80 trappsteg nedför - eller hur var det nu?

I går sa vår guide att i morgon blir det en lätt dag, då är det bara 80 trappsteg nedför. Så skönt tänkte jag eftersom det gör mest ont i trappor och just nedför är de värsta för knät. Så bara 80 trappsteg lät som en enkel match. Fast guidens engelska var inte alltid så lätt att förstå och siffror var tydligen besvärligt. Oftast fick hon skriva ner dem på sin mobil för att det skulle bli rätt. Så efter att ha gått på glasbron var det nu dags för dessa trappor.

1, 2, 3, 4, 5 och 6 och 7 trappsteg, vandringen nedför börjar. Det är en mycket smal klyfta som vi ska ner i till ravinen. Det är massor med folk så det går inte så fort vilket är bra för mig. Som tur är så är trappan enkelriktad, man kan bara gå ner därför är det inga som kommer trängandes uppför.

Är man i Kina så behöver man inte känna sig ensam.

Vi går och går, ja  det känns mer som om jag kravlar mig nedför och när vi har kommit till en avsats säger guden att nu har vi gått en tredjedel av sträckan.

- VA! Vad sa du? en tredjedel och jag tycker det känns som vi gått dessa 80 trappsteg för länge sedan.

- Hur många trappsteg sa du att det var?

1.680

- Sa du 1.680 trappsteg, ja jösses och jag som bara hörde de två sista 80. Fast vill jag ner så finns det ingen annan väg dit, så det är bara att kämpa på.

På en skylt står det att den här klyftan kallas för "A strip of sky", det stämmer för det är inte mycket ljus som strömmar ner hit trots att det är en strålande vacker solskensdag. Inte lätt för kameran att hitta rätt och att börja ställa om för varje bild är inte så lätt under nedfarten. Det får bli som det blir, huvudsaken jag tar mig ner.

Men kineserna runt omkring mig är trevliga och hejar på och jag har väl aldrig fått så många hejarop och tummar upp tidigare i mitt liv.

Långt dit ner ska vi.

Fler än jag som behöver en liten paus.

Så går vi vidare.

Är vi nere nu? Nej, men här kan man se glasbron underifrån.

Som vi såg uppifrån glasbron så har det nyligen varit ett ras här, ett som drog med sig delar av trapporna. De är nu lagade och här kan vi även se hur de tillverkar de fina räckena i området. Hur de byggs upp på armeringsjärn.

Glasbron ser ganska kul ut underifrån.

Men nu är vi verkligen nere och jag känner mig tämligen slut, men glad. Liten stunds vila så ska vi fortsätta en vandring i den lummiga kanjonen.

Det är en lättgången vandringsled där man går mestadels på gångbroar utefter floden.

Vattenfallet såg vi också uppifrån glasbron.

Föregående  -  Nästa

Avatarland eller Pelaren mellan himmel och jord.

Den snabba utomhushissen i föregående inlägg tog oss alltså upp 326 meter på knappa två minuter, var ju skönt att slippa gå eller klättra den biten. Redan där vi klev av hissen kunde vi se att det var en fantastisk utsikt här uppe.

Molntussar svävade under oss och man ser mängder med stenpelare. Långt, långt där nere kan man ana bussarna  som är på väg upp mot hissen.

Här finns ogripbara klippor, klara bäckar, mångfaldig fauna och ett behagligt klimat. Landskapet av höga sandstenpelare möts av djupa raviner.

Vi vandrar utefter gångvägar och stigar som klänger sig fast utefter bergväggen, jag är imponerad av de som byggt allt det här.

Med jämna mellanrum finns det utsiktplattformer så man kan gå ut och få sig en hissnade och lite magkittlande känsla av att titta ner i djupet. Fast ibland blir det trängsel på dessa plattformar då kineserna verkar vara mer intressera av att få vara med på bild än att fotografera utsikten.

Hur blev det med regnet då, jo det slutade regna och vi kunde vandra utan att bli blöta.

Det är ett helt otroligt landskap vi vandrar i, känns nästan som ett sagolandskap.

Inte undra på att det var dessa berg som inspirerade filmen Avatars skapare och att de var här för att spela in filmen.

Kan mycket väl föreställa mig hur man med fantasins och lite molns hjälp kan få dessa berg att sväva.

