Får jag presentera Pingo!

Kliver iland på Penguin island och där står Pingo och viftar välkomnande med vingarna, eller om det betyder stick från vår ö, det vet jag förståss inte. De var vänligt sinnande så jag väljer det första.

Det är den lilla adelepingvinen som fått stå modell för Pingo. Här har jag lyckats få med tre olika arter av pingviner på samma bild. Det är adelepingvinen, gentoopingvinen och hakremspingvinen. Inte så vanligt att man lyckas få de här tre på samma bild, enligt Olle som var en av våra guider på resan.

Även på ön Yankee Harbour träffade vi på den lilla Adelepingvinen.

Penguin Island

När man kliver iland på en ö där det fullkomligt kryllar av pingviner, med kameran i högsta hugg och är inställd på att nu ska det fotas. Då står man där först alldeles handfallen och undrar, var ska jag börja?

Kanske sikta in sig på den pingvinen som står där ensam på en sten och trumpetar.

Eller försöka få med ett isberg så att det helt klart framgår att man är i Antarktis.

Eller få med snöstormen som härjar på bergstoppen på ön bredvid.

Man kanske ska backa och få med hela pingvinkollonien. En zodiak ute på havet kan väl inte heller vara fel.

Så går tankarna nästan vid varje landstigning, hur ska man fotografera för att spegla hur det är i en pingvinkoloni.

Här på Penguin Island var pingvinerna väldigt kärleksfulla och oblyga. Något avskilt privatliv har de inte heller. Här kan man tala om att slå klorna i någon och uttrycket "hoppa på" verkar vara hämtat från pingvinvärlden.

Det var inte alla som hade hittat någon livspartner, somliga vandrade ensamma...

...eller åt varsit håll.

Det drar ihop sig till oväder, vädret kunde ändra sig väldigt snabbt.

Bäst att återvända till vår trygga "Professor".

Mer bilder från Penguin Island kommer...

Isberg

Alla de här isbergen är fotograferade vid Elefantön.

Den här liknar en Sfinx. Riktigt stor var den.

 Mjuka fina former som påminner lite grann om operahuset i Sydney.

Professor Multanovskiy ser ut som en liten fritidsbåt framför isberget.

Isberg har en förmåga att välta runt när de smält av tillräckligt mycket för att rucka på balansen.

Jag tror inte att pingvinerna son valt att häcka på det här isberget riktigt har koll på det.

Tar Sfinxen en gång till och det skulle vara kul att höra hur många som upptäckte fusket med den lilla pingvinen i den första bilden. Utan att gå tillbaka och kolla.

Elefantön och is i magen

Elefantön är ingen gästvänlig plats men den är vacker.

Mängder av hakremspingviner bor på ön.

Verkar finnas gott om mat här, det fullkomligt vimlade av brokpetreller.

Det lilla som hade tinat fram av ön var bergigt, stenigt och ganska svårframkomligt. Ett passande namn har vår landstigningsplats fått, Point Wild. Namnet har den fått efter Frank Wild som var den som basade över lägret då de satt här och i ovisshet och väntade på räddning.

En wedellsäl ligger och solar magen.

Den ser så mjuk och kramgo ut, men jag vågar inte testa att klappa den.

En säl som inte ser lika kramvänlig ut är leopardsälen, den cirklar runt utanför ön på jakt efter något att äta. Den lyckades också ta en pingvin, såg det men bilden blev mest bara vattenplask. Min man blev något överraskad då han stod och filmade de söta pingvinerna när en av dem plötsligt hoppar upp framför hans fötter och direkt efter plaskar det till rejält och leopardsälen plaskar upp efter. Den filmen är kul att se, först pingvinerna sedan förvirringen då kameran fladdrar runt helt okontrollerat. Sedan när han hoppat bakåt och samlat sig ser man leopardsälen. Inte alltid man får en leopardsäl landandes vid sina fötter.

Det är ett tjatter och trumpetande i pingvinkollonien. Här syns lite av pingvinens värmesystem. Det är fötter och vingar som hjälper till med värmeregleringen. Rosa under vingen tyder på att den är varm och då den viftar på vingen svalkas den av. Hur man nu kan känna sig för varm i det här klimatet!

Hakremspingvin.

Här får uttrycket is i magen lite annan betydelse. Borde kanske heta att lägga magen på is istället.

Lite trött.

Det är konstigt att någon kan sova i det oväsendet.

Har man hittat en skatt så gäller det att bära den med sig till hemmets trygga tjäll. De flesta pingviner bygger sina bon med stenar som de lägger i en liten ring.

Här fanns det några att välja på men vägen hem är inte så lätt då man mer eller mindre måste hoppa jämfota dit upp. Näbben är liksom upptagen.

Håhå ja ja men upp kom den.

Det här är ingen photoshoppad pingvin utan en nybadad. Den hoppade upp ur vattnet och ställde sig och skakade utav sig så vattnet stänkte.

Herre på täppan.

Elefantön - landstigning

På de resor som jag varit iväg på och vi har haft Adam Rheborg som guide har vi alltid haft en sådan tur. Vi kom iland på Vitön i Svalbard, vilket inte alla gör. Vi såg 14 isbjörnar på vår första Svalbardsresa och en hel del annat har klaffat eller vänts om till häftiga upplevelser då vi haft Adam med som guide. Jag trodde att det var Adam som hade en sådan tur med sig men här vid Elefantön blir jag lite osäker för Adam berättade att han har passerat här 40 gånger utan att komma iland.

Men nu gick det bra, i strålande sol och vindstilla. Jag kan förstå varför Adan föll ned på alla fyra och kysste marken då han hoppat iland. Jag har ingen bild på det för kameran fick vila i väskan vid ilandstigningen. Trots att det var vindstilla och strålande sol så var det lite krångligt att komma iland bland alla stenar och klippor. Men både före och efter gick kameran varm. Elefantön måste dokumenteras. Jag förstod att även om jag kom till Antarktis igen så var det ingen garanti för att få komma iland här fler gånger.

Gummigåtarna sjösätts och spänningen bland oss ombord steg, ska vi komma iland eller blir det bara en zodiaktur.

Nu har jag redan berätta att vi kom iland, men när vi klev i gummibåtarna visste vi inte det.

Här härskar hakremspingvinerna, klipporna är fulla av dem men på håll ser det mer ut som flugprickar.

När vi kommer närmare ser man att det verkligen är pingviner.

De är inga bekväma djur pingvinerna, väljer ofta svåra ställen att både vila och häcka på. Jag tror att de ibland önskade att de kunde flyga.

Men håll med om att de är söta med sin hakrem.

Så, äntligen står vi på Elefantön. Tänk att för 91 år sedan var det folk här som inte visste om de skulle komma levande härifrån. Det sorgliga var väl att när de kom hem så blev att dra ut i krig så gott som omgående. Många av dem blev kanonmat.

Men det var här de väntade i ovisshet, med livbåtarna som vindskydd, i fyra och en halv månad innan de siktade det räddande skeppet.

Här restes senare en staty av kapten på den chilenska bogserbåt Yelcho som kom med räddningen till de som blivit kvar.

Den ser något malplacerad ut bland alla pingviner. Pingvinerna verkar inte bry sig om den.

Trots att det i dag är så gott som vindstilla och strålande solsken så ser man att vädrets makter är tuffa här. Det räcker med att höja blicken och titta på berget och se hur snön yr där uppe.

Den här dagen bjuder också på ortoligt vackra höghöjdsmoln.

Elefantön är så spännande så det kommer mer...