Lahti

Sista  anhalten på vår resa blir på ett regnigt skidstadion i Lahti. På parkeringen träffar jag på den här lilla filuren. Han får tydligen vänta i bilen när husse är ute på uppdrag.

Snön räcker inte riktigt till för en skidtur...

..men här känner  jag igen mig från de skidtävlingar jag sett på TV.

Ganska blött på målområdet också.

Hoppbackarna ser lite snöfattiga ut de också.

Läktarplatserna är en fint färgklick men jag tror inte jag vill slå mig ner där. Det ser blött ut.

Regnet gör att vi inte letar upp några fler platser att besöka utan åker raka vägen till Helsingfors och båten som ska ta oss hemmåt.

På väg och Keskusta.

Fulaste rondellprydnaden är härmed korad. Jag har ingen aning om vad det föreställer men inte var det snyggt. Tar tacksamt emot förslag på vad detta kan vara för något.

En sak man bör tänka på när man åker med bil i Finland är att överallt så finns det orter som heter Keskusta. Man kollar febrilt på kartan men hittar ingen ort i närheten som heter så. Men har man tur så har man startat sin biltur i ett område där skyltarna även finns på svenska och kommer relativt snart på att den där mystiska orten är centrum fast på finska.

I Kintaus hittade vi ett intressant museum, om man nu är intresserad av grävmaskiner. Här stod de på rad.

Lite andra fordon fanns här också.

Vi tar ett till världsarv.

Först stannar vi till för att se skidbackarna i Jamsä, där finns ett av Finlands populäraste skidcenter, Himos. Mycket snö i backarna och det var fortfarande öppet, vi mötte en hel del bilar med skidor på taket.

Men nu var det ett av Finlands sju världsarv vi skulle till. Var kan det vara? Vi får en fingervisning om vart vi ska gå.

Petäjävesi gamla kyrka. Det är en träkyrka byggd åren 1763-1764. Den gamla kyrkan ligger en kilometer väster om den nuvarande kyrkbyn i Petäjävesi och är ett typiskt exempel på en traditionell byggnadsstil som är unik för östra Nordeuropa. En mycket vacker kyrka tycker jag.

Vackert ligger den också mellan de två sjöarna Jämsä och Petäjävesi

Vi går över bron fram till kyrkan och på andra sidan bron står två sångsvanar och trumpetar.

Kom man landvägen hit så var det nog den här vägen man kom. Fast på den tiden då det var glest befolkat var det sjövägarna som var de vanligaste färdvägarna.

Den här kyrkan ersattes av en ny kyrka 1879, inne i Petäjävesi, men kyrkogården användes långt in på 1900-talet. Det ser man på gravstenarna.

Jag brukar inte fotografera gravstenar men här gjorde jag ett undantag. Den var så speciell och jag har inte sett någon liknande tidigare.

Nu ska vi besöka ett världsarv.

Fast först ett gårdsbesök. Det såg lite ut som ett lappverk den här byggnaden, ungefär som "Man tager vad man haver".

Resten av gården såg prydlig ut.

Världsarvet som vi är på väg till är Struves meridianbåge (eller gradmätning) och är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder, genom tio länder och med en längd på drygt 2 820 km. Kedjan upprättades och användes av den tyskfödde ryske astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve, mellan år 1816 och 1855, i hans projekt att mäta upp jordklotets rundning, för att fastslå jordklotets exakta form och storlek. Om du klickar på ordet Hammerfest i texten ovan så kan du se minnesmärket som står där. Det är tredje bilden nerifrån. På kartan, som var uppsatt på plats, kan man se hur den sträcker sig genom länderna.

Den  bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. En av dessa var här i Korpilahti. När vi kom fram till platsen fanns det en skylt om att det är en km att gå för att komma till platsen. Låter inte så farligt långt men det var ingen lättgången stig. I början var den mest lerig.

Här har vi gått 270 meter och har 730 kvar.

Att gå en km är inte så svårt, inte ens för mig, men att gå den kilometern uppför och i isig terräng var inte lika lätt.

Nu har vi avverkat 430 meter och har bara 570 m kvar.

Här var det brant men inte lika halt. Min man var snäll och bar kameran åt mig och även vänta in mig så att jag fick ta några bilder.

Så där nu har vi avverkat 740 m och har bara 260 kvar. Här finns också en bänk att vila lite på.

Tur att vi inte behövde idka bergsbestigning och jag skänkte en tacksam tanke till de som byggt trappan.

Efter trappan var det lättgånget och de sista metrarna kunde jag avverka ganska lätt och snabbt. Hade t.o.m krafter kvar för att klättra upp i tornet.

Tänk  att här stod de och gjorde sina mätningar. Fin utsikt hade de.

Men har man gått upp så måste man ju ner också. Inte lika lätt då det är halt och brant. Funderade på hur jag skulle få med höjden här tills jag kom på att min man kunde kila ner före och visa hur liten han blev där nere, sen var han faktiskt så snäll så han kom upp igen och tog kameran så att jag hade båda händerna fria och kunde klamra mig fast i träd och grenar för att inte avverka nerfärden för fort.

Tror inte att jag hade gått upp där om det inte varit ett världsarv men efteråt är jag tacksam för att det lockade upp mig för det var skönt att komma ut i skogen. Lägger in informationstavlan också så de som är intresserade kan läsa mer.

Vi kommer till Pisa och träffar på ett par kaxiga herrar.

Det har varit mycket på radio, TV och tidningar om PISA den senaste tiden men det här är ett helt annat Pisa. Än en gång så handlar det om gränsdragning och krig.

Här slöts freden mellan Sverige, under kung Sigismund och Ryssland under tsar Fjodor, efter Nordiska tjugofemårskrigt den 18 maj 1595.

En intressant detalj är att  dokumentet om den fredan  aldrig ratificerades av någondera regent. Kung Sigismund befann sig i Polen och vägrade att befatta sig med svenska affärer. Tsar Fjodor dog 1597 utan att ha skrivit under och hans efterträdare, tsar Boris Godunov, skyllde på att Sigismund inte signerat dokumentet. Båda staterna genomförde dock sina skyldigheter.

Långt där inne i skogen finns en sten där bostävena SRS finns inristat, vilket står för Sigismund Rex Svecia.

Hade inte stigen varit så isig så hade vi nog tagit oss en promenad men att riskera stukade fötter där kändes inte mödan värt.

Jag försökte fota lite skägglav istället. Den fladdrade i vinden så det blev skägglav med rörelseoskärpa

På samma väg träffade vi på två kaxiga herrar. De hade tagit vägen som sitt revir och försökte övertyga varandra om vem som var starkast, vackrast och bäst. Visserligen är bilen ett bra gömsle men att fotografera genom en smutsig vindruta ger ingen vidare skärpa.

Bilen som säkerligen var ett större hot mot deras överlevnad upplevde de inte som något hot överhuvudtaget, men jag och min kamera var tydligen det största hotet för när jag klev ut ur bilen spatserade de iväg med högburet huvud.

Fast på andra sidan vägen tänkte de börja tuppfäktas igen. En bra skiljelinje hade de också.

Men så lätt blev de inte av med mig.

- Har inte du gett dig än, ser fasantuppen ut att säga.

Tupparna ledsnade på mig och gick till skogs. Jag gissar på att bråket fortsatte men där inne behöver de inte vara rädda för att bli överkörad.