En dag på slottet - ett märkligt slott.

Nu är det dags för ett nytt slottsbesök. Det här slottet är omtalat som smaklöst och spektakulärt. Det är Kinloch Castle på ön Rum som vi ska till. Ön Rum ägdes av  John Bullough en textil-brukspatron från Lancashire. Han hade ön som sommarresidens och för jakt. Sonen Sir George Bullough ärvde ön. Han var inte speciellt intresserad av faderns företag, som tillverkade textilmaskiner, mer än till inkomsterna från det, vilka var betydande. Han kunde leva ett lyxigt playboyliv.  

Han lät bygga det här slottet för att ha som sommarställe. Trehundra män byggde slottet på tre år, det stod klart år 1900 . Det hade sin egen elförsörjning, och hade även modern uppvärmning och lyxiga badrum med både dusch och badkar. Trots att ingen bodde heltid här utan bara var här fyra veckor (tolv veckor något år) om året så var det full tjänarstab året om. 

Utvändigt så tycker inte jag att slottet ser så underligt ut men det skulle nog behövas lite upprustning.

Det finns inga får på den här ön men vet att det finns kronhjort och vildlevande ponnyer. En större koloni av mindre lira häckar här på ön men vi får veta att det är en vandring på 2-3 timmar upp på berget för att komma dit och dessutom är de mest aktiva på natten. Vi får vänta lite innan det är dags att få komma in så jag passar på att bekanta mig lite med de frigående hönsen.

Kanske inte lika spännande som mindre lira men de är fina de också.

Sir George Bullough hälsar oss välkommen då vi kommer in.

Likaså lady Monica, hans hustru.

Här inne börjar jag förstå vad de pratar om de som säger att det är smaklöst. Märkliga ting som Sir George samlat på sig under sina resor samsas här. Se bara på de enorma järnskulpturerna som han tagit hem från Kina.

Men modern och före sin tid var han. Om man kikar under biljardbordet så skymtar där ett galler. Det släpper igenom varmluft.

Modern var han verkligen för det här är landets andra privata telefon. Fanns inte så många att ringa till då.

I hallen utanför bowlingrummet och festsalen står en märklig mackapär. Det är en mekanisk orkestrion.

Stora orgelpipor fyller ett helt skåp bredvid det som ser ut som ett trumset.

Finns en hel del musik att välja på under de perioder som de inte hade en levande orkester som underhöll familjen och deras gäster. Under Boerkriget lånade Bullough ut sin stora yacht Rhouma som lasarettsfartyg. För denna tjänst adlades han 1901.

Här fanns också vackra trädgårdar såsom en vattenträdgård, en japansk trädgård, bowlinghall och golfbana. För att anlägga allt detta importerades matjord  från Ayrshire.  En kort period fanns här också en alligator men den rymde så den sköts.  

Men så var han också en av världens rikaste män.

Vi återvänder till vårt fartyg och kopplar av uppe i panoramaloungen. Tittar på landskapet som vi seglar förbi, kollar in kartan för att se var vi varit. Då ropar någon TUMLARE!

Och där utanför möter vi ett gäng varelser som hoppar omkring. Nu var det inte tumlare utan delfiner. Många är de också och jag undrar varför jag gick hit upp utan kameran. Det var väldigt dumt det.Men jag har en man med raska ben och med lite övertalning så rusar han ner i hytten och hämtar min kamera. Lite tur har jag för det kommer några eftersläntare.

Föregående inlägg om den vackra ön Canna. - Nästa inlägg om ett grillparty med gung.

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Stora Sundby

På vår lilla rundtur en solig dag i mars kom vi fram till ett riktigt sagoslott. Ett helt otroligt slott med massor av tinnar och torn. På gräsmattan framför slottet betade en flock gäss, solen sken och vattnet i Hjälmaren glittrade. Vi hade kommit till Stora Sundby.

