Det kommer någon där borta.

Att stå vid relingen och se hur isen bröts sönder, se på det vidsträckta landskapet av is och åter is, var en både populär och fascinerande syssla.

Kom det dessutom en isbjörn traskandes så blev det extra spännande. Det här är samma dag som isbjörnshonan med unge kom, fast nu har det hunnit bli sen kväll. Det syns inte eftersom det är ljust hela tiden.

Den här gången  är det en stor hane som är ute och traskar. Vet inte riktigt vad han sysslar med här. Han gick fram till sprickan i isen, faller på knä och nosar ner i sprickan. Det kanske finns en doft av säl där nere.

Det kan se ut som om isbjörnen är något blasé och trött på alla isbrytare med äventyrsturister som den stöter på här ute i vildmarken. Nu är det inte så många sådana som han kan stöta på förstås, det är bara 2-3 stycken per år. Han gäspar lite förstrött, men det är bara våra dofter som den vädrar in. Med öppen mun kan den känna bättre och vi är inget annat än mat för en isbjörn.

Ser ut som om den är törstig också. Men tyvärr var det inte öppet vatten. Såg nästan ut som om den speglade sig lite i isen.

Undrar vad det var för partaj i går kväll. 

Så har den traskat ända fram till vårt fartyg, står där nere och spanar upp på all mat som hänger ut över relingen och inte kan han komma åt någon av oss. Det är en riktigt stor björn, visst är han vacker.

Besviken vänder han åter därifrån han kom, tittar lite förundrar på spåren i snön.

Tar sig en slurk vatten.

Sedan traskar även den den här nallen iväg.

Yamal - på väg mot Nordpolen.

Yamal är en rysk isbrytare. Han är stor och han är atomdriven, jag vet att fartyg brukar benämnas med "hon". Men här på Yamal fick vi lära oss att isbrytare är manliga och är en "han". 

Yamal betyder "Jordens ände" och isbrytaren är döpt efter halvön Jamal som säkert känns som jordens ände med sin placering långt uppe i Sibirien.

Ymal är ett rejält bygge, han är 150 m lång, 30 m bred och 55 m hög från köl till masthuvud. Yamal var färdigbyggd 1992 och var då den kraftfullaste av världens isbrytare. Hur det förhåller sig med det nu vet jag inte.

Det var lätt att irra sig bort i alla korridorer och på de alla olika däcken innan man lärde sig hitta. Längst fram i fören finns en öppning, jag antar att det är till för trossar eller liknande vid förtöjning, men det var väl tur att de var övertydliga så att ingen trodde det var någon nödutgång.

Hålet var ganska stort så man kunde nog klämma sig ut där med lite god vilja.

Tittade man på vårt stiliga fartyg framifrån så såg han ändå stiligare ut med sin hajmun.

Här forsar han fram så skummet yr. Ymal har dubbla skrov och mellan de yttre och innerskrovet finns det vatten som kan förflyttas så att fartyget kan gungas loss om det fastnar i isen.

Om någon undrar över hur jag kunnat fotografera isbrytaren från ovan så  är det lätt att förklara. Vi hade även en helikopter med oss.

Vid fint väder fick vi göra några rekognosceringrundor och se hur det såg ut från ovan. Helikoptern var även nödvändig vid ev. Landstigning eftersom glaciärkanterna var för höga för att forceras ned gummibåt.

Som synes var det mycket uppskattat med flygturen. Fönstren gick att öppna för att fotografera men man fick passa sig att stoppa ut huvudet för lång eftersom vinddraget fick en att tappa andan eller blåsa bort. Jag vet för jag testade.

Yamal är ett atomdrivet fartyg och kan gå i 5 år på en enda " tankning" . Det berättades att vi hade drivmedel för tre år på vår färd. De som ville fick följa med på en rundtur och se hur det såg ut i maskinrum och även där kärnreaktorn var. Det som är rosa på den här sprängskissen är det allra heligaste.  Yamal kan bara vara uppe i dessa kalla vatten eftersom det kalla vattnet behövs för att kyla reaktorerna.

Fotografering var det heller inget problem med.

Det var tillåtet överallt utom där själva kärnreaktor var.  

 Det var inte ryska bestämmelse, för dem hade vi fått plåta så mycket vi ville utan det var EU-bestämmelser. 

