Kalvbus

Mamma ko har fått ansvaret för fem stycken kalvar,  det ser så ut i alla fall för hon är den enda kossan där på ängen. 

Men kalvarna som är både jakkalvar och kalvar till ko, är lite ystra av sig och börjar stångas och busa. Det gillas inte av mamma ko som avbryter leken.

Det ser faktikt ut som om hon förmanar sin lilla kalv  

-Nä mamma, jag ska inte göra om det.

Mamma ko tog sin lilla kalv och gick iväg, sa till de andra små kalvarna.

-Ni får gå och ställa er i skamvrån.

-Ja, ja. Skratta så lagom du.

-För här tänker vi inte stå kvar. Kom vi går.

                                                                            föregående

Den stora stenen

I byn Ikh Tamir, söder om Khoid Tamir River finns en stor granitsten, den är täckt med 150 skrifter på många olika språk och från många olika tidsperioder .

Platsen för stenen har blivit ett stort utflyktsmål för mongolerna.

De äldsta skrifterna på stenen är på runskrift,  från den turkiska perioden från sjätte och sjunde århundradet. En ovoo (stenstupa) är placerad på toppen av stenen.

Tyvärr är det många som klottrat graffiti på denna sten och de gamla skrifterna försvann nästan. Regeringen bestämde sig för att skydda berget 1994.

Det finns flera legender om denna sten. Den mest kända legenden är berättelsen om Bukhbileg, en jättekrigare, som skulle ha kastat denna sten på en orm, vilket skulle förklarar den konstiga placeringen av stenen.

En annan lokal legend berättar att denna sten symboliserar kärleken till två olyckliga älskare. Tamir var kär i Taikhar, men hon var lovad till en annan och deras kärlek var omöjlig. Så flickan sprang iväg mot floden och hennes älskade Tamir satt nära floden och för att vänta på att hon skulle komma tillbaka. Men väntan var oändlig och Tamir blev till en sten, utan möjlighet att någonsin träffa sin kärlek igen.
Lokalbefolkningen tror också att om någon lyckas kasta en sten upp på toppen av stenen så blir man rik.

Här vid stenen kan man rida jak, häst och åsna. Säkert jättekul tyckte den här turisten men åsnan hade nog inte lika kul.

Vi lämnar jippot vid stenen och går bort till floden istället.

Härligt att se en flod med friskt vatten och hur det gröna frodas. Vi stannar där en stund och kastar macka.

Torra träd tycker jag är så vackra.

När vi kastat macka färdigt så vandrar vi iväg utefter floden.

Här några exempel på hur man tar till vara på allt.

Lite längre ner utefter floden har några turistande mongoler samlats. Där sitter även några barn som jag tror är med sällskapet där borta.

Men när vi pratar med dem så är de där själva och har simmat i floden, tack vare vår guide Solongo kan vi prata med dem och får veta att de är 3 år och där på egen hand.  Strax efter kommer pappan på motorcykel och hämtar pojkarna. Vi frågar om de kan simma.

 - Jodå vi kan simma.

På väg tillbaka till campen ser vi något som påminner om Sverige.

Vi går tillbaka till vår camp och där finns den allra gulligaste lilla valp. Den bor i Geren bredvid oss och tycker inte alls om att vara instängd.

Ett litet potpurri på den oemotståndliga valpen.

                                                                   föregående ---nästa

Gyllene eran.

Nu bryter vi upp från Karakorum och åker norrut, men först tittar vi på  monumentet över mongoliska rikets Gyllene era.

Högt uppe på ett berg ligger den, som det mesta vi vill se i Mongoliet.

Men kommer man upp högt så ser man långt.

I mitten på monumentet finns det en stor stenstupa, den varianten av stupa kallas för Ovoo.

Runt omkring kan man se hur riket förändrats från gulderan till nutid. Det guldfärgade på den här sidan visar hur stort Mongoliska riket var och det blå hur stort det är nu...eller kanske litet i jämförelse. Ändå är Mongoliet ett väldigt stort land nu också.

Här uppe får man en överblick över staden.

Långt där borta syns också klostret med sina 108 stupor.

Vi går ner igen för en sista titt innan vi far vidare. 

En bamsig hund kommer vandrandes,  den har nog passat på att plaska i vattenpölen. Den är inte intresseead av att hälsa utan vandrar bara förbi oss.

Den här restaurangen heter Mormors hästsko, lite svårförsteligt namn innan vi fick en pirogliknande maträtt och fick veta att dessa piroger kallades för hästskor. 

Skylten för däckverkstad har jag nu lärt mig att känna igen, en sådan finns i det här gröna skjulet. 