Det finns inga ord som kan beskriva skönheten av parken men det känns som om man är på en annan planet. Zhangjiajie National Forest Park är en plats man inte får missa.

Del 1 - Del 2 - Del 4 - Del 5 - Del 6 - Del 7

The Hallelujah Mountains och Hundra drakarhimmellyft

Idag ska vi bege oss till Zhangjiajie National Forest Park, vi vaknade upp till en regnig morgon och det kändes väl inte så där häftigt. Skulle vi se något av de vackra bergen eller bara gå omkring i dimma och dis? Hur som helst, vår guide väntade på oss så det var bara att ta på sig regnkläderna och åka iväg. Först en biltur och sedan gällde det att hitta rätt buss vid entrén till parken. Den saken hade vi aldrig klarat om vi inte haft vår kinesiska guide Carol. Hon lotsade oss smidigt genom biljettluckor och till den buss vi skulle ta. Fanns en del att välja på och alla hade kinesiska tecken där fram.

Kineserna är fyndiga, då det är regniga dagar säljer de skoskydd som man kan dra på över sina skor.

Bussen slingrade sig fram uppför och uppför, det var flera stopp på vägen upp men Carol bad oss sitta kvar till sista stoppet. Då var vi framme vid den höga bailonghissen, "hundra drakarhimmellyft".

Den här hissen lär vara världens högsta hiss med sina 326 meter. Jag har inte kollat om det är riktigt men nog var den hög och med utsikt hela tiden under den snabba färden upp till toppen. Färden upp tog ungefär två minuter och trots att jag hade kameran beredd och försökte filma så gick det så fort att av den filmen var inte mycket att se.

Medan vi väntade på att få komma fram till hissen övergick regnet till duggregn och vi fick en föraning om hur bergen här ser ut. Inte var det någon nackdel med regnet heller för annars hade vi missat de låga molnen som omsvepte de pelarformade bergstopparna.

Stenpelarna är över 200 meter höga och är resultatet av tusentals år av erosion. Erosionen huvudorsak är från is som expanderar under vintern och växterna som växer på dem. Andra orsaker är jordskred och vattenerosion.

Eftersom det är fuktigt här året runt finns det tät vegetation.

Dessa sandstenpelare är ett självklart kännetecken av det kinesiska landskapet och man kan hitta dessa i många antika kinesiska målningar. I hela området finns det fler än 3000 stenpelare och klippor av sandsten, det är så många att man brukar kalla området för skogen av sandstenpelare. Parken togs upp i Unesco:s världsarvslista 1992.

Men nu vill jag inte stå här nere och titta längre, jag vill åka upp och se hur där ser ut.

Fortsättning följer.

Del 1 - Del 3 - Del 4 - Del 5 - Del 6 - Del 7

Road trip north XIII - Kiruna

Det är dags att lämna Henningsvär och åka vidare, men innan vi packar in väskorna i bilen så måste jag få ge en eloge till kocken på Knusarn som fixade vår frukost. Vi var, som jag berättade tidigare, de enda gästerna på hotellet och trots det så kom kocken dit på morgonen och lagade i iordning en riklig frukost. Förutom nybakat bröd och en massa olika pålägg, frukt, grönsaker och flingor så erbjöd han sig att laga äggröra, bacon,  omelett eller vad vi ville ha. Även våfflor kunde vi grädda. Vilken service för oss två.

Mätta och belåtna med vår vistelse på Henningsvær och Lofoten åkte vi iväg innan det hade ljusnat ordentligt.

Farväl Henningsvær. 

På många ställen varnades det för älg, men trots det så såg vi bara en enda älg på hela resan. Den stod i några snår och betade. Naturligtvis där det inte gick att stanna. 

Några sista bilder från Lofoten.

En av alla Norges broar. 

Här har vi lämnat Lofoten och är på väg mot Riksgränsen och Sverige. Vindsnurrorna står i givakt där uppe på fjället. 

Här har vi de svenska fjällen.

Anar ett litet ljus borta över Nuolja och Slåttajåkka.

Ser du Lapporten, det gjorde inte vi den här gången, men den finns där bakom molnen.

Vi börjar närma oss Kiruna nu.

Det blev inte så mycket fotande i Kiruna för besöket var mest ämnat för att hälsa på släkten. men uträttade några ärenden i stan först och fick syn på lite nya dekorationer.

Nalle Puh har tydligen skaffat sig en ren.