I fören under isbrytaren finns det en s.k. iskniv som slår sönder stora isblock för att de inte ska hamna i någon av propellrarna. Skull ändå någon av propellrarna bli skadade kan de bytas ut till havs.

 Som man ser på den här bilden och bilden ovan finns det ett system som sprutar ut luft 9 meter under ytan för att liksom knuffa undan isblock. Det är det som ser ut som ånga som sprutar upp..  Isen här på bilden är ungefär en meter tjock, men var upp till två meter på vissa ställen. Där isen hade skruvat sig var den naturligtvis tjockare, men där behövde vi inte bryta oss igenom. Vi kunde gå runt dem. Yamal kan dessutom bryta is både framåt och bakåt. 

Inte för att det var någon brist på sysselsättning ombord, kommer till det vid något annat tillfälle, men om man ville ta sig en träningsrunda var det inget problem. De flesta gick rundan runt, men några sprang sina varv runt fartyget som vår expeditionsledare Laurie Dexter här.

Det fanns även gym och sporthall ombord. Även en liten simbassäng. Fast den badade vi inte så gärna i eftersom den på vår resa hade en nollgradig vattentemperatur. Även det ska jag förklara senare.

Yamal fortsätter sin färd med målet inställt på Nordpolen. Bara en enda gång har han inte tagit sig ända fram, vi hoppas på att det inte ska bli en andra gång

Isbjörnar på isen.

Ser lite suddigt i dag eftersom jag  just kommit hem efter att fått den grå starren på öga två bortopererad. Skönt att det är över nu och sedan väntar bara efterkontrollen och skaffa lämpliga glasögon så kanske även jag kommer vara skarpögd.

Tills dess så kommer här ett minne till.

På färden mot Nordpolen så var vi några som ofta stod ute på däck och spanade, inte bara efter isbjörnar utan det var även spännande att iaktta isen och hur den betedde sig. Se hur vårt fartyg krossade isen hur lätt som helst. Oftast var det så, fast ibland var isen så tjock att Yamal var tvungen att backa och ta lite extra fart eller välja en alternativ  väg genom isen.                                                                        

Med kameran beredd står Jason Roberts ute på däck. Han är en välkänd fotograf och filmare från Svalbard. Han har många fina isbjörnsfilmer. Om någon sett den där isbjörnsungarna kommer ut ur idet på våren så är det hans film. Intressant var att få höra hur det gått till då han var ute och filmade isbjörn. Ibland blev björnarna lite väl närgångna och de var tvungna att ta till skrämskott. Han berättade att vid ett tillfälle blev han nervös att skrämselsmällaren han kastade iväg, hamnade bakom isbjörnen och skrämde den mot honom istället för iväg.

https://www.facebook.com/jason.roberts.productions

Ibland har man lite tur, för när vi står där ute och spanar och pratar kommer det plötsligt en isbjörnshona med en unge vandrandes. De är ganska långt borta men isbjörnar är nyfikna och kanske vädrar de mat, för de kommer emot oss. Nu är det inte heller mitt i natten så högtalarna larmar att det är isbjörn i sikte och fartyget stannar dessutom.

Jag förmodar att de tror att vi är en jättesäl som kan duga som mat i flera dygn, för om man kollar in på isen bakom råken så ligger det en säl där som de inte bryr sig om.

Björnarna kommer närmare och närmare och jag är verkligen glad att jag tog kameran med mig ut. Ungen är lite mer nyfiken än mamman.

Den är så nyfiken och även modig att den klättrar upp på en stor isklump som ligger alldeles bredvid fartyget. Nu är det inte bara min kamera som bränner av bild efter bild. Det smattrar och klickar från alla kameror runt omkring mig....men vad är det som händer.

Jag trycker och trycker på avtryckarknappen men inget händer, kameran vägrar att samarbeta med mig. Då ser jag, batteriet är slut. Mitt dumma nöt, jag tänkte inte på att i kylan och fukten så laddar batterierna ur sig fort. Vad göra, det blir en språngmarsch tillbaka till hytten och hämta ett fulladdat batteri och så full fart tillbaka och hoppas på att föreställningen inte är över.

Jag har tur, isbjörnarna är kvar och den lille har t.o.m lagt sig att vila en stund.

Men mamman är lite mer otålig och vill vandra iväg, hon hoppar elegant mellan isflaken.

