Isbåge

Innan jag gjorde min första resa till Svalbard så läste jag allt jag kom över om Andrées polarexpedition. I en av dessa böcker hörde jag för första gången talas om fenomenet isbåge.  Såg aldrig någon, trots att vi kom så långt norrut som till 82:a breddgraden. Insåg att man måste längre norrut än så. Det räckte tydligen inte med Svalbards breddgrader man måste mot Nordpolens breddgrader.

En solig morgon, på väg mot Nordpolen, då jag kom ut på däck såg jag en enorm vit båge över himmelen. Förstod att det måste vara den sällsynta isbågen.

En isbåge liknar regnbågen, men bildas genom diffraktion (böjning av ljus)   genom polariserade iskristaller och inte genom regndroppar. Iskristallerna är sexkantiga och bryter solens ljus i en ring av ljus runt solen. Isbågen har inte regnbågens färger utan är vit.

Det var en kall och fuktig morgon. Så pass kall så att alla master, antenner och stag var isbeklädda. Man fick passa sig senare på dagen då solen värmde upp dem och det regnade isbitar från ovan.

Såg på fartygets termometer, att här kunde de bli rejält kallt. Lite ovanlig gradering,  +20 var högst upp på skalan och -70 det lägsta gradantalet. Så kallt hade aldrig vi, men fukten gjorde att kylan kändes ganska rå och bitande.

Även nästa dag förärades vi en vacker isbåge.

En annan solig dag då det blåste ganska rejält, så pass att det gick vita gäss på vågorna. Då kunde man ana regnbågen i vågskummet.

Isen berättar en historia.

På väg mot Nordpolen är det is och åter is. Ett trevligt nöje var att stå ute på däck och iaktta hur isen betedde sig. Inte bara där den bröts sönder av vår isbrytare som brutalt stångade sig fram genom istäcket, utan det var även intressant att se vilka mönster som bildades i isen alldeles av sig själv.

Vacker var det med den turkosblå färgen som bildades mellan isblock och hav.  Även dagar å det var lite mulet så lyste det vackert blått.

Fragment av Yin och Yang kan anas i mönstret. Undrar vilken av urkrafterna som dominerade här.

Tror att Zorro varit här före mig.

Visst kan det stora istäckta havet verka skrämmande men jag hade ingen aning om att det fanns skrämmande spöken här.  Det här spöket ser inte lika godmodigt ut som spöket Laban. Det har något lömskt i blicken.

Det är inte alla mönster som bildar figurer men det är ändå fint att se på den nattgamla isen som böljar sig så mjukt.

Det finns inga hundar eller andra husdjur med ombord men är det där inte en pudel som syns i isen. Ser ut som en yster valp i mina ögon.

Ser inget speciellt motiv här, men om fantasin får löpa fritt så kan det bli många historier även i den isfläcken.

Någon som blivit störd och är sur?

Ser du isbjörnen? Det här mönstret som spruckit fram som ett porträtt på en isbjörn är min favorit.  Det är inte alla som upptäcker isbjörnen innan jag visar, men fotografer brukar vara duktiga på att se den.

Den här isbjörnen är lättar att upptäcka men den är ju ingen spricka i isen heller.

Skulle kunna vara ett kartblad

Sådana här samlingar av brötar, där isen hade skruvat sig upp i riktiga berg, fanns det gott om. När jag såg dem kom jag att tänka på Andrées polarexpedition då de blivit tvungna att överge ballongen och ta sig fram släpandes på släde och båt och då ta sig över dessa berg av is.  Ser kanske inte så imponerande  ut så här på håll men de var flera meter höga.

Simma för klimatet - eller simma till Nordpolen

Han simmar för miljön - på Nordpolen.

Så stod det i tidningarna när vi kom, hem från Nordpolen.  Jag såg också en rubrik där det stod, " Simma till  Nordpolen".  Med på vårt äventyr till Nordpolen hade vi den Brittiske advokaten, långdistanssimmaren och äventyraren Lewis Gordon Pugh, känd för att simma i kalla vatten.  Han hade en egen stab med folk och även ett filmteam med sig.

Som det syns på Lewis tränare här var det ganska kallt ute. Trots det var kortbyxor, T-shirt och Flip Flop tofflor  Lewis vanligaste klädsel. Allt för att vänja sig vid kyla, ska man simma i isvatten kan det behövas. Jag nämnde tidigare att vi även hade en liten simbassäng ombord men den hade nollgradigt vatten. Det var för att Lewis skulle kunna träna.

I Sydsvenskan kunde man läsa att han hade för avsikt att skida de sista 10 kilometrarna fram till Nordpolen. Men om det skulle vara möjligt så är nog juli fel årstid eftersom det är alltför många råkar och vakar med öppet vatten. När Skinnarmo skidade till Nordpolen startade han sin tur i början på mars.

Det står också i tidningen att han sagt. –" För tio år sedan hade det inte varit möjligt. Nu finns stråk av öppet vatten även där".

