Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

 

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Postat 2013-05-01 07:59 | Läst 8298 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Elsehul

Vi är nu i Sydgeorgien och ska snart göra en landstigning i bukten Elsehul. Innan vi får gå iland är det obligatoriskt att vara med på en genomgång om hur man förhåller sig här. Det är mycket viktigt och vi får bl.a  veta att inget ätbart får tas iland och både före och efter landstigning måste stövlar och kängor tvättas i ett speciellt definicerande bad.

Innan vi kliver iland gör vi en liten sväng förbi en strand där elefantsälar, pälssälar och pingviner håller till. Där på stranden ligger en alldeles nyfödd liten elefantsäl. Den har t.o.m en bit av navelsträngen kvar.

Livet är inte alltid så lätt för en sälunge, jag vet inte vem som skadat den här men den har blivit illa åtgången.

Det är mycket troligt att den inte kommer att kunna klara av att freda sig mot fåglarna som redan hade spanat in den.

Den sydliga stormfågeln är stor och den avvek inte många meter från sälungen.

Vid nästa strand skulle vi gå iland, här på en sten ute i vattnet satt en pampig pälssäl. Såg nästan ut som om han vaktade stranden.

Vårt mål med landstigningen var att gå upp på höjden, där det var en fantastisk utsikt över omgivningarna, men mer om det senare. Då kommer också en förklaring till varför Olle står med en paddel där högt uppe på berget.

När vi några timmar senare när kommer ner från höjden för att återvända till fartyget, sitter han fortfarande kvar på sin sten.  Det är bara vattennivån som förändrats.

Postat 2013-04-30 08:06 | Läst 8773 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Land föröver!

Efter 800 Nm och ungefär två dygn så siktar vi äntligen land.

Det första vi märker av att vi närmar oss land är att fågellivet har förändrats. Flockar av  Blue-eyed Shag flyger förbi vårt fartyg.

På svenska heter den Blåögd skarv. Den är vackert blåögd.

Pingviner har vi inte sett sedan vi lämnade Falklandsörna, men nu fullkomligt studsar de omkring fartyget.

Deras sätt att simma ser ut som om de flyger fram eller liksom studsar på vågorna och dyker ner i havet igen.

Vi närmar oss land. Blir nog en landstigning senare i dag.

Här är vår, men ännu har inte vattenfallen tinar upp, ser ut som ett vattenfall men av is.

Nedanför fallet i bränningarna leker några pälssälarna. De ser ut att ha riktigt kul.

Några andra verkar lite slöare och ligger och vilar på klipporna och spanar lite nyfiket på främlingarna  som sitter i en Zodiak och kikar på dem.

Högre upp på samma klippa är det ett myller av pingviner.

Det är macaronipingvinerna som valt att häcka där uppe. För att komma dit måste de hoppa jämfota och även klamra sig fast med både näbbar och klor för att ta sig upp för de branta klipporna.

Macaronipingvinen kallas också för gultofspingvin. Sitt ovanliga namn, macaronipingvin, har de fått av att de engelska upptäcksresande tyckte att de gula tofsarna som de har på huvudet påminner om ett populärt och pråligt klädmode i 1700-talets England som innehöll mycket ornament och tofsar i hatten, de som var klädda så kallades för macaroni.

Tittar man ändå högre upp på samma berg så ser man att där häckar albatrosserna.

Postat 2013-04-29 12:00 | Läst 9886 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Sea Lion Island - och jag gav upp.

Sol, bad och värme i all ära...

...men så här långt söderut finns något annat som är mycket bättre

...nämligen pingviner.

Vi är på väg till Sea Lion Island,  men innan vi kommer iland där måste vi passera ett stort bälte av kelp.

Kelp är en typ av brunalg som växer i undervattensskogar, i klara grunda hav med en temperatur under 20 grader. Den växer fort och kan bli upp till 80 meter lång.

Vi kom fram till ön och trots vågor och strömmar kom vi även ur gummibåtarna och i land. Reven var vassa och trots vakt vid gummibåtarna så slet sig en gummibåt och blev punkterad i en av pontonerna.

Sea Lion Island är den sydligaste bebodda ön i Falklandsöarna, nu är det bara 5 personer som bor här och det är personalen på vandrarhemmet, men det finns desto mer djurliv att träffa på här.

Av öns namn att döma så borde det vara gott om sjölejon och det har det också varit. Vid vårt besök här en novemberdag 2007 så träffade vi bara på ett enda sjölejon. Den låg långt nedanför klipporna och sov.

Men nu var jag nyfiken på pingvinerna. Den första jag träffar på är en Magellanpingvin.

De har sina bon i hålor de grävt ut i marken. Här fanns det mängder av hål men inte alla var bebodda. Man kunde se på håll om hålen var bebodd eller ej för framför de bebodda fanns det vita "fartränder".

En del hade grävt ner sig så djup att de knappt syntes.

Hur visar man en hel koloni av gentoopingviner? Det  fanns ingen höjd att klättra upp på och från marken blev det ingen riktig överblick. Men jag kan intyga om att de var många och ljudnivån var hög.

Gentoopingvinen kallades förr för åsnepingvin och det namnet fick de på grund av sitt läte. De låter som skriande åsnor. Många kallar dem fortfarande för åsnepingviner med någon har bestämt att vi ska säga gentoopingvin istället.

De här pingvinerna var flitigt sysselsatta med att fixa till sina bon. Deras bon är gropar i marken som de fyller med gräs och lite vad de hittar. Den här bobyggaren ser ut ha mest jord  med sig.

Hå hå ja ja, det var en tuff dag på jobbet i dag!

Å så till sist mina favoriter klipphopparpingvinerna. De bodde lite längre bort vid ett minnesmärke.

Klipphopparen är en tuff liten pingvin, ofta lite grälsjuk och med sin gula teckning över ögat ser den även lite lömsk ut. Men jag tycker att den är otroligt söt.

Poserar för ett porträtt.

Klipphopparpingvinen lägger i regel två ägg, där det ena ägget är lite mindre.

Sitt namn har de fått för sitt sätt att ta sig upp ur vattnet hoppandes uppför branta klippor. Den här kolonin bodde också vid klipporna.

Här på ön finns det mycket mer än pingviner att beskåda, det finns så mycket djur att det var nästan som att vara i en djurpark men utan staket och stängsel men det tar vi senare.

Postat 2013-04-24 11:51 | Läst 11267 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Reste söderut...till sol och värme.

Den sommaren som jag hade varit till Nordpolen hade jag en utställning med isbjörnsbilder, tog även med några utskrifter av bilder från Nordpolen. En besökare tyckte att det såg fint ut men sa att hon reste hellre söderut till sol och värme.

Aha tänkte jag, det är söderut man ska åka, så sagt och gjort jag bokade också en resa söderut. Lika bra att ta i ordentligt och åka långt söderut. Där måste det vara varmt och soligt.

Men inte var det så mycket sol och inte alls någon värme.

Men vi passade på att bada, för det har jag hört att man ska göra då man åker söderut.

Lite sol var det men var var värmen?

Hade jag inte rest tillräckligt långt söderut?

Vad tror ni, hur långt söderut måste jag åka för att hitta den där omtalade solen och värmen i november?

Postat 2013-04-22 11:28 | Läst 8546 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Föregående 1 ... 3 4 5 Nästa