Slottet är privatägt men man får gå in i parken för den blygsamma summan av 20 kr. Redan på 1300-talet fanns det en försvarsborg här. Det här slottet  fick sin nuvarande form 1848 med de fyra tornen som symboliserar de fyra årstiderna. Det finns också tolv lite mindre torn, ett för varje månad på året och symbolerna slutar inte där för i slottet finns det 52 rum. Ett rum för varje vecka och dessutom så skulle nog en fönsterputsare ha ett heltidsjobb här med de 365 fönstren.

Den här byggnaden gissar jag på att det var någon form av växthus eller orangeri tidigare. Nu såg det lite förfallet ut.

Här fanns det mycket att gå runt och titta på men jag sparade på stegen och tar det någon annan gång då det blivit mer sommar och blommor och växtlighet som kommit igång mer.  Det lilla jag såg och läste om stället lockar till fler besök. Då ska jag nog promenera till Finkholmen och se om Spökhunden är där.

Vår färd fortsatte och vi kom inte så väldigt lång innan vi upptäckte ytterligare en Sevärdhet. Sorby borg det är resterna efter en Fornborg som troligtvis är från järnåldern. Eftersom de gamla borgarna var försvarsanläggningar så var de oftast placerade på höga platser där man kunde utnyttja stup och andra branter för avspärrning. Den här borgen var inget undantag så det blev ett välkommet avbrott i bilåkandet och lite fotträning i ojämn terräng.

Uppe på kullen fanns det rester efter flera sammanbundna stenmurar som bildade tre koncentriska cirklar. På den tiden var det nog vatten mycket närmare kullen och borgen och forskarna tror att den här borgen var en "tillflyktsborg"

Fascinerande att se att dessa murar som byggdes för så länge sedan fortfarande finns kvar, även tanken på dessa människor som slet och släpade med detta bygge var just här. Undrar vad som finns kvar efter oss efter så lång tid!!!

Så här tror "de lärde" att det såg ut på den tiden.

Återföreningens palats

Ett till måste att besöka, förutom  Cu Chi tunnlarna, när man är i Ho Chi Mihn City är presidentpalatset. Redan 1868 byggdes ett palats här, då till den franske generalguvernören. När fransmännen lämnade Vietnam tog den sydvietnamesiske  presidenten över palatset. Ngo Dinh Diems, som han hette, var ingen populär person, han var så avskydda att hans eget flygvapen bombade palatset.

Trots att palatset inte var mer skadat än att det skulle gått att renovera, lät Diem ge order om att riva byggnaden och bygga ett nytt palats med skyddsrum i källaren. När det bygget stod klart 1963 hade presidenten blivit mördad av sina egna trupper.

I dag är det ett museum och en påminnelse över att kriget äntligen var slut. I presidentens kotor står fortfarande hans stora skrivbord kvar. Lite gulligt är det med den rosa telefonen.

Vi vandrar runt och tittar på de olika rummen.

Det finns t.o.m en liten trädgård inomhus.

En jättelik rund matta, som vi inte får gå på, ligger i en av hallarna.

Fasaden är klädd med pelare som ska symbolisera bambu, jag personligen tycker att de mer påminner om benknotor.

 I ett rum fanns det en mängd intressanta bilder.

Den mest kända är nog den då nordvietnamerserna kraschar genom grindarna med en tanks den 30 april 1975.

Här finns också en kopia av den jeep som presidenten åkte i från palatset till radiostationen där han tillkännagjorde kapitulationen. Hade kanske varit roligare att se den riktiga jeepen.

Nere i källaren kan man titta på de olika kommandorummen och den gamla kommunikationsutrustningen. Gick det för långsamt att ringa kunde man hojta till genom hålet i väggen i stället.

Det här var på den tiden det hette datamaskiner och inte dator. Tror att den inte var speciellt bärbar heller.

Jag tror att även om utvecklingen gått framåt även här i Vietnam så rensades det ogräs på samma sätt då som nu. här är det palatsets gräsmatta som ska bli fin.

Nästa besök senare i dag är Notre Dame katedralen.