Vill man inte bo i Ger så kan man välja ett turisthotell, jag föredrar Ger.

En av de större vägarna går här och det märks på alla transporter som passerar.  Här kommer det massvis med ull.

Där bakom lastbilen uppenbarar sig en raritet, den är så speciell att även vår chaufför plockar fram kameran.

En rysk Zil 130. Den första prototypen byggdes 1956 och produktionen började 1962. Jag vet inte vilken årsmodell det här är men den slutade tillverkas 1994.

Den är lastad med skräp som gammal taggtråd.

Utanför den kombinerade banken och restaurangen står den här mannen och röker.

Kanske är det kocken, jag vet inte för han kunde inte prata.

Jag frågade om jag fick fota honom och han blir så glad och kommer fram för att posera.

Kul, men jag gillade bäst den bild jag tog lite i smyg samtidigt som jag fotade bilen. Han uppskattade den här bäst.

Nu lämnar vi den gamla huvudstan och åker vidare.

Här träffar vi äntligen på Valter också, den fågel som egentligen heter Vulture är en korpgam. Fast då vår guide säger det så låter det som valter.

Kör genom Tsetserleg som är en ganska stor stad. 

Den ligger på nordsluttningen av Changajbergen.

Naturen förändras undan för undan och det blir mer och mer skog. Skog som består av lärk.

Bergen börjar se ut som om de är klädda i grön filt.

Till slut kommer vi fram till Taikhar Ger camp.

Här hälsar de oss välkomna med svenska flaggan.

Det här är vår åttonde Ger. Stenen där bakom är Taikhar rock, dit ska vi gå efter lunchen.

Det är ganska varmt och då viker man upp kanterna på Geren för att få in lite luft.

Nu har vi till och med fått ved så vi kan tända i kaminen.

                                                                föregående

Kvällspromenad i Karakorum.

Kvällspromenader är sköna och även så i Mongoliet, fast här är vi glada att vi valde att gå på gärdet istället för ute på vägen. Vi bor i nationalparken och tänkte gå in och titta lite på stan. Den stad som var Mongoliets huvudstad fram till 1267.

Staden är inte så stor, men här har de en gångväg som är ganska högt belägen. I vanliga fall då man promenerar i ett samhälle så ser man bara plank.

Här kommer man upp och får lite överblick och kan även se in över planken.

Jag var lite orolig över att folk skulle bli lite sura över att vi gick där uppe på gångvägen och fotograferade, men det var tvärtom. De få som brydde sig vinkade och tjoade glatt.

De flesta har både ett litet hus och minst en Ger.

Vi träffar på en steppörn som just fångat sin kvällsmåltid.

Tittar man noga så kan man se att kvällsmaten bestod av en ekorre.

Där uppe på stolpen satt den sedan och mumsade i godan ro.

Vi promenerar vidare.

Korna ska hem och göra kväller.

Det är ganska så lugnt, de flesta är nog inne och ordnar för sina kvällsbestyr.

En liten tös med en ko och en yster kalv. Inte så lätt att få hem dem för kvällen, när man är liten .

Men tösen är van och bestämd och lyckas med sitt uppdrag.

Träffar också på några lösa kor, den här har en konstig nosring med taggar på.

Tack vare mina vänner på Facebook så vet jag nu att det är en så kallad antisjälvmjölkare. Vissa kor har olaten att dia andra kor, men med nosringen så kan de inte det.

Vi vänder tillbaka till vår camp och ser att bästa vägen åter är nog över gärdet. Så här mycket dammar det på vägen.

Gärdet är tydlig enkelriktad, sådan tur att vi gick åt rätt håll då.

                                                                   föregående --- nästa

Jakten på gräshoppan.

Nämnde tidigare att då det regnade i öknen så luktade det som svamp, här när vi lämnat Gobiöknen och kommit till ett grönare och frodigare stepplandskap så är doften kryddig. Känns nästan som man går omkring i en kryddbod.

Något som vi inte sett tidigare har också dykt upp här, nämligen stora och flygande gräshoppor. den här flyger inte just nu och är då betydligt lättare att få med på bild.

Då de flyger har det ett lustigt ljud för sig, det låter nästan som  när man smackar med tungan uppe i gommen. Ett litet tji, tji ljud. Det ljudet blir lite retfullt då jag försöker få en bild på en flygande gräshoppa. Första försöken blev ungefär så här, då jag ens lyckades få den i sökaren. För de var snabba.

Men med det retfulla ljudet så kan man ju inte ge upp så lätt. Den här hade lite röda färger.

Jag fortsatte försöka.

Beskuren bild.

En med lite miljö.

Även den beskuren.

Sedan gav jag upp.

                                                     föregående --- nästa