Irish Coffee på The Buena Vista.

Irish Coffee uppges specialkomponerat på 1940-talet (ev 1943) av köksmästaren Joseph Sheridan på restaurangen Foynes på Foynes Port i County Limerick, en flygplats på Irland  för att värma upp frusna flygpassagerare, som anlänt med amerikaflyget. Namnet påstås komma sig av att Sheridan, på frågan om det som serverades var brasilianskt kaffe, svarat "No, it's Irish Coffee" ("Nej, det är Irländskt kaffe"). Så sägs det i alla fall på Wikipedia och det stämmer nog för det har jag hört innan jag läste där.

The Buena Vista är ett café i San Francisco som införde Irish Coffee till USA 1952. Stanton Delaplane var en reseskildrare som skrev för San Francisco Chronicle, han var en av de som fick Irish Coffee serverad på Shannon Airport. Han och barägaren Jack Koeppler började testa sig fram för att återskapa den irländska metod med flytande grädde ovanpå kaffet. Efter många försök lyckades de till slut och nu kan de skryta med att de var de första i USA med att servera den populära drycken.

Klart vi måste gå dit och testa minst en Irish Coffee. Vi passar på att gå dit en kväll och ta en sängfösare.

Det här stället, The Buena Vista är en riktig turistfälla och så gott som alltid fullsatt...

...men vi klämmer oss in och hittar två lediga sittplatser vid bardisken, för det är där man ska sitta för att se när drinken tillagas.

Här serveras det Irish Coffee på löpande band.

God var den.

Varför bara ta en.

Gott om turister är det där.

Glada och nöjda drar vi oss sedan hemåt i kvällningen.

Så det kan bli.

Vi hamnar på Steiner Street och kommer ihåg att på den gatan ligger några hus som kallas för Painted Ladies och lär vara kända från TV-serien Full House. Jag har visserligen inte sett det programmet men om husen är så omtalade så är det säkert sevärda så eftersom vi nu är på den gatan där de ska finnas, så går vi dit. Så vi går och går för gatorna i San Francisco är låååånga, mycket långa.

Vi går i ömsom regn och ömsom sol, och vi går och går för gatorna är inte bara långa, de är backiga också.

Ibland är det regn.

En del tycker det är kallt.

 Ibland blir det uppehåll.

Då kan det vara problem med att fälla ihop sitt paraply.

Vi traskar på.

Ibland var det så branta backar så trottoaren förvandlades till trappor.

En del hade det jobbigt i trapporna och måste stanna och vila.

Jobbigt att kila ner och handla också, får hoppas att hon inte glömde något.

Men vi var inte framme än.

Utan vi gick och gick.

Vi kommer förbi BoomBoom Room och den berömda graffittiväggen.

Kommer till lite torghandel.

Stannar inte där utan traskar vidare.

Ser en färgglad mur.

När vi kommer till korsningen Steiner/Fulton är vi nästan framme.

Så har vi äntligen kommit fram till platsen där The Paited Ladies ska finnas.

Men vilka hus kan det vara som är de berömda husen? Nog borde det vara de här rikt dekorerade husen, synd bara att en av dem är under renovering.

Fin ängel har de framför det huset som kompensation.

Painted Ladies är en term i  amerikansk arkitektur  som används för viktorianska och edwardianska  hus och byggnader målade i tre eller flera färger som förskönar eller förbättrar sina arkitektoniska detaljer och de mest berömda är dessa som ligger mittemot Alamon Square.

Jag tar en del bilder på de hus som jag tror är de berömda Painted Ladies och för säkerhetsskull tar jag en bild på den raden av hus som ligger lite längre upp på gatan. Kan ju vara kul att ha.

Det var ju tur det, för när jag kollade i guideboken sedan så är det just de husen som är de berömda och som är med i TV-serien. Så kan det gå om man inte är helt påläst.

Spårvagnar i San Francisco och Castro.

Jag fortsätter med lite till av den spårbundna trafiken i San Francisco. Där finns ju inte bara de fina Cable cars utan även en hel del spårvagnar, även de av gammalt fint stuk.

Här kommer en kavalkad med dessa.

Vi hade tänkt oss en tur ut till Castro District och efter lite väntan så kommer en spårvagn som går dit. 

Vi kommer fram till Castro District, vanligtvis bara kallat Castro. Det är en stadsdel som förändrats från att ha varit en arbetarstadsdel till att under 60- och 70-talet bli ett område och symbol för San Franciscos gayvärld. Här vajar regnbågsflaggan.

Castro Theatre är ett filmpalats som  byggdes 1922 och ett av San Franciscos främsta filmhus.

Gatukorsningen där spårvagnen stannar och även vänder är en livlig plats där många samlas.

Det är dags att åka tillbaka och då kommer det en hel radda av spårvagnar samtidigt, så nu kan vi välja och vraka med vilken vi vill åka.

Vi väljer den äldsta vagnen.

Inte bara jag som fotar.