Brittas balkong och Kungliga palatset i Luang Prabang.

Som sagt i det förra inlägget så fick vi sovmorgon i dag men nu är det dags att se till att allt bagage åker före oss ut till flygplatsen. Vi kollar och räknar och upptäcker att en väska fattas.

Men ingen fara en väska kommer tillbaka då en grupp som åkt iväg fått en för mycket med sig....fast det här var inte rätt väska. Men lugn, den rätta väskan kommer till rätta den har också åkt iväg med fel grupp till flyglpatsen. Tur att det är en liten flygplats och med folk som är uppmärksamma på väskorna.

Magnus räknar in oss och nu är det en person som fattas. Britta är inte här för hon sitter på sin balkong och kan inte komma därifrån. Dörren har gått i baklås. Britta lyckas få en städerska uppmärksam på sin situation fast det tog lite tid innan städerskan förstod att Britta behövde hjälp och inte bara ville vara vänlig och vinka. Men hjälp anländer till slut, problemet är bara att Britta har satt på säkerhetskedjan på sin dörr in till rummet så den vägen kan ingen komma in. Tur att laoisterna är små för en kille klättrar upp till balkongen och lyckas tränga sig in genom en liten, liten springa i dörren och släppa in Britta. Härligt att Britta är med på resan och skapar lite dramatik.

Nu är vi redo för att åka till det gamla kungliga palatset. Palatset byggdes av fransmännen 1905 och ersatte då ett mindre träpalats.

För att få komma in där måste man ta av sig skorna och kameran får inte heller följa med in.

Vi traskar runt i bara strumpfötterna och beskådar hur den kungliga familjen levde.  Fanns en hel del intressant att titta på, men allt bevarat i minnet eftersom fotografering var förbjudet. Efteråt gäller det att hitta sina skor igen.

Utanför gör Magnus oss uppmärksammade på den trehövdade elefanten.  Den vita elefanten (som tidigare var symbol i flaggan, nu utbytt mot en vit cirkel) är symbol för kungligheter i  Sydostasien och de tre huvudena syftar på de tre kungarikena ur vilka Laos skapades. Alltså Vientiane, Luangprabang, och Xiengkhoung.

Men var är elefanten?

 Där!

Jaha där!

Vi tittade även på det kungliga garaget, de gyllene vagnarna gick det bra att fota.

Vet inte hur det var med den här dammiga bilen men damen som satt vakt där sa inget så jag tog en bild. Däremot var det förbjudet att fota de bilar som stod inne i garaget.

Egen besinpump hade de kungliga på gården.

 Nu är det bråttom ut till flygplatsen............trodde vi. För vad vi inte visste var att Lao Airlines hade ändrat vår avgångstid till tre timmar senare. Det var en speciell dag i flygbolagets historia, deras första Aribus skulle landa och därför hade flera flygavgångar ställst in och passagerarna hade blivit inbokade på premiärflygningen med Airbus. Det var så speciellt så att även TV var på plats och filmade. Men vår väntan blev ganska lång.

Vi frågade vår lokale guide om Lao Airlines var ett bra flygbolag...Det är det enda, svarade han. Men det verkar vara säkert för sedan år 2000 så har inga olyckor eller incidenter inträffat.

Så kommer äntligen planet.

...och vi kommer iväg och landar sedan i Vientiane.  Landets huvudstad.

Där öste regnet ner, eftersom vi kommer så sent är det dessutom mörkt. Rundturen genom staden går trögt eftersom vissa gator är översvämmade av vatten. Vår chaufför lyckas hitta en liten lucka där han kan stanna, trots att han inte får det, så att vi kan springa ut i regnet och mörkret och få en grynig bild på triumfbågen.

Så mycket mer såg vi inte av huvudstaden för det var mörkt när vi kom och mörkt när vi for. Här borde programmet läggas om så att det blir en hel dag i Vienitaine, den är värd lite mer uppmärksamhet än så här.