Ett besök på Thornéus är förstås obligatoriskt, torkat renkött och kaffeost måste jag bara ha med mig hem.

Min äldsta morbror fick ett besök, så det är klart att morbror Kalle 96 måste få vara med i bloggen och kusin Kicki också.

På kvällen gav vi oss ut för att äta middag. Brukar inte vara några problem att få bord där, men då ska man inte underskatta kirunabornas vilja att fira Alla hjärtans dag.

Trodde ett tag att vi skulle få nöja oss med en korv och Cola på Empes.

Men Mommas som ligger i Ferrum hade faktiskt ett bord till oss och hade dessutom en mycket god souvas. Fast vi bodde inte på Ferrum den här gången, de hade tydligen fått hybris och ville ha över 3.000 kr för ett dubbelrum 

På Kebne bodde vi bra och till ett betydligt bättre pris, utsikt hade vi också.

Road trip north XII - Lofoten, Henningsvær

Efter en massa bilåkande så var det skönt med en liten promenad, även om det fortfarande regnade lite.

Först slank jag in på Vidars Lysvolds galleri för att få se hur Lofoten ser ut när det är som bäst. Vidar är förresten bror till Synnöve som bloggar här på Fotosidan.

Rekognoserade också inför kvällens middag och fastnade för Fiskekrogen.

Det var absolut inget dumt beslut. Är du där så missa inte ett besök där och jag kan verkligen rekommendera deras fisksoppa. Den var delikat.

Maken åt skrei med torskrom och det enda negativa man kan säga om den rätten är att den var i rikligaste laget. Portionen var mer anpassad för en arbetare som varit ute på stormigt hav en hel dag och slitet med fisket. Man blir alltså rejält mätt där, fanns ingen plats kvar för någon dessert.

Vi hade två övernattningar i Henningsvær och andra kvällen åt vi på Knusarn. Tyvärr var  det lite för blött för att efteråt sitta på Mannfolksparkeringen och titta på folk och smälta maten.

När vi ändå är inne på mat så måste jag även nämna och berömma den mat vi fick på Knusarn. Det var söndagkväll och alla restauranger och matställen var stängda. Vi gick från hus till hus med serveringar av något slag men allt var stängt. Trodde att vi skulle få nöja oss med en varmkorv på Mix.  Vi tänkte inte på att det serverades ju mat även på vårt boende Knusarn. Sagt och gjort vi kollade och mycket riktigt de hade mat och var även öppet för servering, så söndag blev inte en bantardag eller slankingdag som det heter på Norska. Maten då, kanske någon undrar. Jo, den var delikat. Vi beställde in Fish & Chips och fick örtmarinerad torrfisk med pankopanering. För att inte tala om parmesanchipset och den tunnfriterade rödlöken. Lite ovanlig variant på fisken men så gott!!!

Fast nu återgår vi till promenaden, lite lätt duggregn och blåst. Ingen storm längre men knappast vindstilla. Vi letar oss fram bland husen.

Hittar lite gamla hus som såg intressanta ut.

En del var kanske i behov av lite renovering.

Jag undrar lite hur de tänkte här när de renoverade. Glömde de inte någon viktig detalj? Besökare ombedes medtaga stege.

Många hus här har en personlig prägel. 

Det verkar vara en konstnärlig by.

Även en trasig dörr kan vara dekorativ.

En del nöjer sig inte med att bara dekorera en liten del av huset.

Vi kommer ner till hamnen på vår promenad.

Full fart på fåglarna, har tydligen vankats lite gott där borta vid Finnholmen brygge.

Fiskebåtarna ligger i hamn.

Träffar på en fiskare som berättar att nästa morgon är det dags, då börjar skreifisket. Femtio båtar drar i väg härifrån och han såg riktigt förväntansfull ut.

Här är hans båt.

Han var lite missnöjd med priset på fisken, den var nere på ca 15 Nkr.

Båtarna är rejält utrustade för att ta hand om fisken.

Men än så länge står torkställningarna tomma.

Vi fick även veta att et finns fyra fiskrenserier på ön.

På vår jakt efter mat hittar vi lite annat intressant.

Nu vet jag vad svans heter på norska.

En fråga för alla skidåkare, fast det var ju ingen fråga egentligen.

Den skylten är säkert nödvändig under turistsäsongen.

Så här vackert kan det vara vid  fint väder.