Lofoten och Trollfjorden.

Vi girar ut från Stockmarknes och fortsätter vår färd.

Börjar närma oss Trollfjorden och det speciella landskapet för Lofoten. Den här lilla ön ser ut att vara obebodd, men kikar man närmare så bor det en hel del får där.

Små öar och praktfulla berg.

Och så en liten gård här och där.

Vi kryssar oss fram mellan öarna.

Ser ut som om det är ganska grunt mellan en del öar.

Ser ganska idylliskt ut.

Några ska ut på örnsafari och den lilla båten som ska hämta upp dem börjar närma sig.

De blir upplockade via bildäck.

Och så ger de sig iväg.

Vi övriga fortsätter färden.

Så svänger vi in i Trollfjorden, en liten segelbåt kommer efter.

Trollfjorden är 3 km lång och  bara 200 m bred, men där man svänger in i fjorden är den bara 100 meter bred. Längst in i fjorden breder den ut sig till 350 m men är bara 60 meter djup på det djupaste.

Den blankpolerade väggen på nordsiden består av monzonitt som är Norges äldsta bergart.

Här längst in i fjorden ska vårt stora fartyg vända runt, vår kapten vänder inte bara båten utan snurrar runt mer än ett varv. Han kallar det för att dansa trolldansen.

Så är vi på rätt köl igen och fortsätter vår färd mot Svolvær.

Vi närmar oss Svolvær.

Här står sjömanshustrun på sin pelare.

Jag hinner vinka till henne från vår balkong innan jag skyndar mig iväg för att gå av. 

För nu ska jag ut på äventyr...

...mer om det i nästa inlägg.

Blå kväll

Solen har visat sig lite sparsamt, men vi har sluppit ruskväder. Snart ska vi ut på det omtalade Loppahavet. Där kan det gunga rejält, men än är kvällen stilla och landskapet är så blått.

Bara en liten krusning på vattenytan.

Allteftersom vi förflyttar oss blir skuggorna och färgerna förändrade, blått i olika toner.

Mörkt med lite ljus.

Eftersom vi ska komma sent till Tromsö har personalen sen underhållning uppe i utsiktsloungen. Det blir modevisning och vår yngste medresenär Christoffer får vara med och visa, lite stor keps men mjukishunden var i rätt storlek.

Det är mörkt när vi kommer till Tromsö, väldigt mörkt.

Stan ser mer ut som om den består av lysande prickar.

Vi åker under den pampiga bron.

Ishavskatedralen är upplyst för dit ska några åka på midnattsmässa.

Vi andra går och lägger oss och låter Loppahavet vagga oss in i drömmarnas värld. Sover man så känns inte sjösjukan.

Njupeskär och tankshinder.

Sista besöksmålet på vår resa är Fulufjällets nationalpark och vattenfallet Njupeskär. Det vattenfallet är Sveriges högsta med sina 93 meter.

Det är en lättgången led fram till fallet och en bra bit är den dessutom rullstolsanpassad. Där på en av gångbroarna kommer en liten individ som naturligtvis har företräde.

En söt liten bofink spärrar vår väg och när vi släppt fram den poserar den en liten stund för en bild.

Vädret är strålande och det är så härligt att höra bäckarnas porlande och långt där borta hörs även bruset från fallet.

Rejäla gångvägar är iordningställda.

Där borta ser vi stänket och dimman från fallet.

Vill man inte bli blöt får man stå på avstånd och fota och filma.

Redan här, en bit ifrån utsiktsplattformen. stänker det en hel del. Tur jag hade putsduk i fickan.

Längst fram på utsiktsplattformen stänker det rejält och både kamera, lins och jag själv blir ganska blöta.

Jag stannar inte i stänket så länge.

Det finns två vägar att gå till fallet,  nu väljer vi den högra leden.

Den går genom gammelskog och vackert vridna torrfuror.

Även taniga men ståtliga granar.

Torrfurorna tycker jag är så vackra.

Vid platsen som kallas för Utsikten kan vi se Nipfjället, Städjan och Fjätervålen.

Märkliga fåglar i den här skogen.

Mer torra träd.

Höghus

Önskar jag kunde förmedla doften från myren, den doftar så gott och påminner om hjortron och sommar från barndomstiden.

Strax före Särna skymtar vi något i ögonvrån. Det finns ingen skylt om sevärdhet eller att det är något historiskt där ute i skogen, men vi tycker oss se något som liknar det vi såg i Finland. Bloggade om det här. Där var det ordentligt skyltat, här var det mer en slump att man såg dem. Väl inne i skogen fanns det skyltar som berättade vad det var. Förr fanns det även en vägspärr här den togs bort på 60-talet. Jag klättar upp mot vägbanken och på en sten för att få en översiktsbild på stridsvagnshindren.

Fast jag vill ha en bild utan skylten och den stenen som passar för att komma upp och fota på är lite väl hög och spetsig för att jag ska klara av att balansera där. Bra att ha en assistent med sig då, min man är modigare och hoppar upp på den spetsiga stenen och tar en bild åt mig. Det ser prydligt ut med stenarna i rader, men då fanns det stora mängder med taggtråd mellan stenarna som hinder för fienden.

Innan dessa stenar till hinder kom på plats tänkte man gräva en vallgrav men kom fram till att det var bättre med stenhinder. I närheten av Särna finns det inga bergartsfyndigheter som var lämpliga för brytning men i Bohuslän fanns det arbetslösa stenbrytare, så då bestämdes det att man skulle använda Bohusgranit till hindren. Ungefär 1.650 st. granitblock fraktades till Särna järnvägsstation och kördes ut till skansen med lastbil. Varje block ska väga minst 3.500 kg.

