Iona och Dun Í

Vi är kvar på ön Iona och fortsätter med vår vandring upp på Dun Í. Tanken var att vi skulle se om det fanns några fåglar där uppe och här lär det finnas kornknarr, den skulle vara trevligt att få syn på en fågel jag aldrig sett förut. Fast tyvärr så var det tämligen ont om fåglar och någon kornknarr har jag fortfaraden inte sett, men den här lilla fågeln satt på en sten på vägen upp på berget. Kan det vara en grönsiska måntro?

En ganska brant stig ledde oss upp mot svindlande höjder och jag funderade på vägen upp hur jag skulle klara vägen ner med min stela fot. Ner kommer man ju alltid, sägs det, men jag ville komma ner helskinnad också. Det är jobbigt att gå uppför och halvvägs upp träffade vi på ett trevligt engelst par som satt sig för att vila och pusta lite. Vi passade på att pusta även vi och fick en trevlig pratstund och lite mer information om ön Iona och även om det stundande valet, om Skottlands självständighet, i september.

Högst uppe på berget var utsikten strålande och man kunde se hela ön och långt ut över de närliggande öarna.

Vår fågelkännare Klaus spanar ut mot öarna som vi ska besöka på eftermiddagen.

Den lilla ön till vänster i bilden under, är ön Staffa dit vi ska allra först.

Och lärkan drillar högt i skyn.

Vi tog oss ner och jag klarade nedstigningen galant, med en liten stödjande hand av maken och Klaus då och då. Kul att se hur husen ligger som inbäddade i kullarna i landskapet. Är nog nödvändigt med lite skydd då höstvindarna sätter i.

Kan man ha det så mycket bättre, vackra Iona, sol och hav. Njuter i fulla drag av allt det vackra.

Eller hur Maria? Visst är det vackert och visst har vi det bra.

Vi återvänder till vårt skepp.

 Fortsättning följer och då ska vi till Staffa...

    Föregående inlägg om resan - Fortsättningen som handlar om Staffa.

Iona, fler får än människor.

Vår första landstigning på resan blev till Iona och en mycket lugn sådan. Havet låg blankt och fint och vinden smekte våra kinder. Våra zodiaker tog oss smidigt i land och vi fick vad som kallas "en torr landstigning", alltså överdragsbyxor och stövlar kunde vi lämna i hytten om vi ville.

Iona är en endast 5 km lång och 3 km bred ö och här bor fler får än människor, fast när vi alla kommit i land så såg det ut som om vi mångdubblat den mänskliga delen något. Strax efter oss kom även färjan från Mull med några till människor men inga bilar. För bara de fast boende på ön får ta med sig bilar hit. Turisterna får gå.

Inte många boende här, men bar finns för de törstiga.

Även post, skola och affär finns det.

Måste säga att det kändes som rena idyllen med får betandes bland husen.

Vi promenerade iväg inåt ön och stannade till vid ruinen av det gamla nunneklostret från 1000-talet.

Där Carol, som då hon inte är med som guide på vår resa arbetar som arkeolog för national Trust of Scotland på St Kilda, livfullt berättar om klostret och dess historia.

En av de lite märkligare sakerna på klostret är det här fönstret ut mot bygatan. Det ska symbolisera en naken kvinna med benen särade och med lite fantasi så kan man faktiskt se figuren i de grå stenarna. Det är tydligen något som är vanligt på Irland och ska vara som en symbol och för att avvärja ondska.

Fågeln som kommer och vill vara med och lyssna på Carol, kanske också är någon slags symbol. Vem vet!

Kan det här vara en klosterkatt?

Nästa stopp på vår promenad blir vid Macleans kors. Här stannade de medeltida pilgrimmerna för att be då de var på väg till klostret.

Man brukar säga att det är från Iona som kristendomen spred sig ut till övriga delar av Skottland och sedan ut över Storbritannien. Det var hit som den irländske munken Sankt Columba kom sedan han råkat i onåd i sitt hemland, efter en tvist om ett psaltarmanuskript som han kopierat och var sedan tvungen att gå i exil. År 563 seglade Columba till Skottland, tillsammans med tolv följeslagare. Slutligen tog de sig iland på Iona, där han lovats mark. Columba och hans munkar byggde upp en kommunitet, där gudstjänster och praktiskt arbete intimt hörde samman.

Här besöker vi den renoverade klosterkyrkan.

Sankt Columba dog på Iona den 9:e juni 597 och begravdes här. Klostret fortsatte att blomstra fram till 800-talet och sedan kom vikingarna. De levde tydligen upp till sitt rykte och plundrade och slog ihjäl de som kom i deras väg.

Sedan är det dags att utforska den lilla ön. Som sagt så är den här ön rena idyllen; frigående höns vandrar omkring och i en liten korg vid grinden till ett av husen kan man köpa ägg. Bara att ta för sig och lägga pengarna i korgen.

Grågäss traskar omkring bland fåren.

Ett tre dagar gammalt lamm bräker med sin spröda röst medan tvillingen betar med mamma får.

Vi som inte fördjupar oss ytterligare i kyrkohistoren vandrar vidare upp mot Dun Í för att se om vi kan få syn på några fåglar och även beundra utsikten.

Fortsättning följer...

Starten på resan och fortsättning