Har man inte dagskort så betalar man till föraren.

Även polisen tar sig fram med hjälp av spårvagnen.

Det finns även andra färdmedel i staden.

Cable Car Museum

Museum är  egentligen lite missvisande för det är här som själva driften av kablarna till Cable cars är.  Allt finns inrymt i ett hus som mer liknar en lagerbyggnad. Första gången vi skulle dit så råkade vi passera på baksidan av huset och gick bara förbi, bättre lycka nästa gång när vi kollat in på kartan var det låg och kom från rätt håll. Museet är gratis att besöka och helt klart värt ett besök.

I samma hus finns också underhållshallen för vagnarna, men dit in får man inte gå...

...så vi går in på museet.

För den teknikintresserade finns det mycket att titta på inne på museet.

Här kan man också se en del av de tidiga vagnarna.

Man kan också provplinga i klockan som finns på alla vagnar, klart jag testade den.

Det går också bra att kolla in spaken, The Grip, som föraren sköter.

För den intresserade finns det en förklaring hur den fungerar.

Extra kul är det att få se maskineriet till hur kablarna dras runt.

"Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit,
och den startar på ett kick, det är en makalös manick."

Allt snurrande övervakas av en man...

...uppepå en plattform, mitt bland alla kablar och snurrande hjul.

Här inne finns även en liten utställning om jordbävningen 1906. Man kan bl.a. se hur illa åtgånget det blev här inne i maskinhallen.

Även hur illa det var ute vid spåren.

Nåde den som inte skötte sig.

Vi traskar också ner i källarvåningen och tittar på de hjul som driver och snurrar runt med kablar där.

Det blir ett rejält slitage på bromsskivor och kablar.

Cable cars

Cable cars har rullat i San Francisco sedan slutet av 1800-talet. De uppfanns av Andrew Hallidie efter att han bevittnat en otäck  olycka då en av vagnarna – som då drogs av hästar – fick för hög fart och drog med sig hästarna ner för backarna.

Klart att man måste göra en tur med dessa vagnar, turistattraktion eller turistfälla, men det hör liksom till att ha åkt minst en tur.                        

Vi köpte en dagsbiljett, den gäller även på spårvagnarna. En enkel resa med Cable cars kostar 7 dollar, ett dagspass går på 17 dollar och då får man åka så mycket man vill. Köper man en enkel resa så gäller den bara för just den turen, hoppar du av efter en hållplats så måste du köpa en ny biljett om man vill fortsätta resan sedan, så ett dagspass känns lönsamt och enklare.                       

En del turister tycker att det är överreklamerat och enbart en turistfälla, men San Francisco-borna säger. Skyll er själv om ni inte åker! De är stolta över sina gamla vagnar och använder dem flitigt själva.

Någon tidtabell verkar inte finnas, för ibland kan det stå en hel hop vagnar på rad och vänta på att komma fram.

Några vagnar är rikt dekorerade och har kvar juldekoren fast vi är en bra bit in i januari.

Vagnarna drivs av en vajer som rullar under marken. Med hjälp av en stor tung spak griper föraren tag i vajern. Uppför går det sakta men säkert... 

...nedför släpper föraren ibland taget om vajern och det går riktigt fort. Vajern är hela tiden i rörelse, så det viner och låter hela tiden från rälsen även när inga vagnar syns till.

Kul att vagnarna är så olika.

När det behöver växlas så får föraren hoppa ut och ta till handkraft.

Det finns två varianter på linjerna, den ena där åker vagnarna fram och åter, den andra varianten där vänds vagnarna för hand på en vändskiva.

Det är kul att titta på när vagnarna vänds och det ser ut att inte gå åt så mycket handkraft för att få runt vagnen, titta på det här klippet. Tyckte det såg ganska lätt ut.

De populäraste platserna ombord är de närmast föraren, dels för showen, dels för den fria sikten framåt. 

Att vara förare är ett imponerande jobb, det krävs inte bara  en enorm skicklighet att manövrera de stora vagnarna (och fysisk styrka), förarna är också lite av stå-upp-komiker. Kommenterar passagerare, pratar högt, guidar då de har lust och är märkbart stolta över uppdraget.

Jag fotade många olika vagnar och naturligtvis blev vi också fotade många gånger då vi åkte.                                           

För att varna bilister sträcktes en stoppskylt ut när det var stopp vid hållplatserna.

En del tyckte det var lite extra kul att få stå på plattformen och hålla utkik.

Innan den stora jordbävningen 1906 rullade omkring 600 Cable Cars i San Francisco, nu ­återstår bara tre linjer.

Backigt är det i San Francisco så ibland kan det se lite lustigt ut i trafiken, jag förstorade upp en del av bilden ovan och då ser det ut som om vagnen högst upp i backen kommer körandes på taket av bilarna.

Det är ett trevligt och bra sätt att se staden på så ni som avfärdar Cable Cars som turistfälla får skylla er själva.  Har man inte åkt Cable Car, har man inte sett San Francisco.