Här fanns det också 8 st. kulsprutevärn alla byggdes under beredskapstiden 1940.

Alla värnen hade namn som t.ex  Cecilia, Holger, Greta, och Anders.

Mellan värnen ser man fortfarande rester av de långa förbindelsevärnen som går mellan skyttevärn och skyddsrum.

Tur att vi inte behöver sova i dessa krypin utan kan få vila i sköna sängar på hotellet i Mora. Gillade tapeten i vårt rum.

Nu åker vi hem.

Var ska vi sova i natt.

Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.

Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.

Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.

Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.

Vi fortsätter färden mot okänt mål.

Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.

Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.

Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.

En ekorre vill inte alls vara fotomodell.

Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.

Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.

Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.

 Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.

Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.

En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.

 Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.

Den var i bruk till slutet av 80-talet.

Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.

Riktigt nära vill de komma.

Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)

Ett lamm leker herre på täppan.

Kossorna undrar vad som står på.

Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.

I morgon åker vi mot Sverige.

Varning för troll - Trollstigen.

Vi har åkt Trollstigen många gånger, men bara en gång av dessa var det klart och fint väder så att man kunde se hela vägen och alla svängar uppe vid utsiktsplatsen. Vi har kommit från båda hållen och haft strålande väder, både på vägen uppför alla svängar och de gånger vi kommit från Geirangerhållet har vi haft solsken och klart väder och tänkt att nu har vi tur och kan ta de där bilderna från utsiktspunkten. Men när vi kommit fram till utsiktsstället så har det regnat och molnen snuddade vid fotknölarna, inte ens lönt att gå ur bilen.

Men den enda gången, då när vi tog de där fantastiska bilderna, eller trodde oss ta, den enda gången som vi hade klart väder och fri sikt ut över dalen. Då, den där gången när vi var där för många år sedan och tog så många fina bilder...trodde vi. Då hände det där som bara inte får hända, det var på den analoga tiden och vi hade satt in en ny rulle i kamera, men den rullen hade inte tagit fäste ordentligt och det fanns inte en enda bild och inte märkte vi det heller innan vi var långt borta från Trollstigen.

Den här gången var vi osäkra på om vi skulle få några bilder eftersom vi startade resan från Molde i kraftig dimma. Dimman kom och gick i storsa sjok så det såg inte gynnsamt ut. Solen kämpade för att tränga sig igenom, men oftast var det dimman som vann kampen, det var med spänning vi närmade oss Trollstigen.

Vi börjar närma oss den berömda vägen som har utnämnts till national turistväg. Det finns 18 officiella turistvägar i Norge och Trollstigen är väl en av mer kända.

De där stenarna vid vägkanten påminner om våra första resor i Norge, då de ibland var de enda som hindrade bilarna att komma för långt ut över kanten mot stupen.

Nu börjar vi se de berömda svängarna, eller svinger som de säger på norska.  

Nu är det dags att hålla utkik efter troll.

Vi stannar till en stund vid en rastplats för att ta lite bilder och läsa på alla informationstavlorna som satts upp där.  Vägen öppnades av kung Håkon VII den 31 juli 1936, efter en byggtid på åtta år

Trollstigvägen har i flera hundra år varit en viktig färdväg mellan Valldal och Åndalsnes. Först som en stig, därefter som ridväg och klövjeväg. Delar av den gamla klövjestigen är fortfarande framkomlig till fots. Kanske lite svårframkomlig så här tidigt på säsongen, det är mycket snö kvar och massor av forsande vatten.

På en del ställen forsar det rejält.

På andra är det mer som ett dimmoln.

På tal om moln så verkar det som om vi har lite tur, för molnen finns där men döljer inte bergen eller vägen.

Vi tråcklar oss vidare  uppåt.

Stigforsbron ser en aning blöt ut.

Ibland är stigningen på vägen ganska brant.

Planas ut vid svängarna.

Någon ser ut att ha kikat lite närgånget på utsikten och naggat en del av kanten.

Så är vi uppe vid Trollstigsplatån. Här har det hänt mycket sedan vårt senaste besök. Vattnet har dämts upp, serveringar och souvenirbutiker har vuxit upp. 

En rikligt tilltagen souvenirshop.

Rejäla utsiktsplatåer har det också byggts.

Men fjällen är sig lika.

Här har vi fin utsikt över dalen och alla svängarna på vägen. Lite dimma ligger kvar, men inte mer än att den tillför istället för att skymma.

Vi går bort till den nya utsiktspunkten.

Där är det ingen trängsel, för de flesta bussresenärerna är mer intresserade av fiket och souvenirerna. Utsikten är ungefär den samma som från första utsiktsplatsen, fast man ser lite längre in i dalen härifrån.

Glasväggarna runt utsiktsstället är  lite speciella.

Står man nära den så blir det lite svindelkänsla.

En till turistbuss är på väg upp, bussarna som kör här får inte vara längre än 13,1 meter.

Jag ser att bussarna stannar till på Stigforsbron så att alla kan få se hur det stänker från forsen.

Det finns en del vandringsleder som man kan följa härifrån, de verkar ordentligt iordninggjorda...

...men man kommer inte så långt så här års.

Inte ens sittbänkarna är framtöade.

Dags för oss att köra vidare mot Geiranger.