Åka spårvagn i Hongkong.

Ja vad gör man då man dimper ner i en ny stad, en stad som bjuder på nya och lite okända upplevelser. Visst hade vi läst på och införskaffat guideböcker, men vad börjar man med.

Man kan börja med att köpa ett Octopuskort. Det är ett kort som lite liknar de kort som SL har, reskassa. Fast det här kortet köper man för 50HKD och fyller sedan på men önskat belopp (de 50 HKD får man igen om man löser in kortet). Kortet kan användas på alla färdmedel och även färjan över till Kowloon. Dessutom så kan man betala med kortet i många butiker. Eftersom vi nu har uppnått den aktningsvärda åldern som är 65+ så fick vi köpa ett kort för äldre. Lite gulligt att det är en gungstol före texten "elder". Sagt och gjort, det lät väldigt praktisk så vi införskaffade oss varsitt kort.

Sedan var det bara att börja testa Hong Kong Tramways, som spårvagnarna kallas där. Fast de har smeknamnet Ding Ding.

De är dubbeldäckade och man ser väldigt bra från övervåningen.

Hongkong fick spårvagnar redan 1904 och det ser ut som om vagnarna är från den tiden, inte så bekväma att sitta i men väldigt charmiga.

Undrar om förarens arbetsplats hade klarat svensk arbetsmiljökontroll?

Det finns även en turistvagn som har öppen övervåning, för 95 HKD får man då åka en rundtur på en timme.

Lite roligare och betydligt billigare med de vanliga vagnarna och speciellt som äldre resenär då man till och med åker billigare än barn.

Man går på spårvagnarna baktill och av framme vid föraren, har man inte kort så lägger man jämna pengar i en liten plåtlåda eller så lägger man sitt Octopuskort på läsaren. Med en avgift på 1,10 HKD så blev det många turer för oss.

Det är ganska lätt att hitta också med tydliga namn på hållplatserna.

Som sagt så ser man bra uppifrån övervåningen på spårvagnen och eftersom fönstren är öppningsbara så kan man även passa på att fota lite. Vad den här fotografen filmade kan man ju fundera på.

Cyklist skulle jag inte vilja vara i den här staden, de verkar leva ganska farligt då de kryssar fram mellan bilar, spårvagnar och bussar.

Här uppe sitter man i nivå med duvorna.

Trodde det var prydnadskatter i det fönstret, men katterna rörde på sig. Antog att det var ett kattdagis, men då jag googlade på namnet så hamnade jag på en restaurang???

Mobilen måste kollas.

Extra kul är det då man får kontakt med lokalbefolkningen, inte så lätt alla gånger för det är inte så många som pratar engelska. Vid Happy Valley klev det på en mamma, hennes lille son och mormor. Det var lite fullt i vagnen och de enda platser som var kvar fanns där vi satt. Lille Harry blev först lätt skräckslagen då han blev uppmanad att sätta sig där. Mormor klämde dock ner honom bredvid min make och till att börja med var han väldigt reserverad, men tinade sedan upp och jag fick tillåtelse att ta en bild. När de klev av vågade han till och med säga Goodbye och vinkade glatt.

När vi kom till området med de här husen hoppade även vi av.

____________________________________________

Staden med de höga husen.

Gjorde en resa och den här gången hamnade vi i staden med det höga husen. Många var de och tätt stod de, det lär vara det mest höghustäta området i världen. Det var Hongkong som vi hamnat i.

Det här var vad vi såg när vi tittade ut från vårt rum på hotellet.

Fast nu var vi ju inte bara på hotellrummet. Visserligen hade jag 18 mm här men ville jag ha med toppen på husen så räckte det inte till för att få med botten på husen.

Går vi ner till hamnen så kan vi se över till Kowloon hur  ICC Tower med sina 118 våningar ståtar på andra sidan sundet.

Fast Two International Finance center på Hongkongsidan ser ganska så reslig ut den också, trots att den bara har 88 våningar. 

________________________________________________

Högt över marken svävar betongen.

I Tokyo kan man känna sig ganska liten på jorden. Jag når inte så högt över havet med mina 161 cm men ute på gatan bland alla japaner så kände jag mig ganska lång ändå ända tills jag höjde blicken och såg alla hus. Då kände jag mig ganska liten, mer som en myra i storlek. Till exempel vårt hotell det började uppe på våning 25 och fortsatte med rummen uppåt till 34:e våningen. På backen såg det ut som det sträckte sig ända upp till himmelen.

Det var inte något av de högsta husen i området där vi bodde.

Markpriserna är säkerligen dyra och då får man bygga på höjden.

Bor man högt är det bra med brandstege men man bör nog inte lida av svindel om den ska användas.

Det högsta huset vi hittade som det gick att åka upp i hade 47 våningar och på den 46:e våningen fanns det en plats där det gick att beundra utsikten.

Ibland var det inte så lätt att förstå vad japanerna hade för sig, den här mannen åkte upp hit för att fotografera sina skor. Inte några nya skor, utan ett par väl ingångna och lite nötta bruna läderskor.

Jag passade på att ta lite bilder på omgivningen från hög höjd. Bron längst ut till höger kallas för Rengbågsbron.

Här uppifrån ser inte ens de andra höga husen så höga ut.

En lunch med den här utsikten var väldigt trevlig och god mat hade de också. Restaurangen heter /so/ra/si/o/, är du i Tokyo så är det ett "inte-missa-ställe".

Till och med från vårt hotellrum på 28:e våningen såg många hus ut som om de var hämtade från ett modellbygge.

Mitt första intryck av Tokyo var: Högt, varmt, vänligt och rent.