Hon bryr sig om ungen i alla fall och vänder sig om för att se om han hänger med. Har sett isbjörnar på Svalbard som bara gått iväg uppför glaciärer och låtit ungarna följa efter bäst de kan.

Ungen skuttar efter sin mamma.

Han får liten problem då han ska ta sig fram mellan isflak och råkar men mamman är kvickt där för att hjälpa till.

De större råkarna simmar de över.

Då isbjörnen är blöt kan man se att den är släkt med brunbjörnen eftersom den är mörk under pälsen.

Eftersom isbjörnarna inte hittade något ätbart vid vårt fartyg vandrade de iväg på sin ändlösa färd.

Jag lärde mig i alla fall av mitt misstag och lämnade efter den här episoden aldrig hytten utan att ha ett fulladdat batteri i fickan. Hade Canon 5D på den tiden, när det var kallt och dessutom lite fuktig luft så laddade de batterierna  ur på nolltid. Den kamera jag har nu, Canon 1Ds M III,med den har jag aldrig haft några som helst problem med batterierna. 

Minnen, Murmansk - Nordpolen.

Eftersom jag mest ligger och väntar på att min fot ska läka ihop och bli gångbar igen och inte kommer iväg, vare sig på resor eller några kamerautflykter då dyker det upp minnen från resor som jag gjorde före bloggandets tid. Har ju inte bara rest efter det att jag upptäckte bloggvärlden. Tänkte inte skriva om hela resor och inte i någon kronologisk ordning heller utan bara hur minnena dyker upp hos mig. 

Det här minnet som jag nu tänker på är en expedition med en stor atomdriven isbrytare till den geografiska Nordpolen.

Yamal, som isbrytaren heter, sedd genom den enorma strålkastaren ute på däck.

Vi är på väg tillbaka till hamnen i Murmansk, eftersom vårt fartyg är så stort måste vi vänta in tidvattnet på kvällen för att klara av att ta oss in dit. Trots den sena timmen samlas de flesta av oss passagerare uppe på däck för att vara med om det sista på färden.

Många nya vänner från hela vida världen fick jag på den här resan och damen på den här bilden är orsaken till att jag finns på Facebook. Hade kanske inte hittat dit utan hennes inbjudan. Hon bor i Sydafrika.Ser på hennes klocka att det hunnit bli ganska sent, visserligen visar den Yamaltid som vi använde oss av på resan, samma som svensk tid, men den visar nästan halv ett på natten.

Färden in mot Murmansk hamn är ingen vacker syn,  överallt ligger det skrotfärdiga fartyg och rostar sönder. Det som är mest oroande är att många av fartygen som ligger där med ett ovisst öde är atomdrivna. Ser även skrotade ubåtar.

Solen börjar sakta sänka sig och i motljuset ser det ut som om midnattssolen försvunnit.

Går vi över till babords sida så syns det hur solen blänker i fönstren bakom den enorma stalinstatyn.

Men på styrbordssidan ser det mer ut som kväller då solen sänker sig bakom berget och skapar en glödande skog.

 Vi har varit på resa ute i Norra Ishavet (eller Arktiska havet som det också kallas) i ungefär två veckor och eftersom det är juli har vi haft midnattssol hela tiden. Ljust dygnet runt alltså, nu här i Murmansk är det inte lika ljust mitt i natten utan vi får lite solnedgång med sprakande färger. En engelsman som står bredvid mig smattrar iväg bilder som den värsta skarpskytt. I en paus mellan bilderna säger han med ett stort leende över hela ansiktet. " At last, I got to see the midnight sun".

På motsatta sidan förgyller solen de stora huskomplexen där de flesta numera står tomma.

Exakt vad det här är vet jag inte, någon sa att det hade något med oljeborrplattformar att göra, men jag vet inte. Tyckte att de såg vackrare ut när solen fick måla dem i guldfärg.

Spanar vi förut, in mot Murmansk får vi se ett spännande ljusfenomen. Det har inte regnat ändå ser det ut som en regnbåge, men den är ingen båge utan färgfenomenet skjuter rakt upp mot himlen.

Jag tror att alla är ute på däck och försöker föreviga stunden då vi anlöper hamnen efter vårt äventyr.  Everen fotar med sin något speciella kamera som tar bilder i 360 grader.                 

Så når vi äntligen hamnen. Här där de atomdrivna fartygen lägger till är det egentligen fotoförbud, men ingen verkar bry sig om att vi tar några bilder på solnedgången.