Det är inte heller helt sant. Vi pratade med kaptenen som gått i de här farvattnen i 15 år och han sa att det sett likadant ut under alla dessa år. Kan vara att isen blivit tunnare men det var inte mer öppet vatten. Största förödelsen med öppet vatten åstadkom kanske vår isbrytare. Syns lite av det på nästa bild.  Det är det inte många fartyg som går till just Nordpolen varje år och det är inte alla som klarar av att ta sig fram genom den isen dit heller, det behövs kraftfulla isbrytare.

Här landar helikoptern efter att ha släppt av Lewis ute vid en vak för träning. Förstorar man  och tittar noga, borta till vänster i bild, så syns det en grupp människor vid den avlånga vaken.

Han hade gott om tid att träna och vänja sig vid kylan för det tar ungefär en vecka att ta sig med isbrytare fram till Nordpolen. Även om jag inte kommit till det i de andra inläggen så förstår nog alla att vi kom dit och det blev dags för  Lewis att hoppa i spat.

Kvällen är sen och vi har just firat att vi kommit fram till målet, de flesta hade gått och lagt sig för att sova lite  medan  vår kapten "parkerade" fartyget vid iskanten så att vi skulle kunna gå ut på isen och verkligen känna på hur det var att vara på Nordpolen. 

En  liten rolig episod från då jag kom hem var att då jag berättade om just det här för en bekant, så fick jag frågan. Övernattade i några hus där då? Jag ska inte avslöja vem det var som frågade, men personen är lärare.

Jag hann inte somna innan jag hörde att det var dags för Lewis simtur och drog snabbt på mig överdragsbyxor och jacka, tog min kamera och gick ut. Det fick jag ångra sedan, för ute var det nu både kallt och fuktigt. Riktigt råkallt. 

Filmtemet var redan i full fart för att dokumentera bedriften.

 -Amundsen! Kan vi få ett leende?

Jo,  han heter Amundsen och är norrman. Någon påstod att han var barnbarnsbarn med Roald Amundsen, men jag tror inte att han hade några barn. Men släkt kan de vara ändå.

Allra först innan någon får gå ner på isen skickar vi ut "Antiterrorstyrkan".

Här framgår det kanske varför de gick under namnet "Antiterrorstyrkan". De enda farliga individer de kunde tänkas stöta på var isbjörnarna och de kan vi ju inte klassa som terrorister, de gör ju bara vad en isbjörn ska göra. Men det var  biffiga kilar och kraftfulla puffror de hade med sig. Tur att de inte träffade på någon isbjörn. Det sägs att isbjörnen inte vandrar så långt norrut som till Nordpolen, men det vet inte isbjörnen om att den inte ska göra, för året innan när Yamal nått fram till 90 grader Nord och alla skulle gå ut på isen så kom det en isbjörn traskandes.

Sedan var det dags för att fira ner Zodiacken och åka ut till vaken. Lewis är den med vit mössa.

Om jag på däck nu hade både överdragsbyxor och jacka på mig och frös ändå, så känns det som en stor bedrift att klä om till badbyxor, simglasögon och badmössa.

Det är dimma, det är därför bilderna ser disiga ut.

Och sedan krypa ner i det -1,8 grader kalla vattnet.

Så är han igång och simmar.

Men även om de gått ut och sagt att det var så mycket öppet vatten vid Nordpolen så kunde teamet och inte heller vår kapten hitta någon vak som var en (1) kilometer lång. Teamet hade satt upp flaggor som symboliserade de olika länder där sponsorerna kom från och här ser man hur  Lewis simmar förbi den svenska flaggan för andra gången. Han blev tvungen att göra fyra vändor fram och åter, för att klara av att simma en kilometer. Någon längre vak med öppet vatten fanns inte.

Jag tänker inte förringa prestationen av att simma så lång sträcka i det här kalla vattnet. Det VAR en bedrift bara att VARA i det kalla vattnet i 18:50 minuter. Men jag tycker att det är fel att inte berätta hela sanningen. För trots att det var den 15 juli och mitt i sommaren så gick det inte att hitta en sådan lång vak där uppe. Läste om det i Aftonbladet då jag kom hem och inte ett ord nämndes om att den stora vaken lyste med sin frånvaro. Jag försökte även kontakta journalisten som skrivit artikeln men han ville inte ha kontakt med mig.

Det kommer någon där borta.

Att stå vid relingen och se hur isen bröts sönder, se på det vidsträckta landskapet av is och åter is, var en både populär och fascinerande syssla.

Kom det dessutom en isbjörn traskandes så blev det extra spännande. Det här är samma dag som isbjörnshonan med unge kom, fast nu har det hunnit bli sen kväll. Det syns inte eftersom det är ljust hela tiden.

Den här gången  är det en stor hane som är ute och traskar. Vet inte riktigt vad han sysslar med här. Han gick fram till sprickan i isen, faller på knä och nosar ner i sprickan. Det kanske finns en doft av säl där nere.

