari 2010, då kraftiga skyfall gjorde att vägarna var oframkomliga och många kom aldrig fram hit. De turister som var på plats fick evakueras med helikopter. Att vara nästan vid målet och så få vända kan inte vara kul.

Machu Picchu ligger på 2500 meters höjd så efter att ha varit på närmare 5000 meter känns det nästan som lågland, men höjden gör ändå att flåset inte är detsamma som nere vid havet och här är det många trappor och backar att gå i.

Kommer man hit med bussen från Aguas Calientes så är det så här som man först ser det när man kommer in på området. Så den där ultimata bilden som man ser i alla turistbroschyrer, den får man inte från den här vinkeln. 

Blicken sveper runt och jag vill ta in alla mina första intryck i en bild. Känslan av att äntligen vara här är stor.

Kamerorna smattrar och alla vill ha en bild från första intrycket.

Staden anses ha byggts av inkan Pachacuti omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Spanjorerna kom dock aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Platsen anses ha valts med tanke på dess unika läge och geologiska förutsättningar. Den är byggd på en 500 meter hög bergsrygg, med stupande sidor åt nästan alla håll. Machu Picchu övergavs av inkaindianerna av okända skäl och "glömdes bort", förmodligen på grund av att dess funktion inte längre behövdes efter den spanska erövringen. Men det är inte alla experter som håller med om att Machu Picchu grundades på 1400-talet, det finns en del forskning som visar på att  den ursprungliga planeringen av staden ska ha genomförts mellan 4000 och 2000 f.kr. 

Arkeologiska fynd visar att detta inte var en vanlig stad, utan snarare ett slags lantställe för inkan och hovet, med ett stort palats och tempel. Man uppskattar att det maximalt bara kan ha bott cirka 750 personer i staden och troligtvis bara en mycket liten del av det under den regniga säsongen då ingen av de mäktiga var på besök. Man har funnit 174 skelett, 70 män och 104 kvinnor. Av övriga gravfynd kan man sluta sig till att det var människor av ganska låg status. Med det som eggar fantasin och gör platsen så intressant är nog att man inte vet så mycket mer om staden än det man kan gissa sig till.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983 och nu är Machu Picchu även invald som ett av världens sju nya underverk.

Om man kommer vandrandes via Inkaleden så är det högst där uppe man kommer in, via det som kallas för Solporten.

Där uppe får man en vidunderlig utsikt över platsen och jag kan förställa mig hur Bingham kände sig då han vandrat i flera dagar och kom fram hit. Hiram Bingham och hans sällskap sökte egentligen efter den förlorade staden Vilcabamba, inkakrigaren Tupac Amarus sista fäste. En lokal indian visade Bingham vägen hit upp till staden som med åren kamouflerats av vegetation. Den hade återupptäckts av några lokala bönder när en skogsbrand bröt ut och avtäckte delar av berget 24 juli 1911. Bingham stannade bara några få dagar här för att dokumentera, men återkom några år senare för att röja och gräva ut platsen. Han beskrev Machu Picchu "som en kombination av den stora pyramiden i Giza och Grand Canyon på en och samma plats". Hans bok The Lost City of the Incas blev en bästsäljare. Ännu mer publicitet fick staden då National Geographic  1913 ägnade hela sitt aprilnummer åt Machu Picchu.

Jag gick aldrig ända upp till Solporten, nöjde mig med att gå upp till vaktstugan som ligger lite längre ner men tillräckligt högt upp för att få den välkända vyn över Machu Picchu. Vaktstugan är det lilla huset som skymtas ovanför alla odlingsplatåerna.

Dit kommer vi senare, nu ska vi först vandra runt i ruinstaden.

Det är vår här och vi hörde av personer som var här dagen innan att de hade varit så kallt och att de frös, men det ser ut som om vi får en solig och fin dag. Fast än så länge täcker molnen bergstopparna i fjärran.

Vi får en fin guidning och vandrar runt i ruinstaden. Ibland känner man sig ganska liten här med dessa svindlande höjder och hur det stupar ner i dalarna runt omkring.

Fascinerande är det att se hur berget och stenarna bearbetats. Ett rejält tålamodsprövande arbete.

En del av de trappor som huggits ut i berget får vi inte gå i, de måste skyddas från nedslitning av alla turister som besöker platsen numera.

Det är troligt att kungligheterna bodde i det här huset. Man kan se att det var flera våningsplan där och i väggarna finns nischer för förvaring. 

Spännande också att se hur dessa stenar slipats för att passa in i varandra.

Sol och fint väder fick vi verkligen den här dagen och solen står i zenit så skuggan hamnar mest rakt under oss.

Solen brände verkligen och kepsar och solhattar togs på, vattnet i våra vattenflaskor kändes som om det kokade. Det gällde att söka svalka där det gick.

Vi letar oss vidare i de vindlande gångarna.

Är på väg upp mot soltemplet.

Passerar förbi stenbrottet, där alla stenar hämtats till bygget av staden.

Allt här har inte klarat sig från tidens tand, jordbävningar har det varit och dessutom så var det ett amerikanskt filmteam här för att filma för ölreklam och en av deras kranar föll och förstörde delar vid soltemplet.Vet inte om det var här som kranen föll och förstörde, men det ser misstänkt ut.

Den här stenen är som en kompass, den visar nord, syd, väst och öst. Vi kollade med en kompass och det stämde.

Inti Watana tros ha utformats som en astronomisk klocka eller kalender av Inkafolket.

Vill man gå upp på berget till höger i bild så går det bra, men det är bara en begränsad mängd som får göra det per dag, bara för att minska slitaget. Man måste söka tillstånd i god tid för det.

Tittar man noga så syns leden upp här.

Zoomar jag in så kan man till och med se att det är några personer där uppe.

Vi har nu gått runt här i den gassande solen, några återvänder till bussen som ska ta oss tillbaka till Aguas Calientes , men jag vill ha den där bilden som man ser i alla turistbroschyrer. Det ser ut som om vi är ganska nära vägen upp till vaktstugan och  tänker gena lite för att spara steg. Men där står en vakt och visar att för att komma dit upp måste vi först gå ner igen.

Det är bara att traska ner till där vi kom in för att sedan börja gå uppför igen. Höjden och värmen tär på orken, men dit upp ska jag och upp dit kom jag. Det här är den lilla vaktstugan.

Och det här är utsikten därifrån. Det var mödan värt.

Tog en bild med fisheye också och nu ser man att molnen lättat och man ser alla bergstoppar runtomkring.