Det kan se ut som om isbjörnen är något blasé och trött på alla isbrytare med äventyrsturister som den stöter på här ute i vildmarken. Nu är det inte så många sådana som han kan stöta på förstås, det är bara 2-3 stycken per år. Han gäspar lite förstrött, men det är bara våra dofter som den vädrar in. Med öppen mun kan den känna bättre och vi är inget annat än mat för en isbjörn.

Ser ut som om den är törstig också. Men tyvärr var det inte öppet vatten. Såg nästan ut som om den speglade sig lite i isen.

Undrar vad det var för partaj i går kväll. 

Så har den traskat ända fram till vårt fartyg, står där nere och spanar upp på all mat som hänger ut över relingen och inte kan han komma åt någon av oss. Det är en riktigt stor björn, visst är han vacker.

Besviken vänder han åter därifrån han kom, tittar lite förundrar på spåren i snön.

Tar sig en slurk vatten.

Sedan traskar även den den här nallen iväg.

Yamal - på väg mot Nordpolen.

Yamal är en rysk isbrytare. Han är stor och han är atomdriven, jag vet att fartyg brukar benämnas med "hon". Men här på Yamal fick vi lära oss att isbrytare är manliga och är en "han". 

Yamal betyder "Jordens ände" och isbrytaren är döpt efter halvön Jamal som säkert känns som jordens ände med sin placering långt uppe i Sibirien.

Ymal är ett rejält bygge, han är 150 m lång, 30 m bred och 55 m hög från köl till masthuvud. Yamal var färdigbyggd 1992 och var då den kraftfullaste av världens isbrytare. Hur det förhåller sig med det nu vet jag inte.

Det var lätt att irra sig bort i alla korridorer och på de alla olika däcken innan man lärde sig hitta. Längst fram i fören finns en öppning, jag antar att det är till för trossar eller liknande vid förtöjning, men det var väl tur att de var övertydliga så att ingen trodde det var någon nödutgång.

Hålet var ganska stort så man kunde nog klämma sig ut där med lite god vilja.

Tittade man på vårt stiliga fartyg framifrån så såg han ändå stiligare ut med sin hajmun.

Här forsar han fram så skummet yr. Ymal har dubbla skrov och mellan de yttre och innerskrovet finns det vatten som kan förflyttas så att fartyget kan gungas loss om det fastnar i isen.

Om någon undrar över hur jag kunnat fotografera isbrytaren från ovan så  är det lätt att förklara. Vi hade även en helikopter med oss.

Vid fint väder fick vi göra några rekognosceringrundor och se hur det såg ut från ovan. Helikoptern var även nödvändig vid ev. Landstigning eftersom glaciärkanterna var för höga för att forceras ned gummibåt.

Som synes var det mycket uppskattat med flygturen. Fönstren gick att öppna för att fotografera men man fick passa sig att stoppa ut huvudet för lång eftersom vinddraget fick en att tappa andan eller blåsa bort. Jag vet för jag testade.

Yamal är ett atomdrivet fartyg och kan gå i 5 år på en enda " tankning" . Det berättades att vi hade drivmedel för tre år på vår färd. De som ville fick följa med på en rundtur och se hur det såg ut i maskinrum och även där kärnreaktorn var. Det som är rosa på den här sprängskissen är det allra heligaste.  Yamal kan bara vara uppe i dessa kalla vatten eftersom det kalla vattnet behövs för att kyla reaktorerna.

Fotografering var det heller inget problem med.

Det var tillåtet överallt utom där själva kärnreaktor var.  

 Det var inte ryska bestämmelse, för dem hade vi fått plåta så mycket vi ville utan det var EU-bestämmelser. 

I fören under isbrytaren finns det en s.k. iskniv som slår sönder stora isblock för att de inte ska hamna i någon av propellrarna. Skull ändå någon av propellrarna bli skadade kan de bytas ut till havs.

 Som man ser på den här bilden och bilden ovan finns det ett system som sprutar ut luft 9 meter under ytan för att liksom knuffa undan isblock. Det är det som ser ut som ånga som sprutar upp..  Isen här på bilden är ungefär en meter tjock, men var upp till två meter på vissa ställen. Där isen hade skruvat sig var den naturligtvis tjockare, men där behövde vi inte bryta oss igenom. Vi kunde gå runt dem. Yamal kan dessutom bryta is både framåt och bakåt. 

Inte för att det var någon brist på sysselsättning ombord, kommer till det vid något annat tillfälle, men om man ville ta sig en träningsrunda var det inget problem. De flesta gick rundan runt, men några sprang sina varv runt fartyget som vår expeditionsledare Laurie Dexter här.

Det fanns även gym och sporthall ombord. Även en liten simbassäng. Fast den badade vi inte så gärna i eftersom den på vår resa hade en nollgradig vattentemperatur. Även det ska jag förklara senare.

Yamal fortsätter sin färd med målet inställt på Nordpolen. Bara en enda gång har han inte tagit sig ända fram, vi hoppas på att det inte ska bli en andra gång