Har du hört talas om “people of the forest”?

Idag har vi förmånen att få vandra med Batwamän och få ta del av
hur de levde och höra deras historia. 
 

Batwafolket är pygméer och tillhör en grupp av folkslag där männens 
medellängd understiger 155 cm. 
Vi ska vandra med dem i ungefär tre timmar och det sägs innan att det är i platt terräng. 
Så här efteråt så undrar jag vad de kallar för backig terräng, 
för den här vandringen gick i backe upp och backe ner. 
Ganska branta backar emellanåt och lika branta ner. 
Fast det var ju klart, det var inte uppför hela tiden. 
Vi startar vandringen i solsken, hyr porters även i dag, 
förutom fyra män från Batwastammen
så har vi även fyra beväpnade vakter med oss. 
De behövs för på vägen kan vi träffa på både elefanter och bufflar.            

Nu drar vi ut på jakt.

Efter en stunds vandring så visar våra män hur de brukade jaga, med spjut och...

...Pilbåge. De skjuter även prick på en liten trähjort för att visa hur träffsäkra de är.

De här bären är en slags kaffe, men inte samma slags kaffe som det vi dricker.

De har en mycket beskare smak än "vårt" kaffe. 

Vatten är livsnödvändigt och lever man i skogen är det bäckar och vattendrag som man hämtar sitt vatten ifrån. En bambustam med lite gräs och mossa som lock är bra att hämta vatten med.

Med en tunnare bit bambu kan man ösa upp vatten och även ha att dricka ur.

Frukterna som syns på buskarna bakom vattenhämtaren, de ser ut som citroner och är visst lika sura som de, men de äter dem inte, även om vår guide tar ett bett bara för att visa hur de ser ut inuti. Den frukten använde de till att tvätta kläder med.

De här växterna som ser ut som meloner, är också en slags meloner men inte goda att äta och innehållet är lite jäst. Elefanterna tycker om det och de kallas för elefantöl eller elefantalkohol, när elefanterna haft kalas på dessa frukter bör man inte vara i närheten av dem.

Mörka moln tornar upp sig och regnet hotar i bakgrunden.

Plötsligt när vi vandrar i godan ro, så stannar vakterna och står på helspänn och spanar in bland buskarna. Det prasslar där inne och vi ser något som rör sig. Försiktigt smyger sig de beväpnade vakterna en bit in i buskaget. Står där med geväret i beredskap, visar till oss att vi ska stå stilla. Spänningen stiger och Batwamännen ser ut att vara på helspänn. Då ser jag vad de spanar på, det är en buffel och bufflar ska man inte störa. De kan bli rejält arga och farliga. Men vi har tur, kanske även buffeln med tanke på vakternas vapen, den väljer att gå åt ett annat håll än vad vi ska gå.

Vi vandrar vidare och kommer till byn.

I sådan här hyddor bodde de och det finns fortfarande några få stammar som bor kvar i skogen, de  bor fortfarande så.

Spjutet ställs i dörröppningen, med spetsen uppåt och lutat utåt. För kommer det djur och anfaller blir de spetsade.

Spanaren sitter i en spaningshydda högt uppe i trädet.

I utkanten av byn står en liten hydda, dit går man och offrar något för god jakt, bra hälsa eller vad man vill ha hjälp med.

Vi fick även se hur fällor tillverkades.

Våra små gubbar är roliga och riktiga skådespelare, de spelar ut hela registret av talang då de illustrerar hur jakten går till vid fällan.

När jakten är lyckad så behöv det eld för att tillaga bytet. Göra upp eld på gammaldags vis tar tid och är jobbigt. Före den här filmsnutten så förbrukade de en pinne och var tvungna att tälja en ny, men trägen vinner och trots att det regnade så fick de eld. Titta gärna på den här filmen. 

Eld fick de efter mycket slit.

Efter många timmars vandring, mest uppför , har vi kommit till Ngarama Batwa Cave.  Blöta och trötta för regnet ökade och allt var blött, jag hade en regnponcho som jag upptäckte att den inte var så praktisk om det inte bara gällde att ha kameran i skydd, men då man gick i mer eller mindre obanad terrängoch då min porter tog min hand och hjälpte mig upp vid svåra partier följde ponchon med och dolde marken där jag skulle sätta mina fötter. Eftersom jag var ganska blöt på resten av kroppen så åkte den av också, det var ju inte kallt bara blött. När jag kom till lodgen så upptäckte jag att det fanns faktiskt en liten, liten fläck på en tröja som inte var blöt. Resten var genomblöta.

Vi inbjuds inbjuds till att besöka den heliga Ngaramagrottan, en gång hem till Batwakungen, där får vi gå ner om vi vill, men mitt ena knä som meniskopererades förra året har inte gillat alla nedförsbackar och gör rejält ont nu, det gör att jag avstår från att gå alla trappor ner. Två i vårt sällskap går ner och få höra sång av kvinnor som framför en sorglig sång som ekar otäckt runt djupet i den mörka grottan.

Vi andra väntar under taket som byggt upp runt grottöppningen, även Indiana Jones tar en paus.

Vakterna står kvar ute i regnet.

Det här är ingen sjö, nej det är vår stig. Här ser det inte så brant ut, för nu är vi nästan nere vid bilen. Men den sista biten av vandringen var så här blöt.

När vi kommit ner till vår nya lodge så var det extra skönt med ett glas vin framför brasan.

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.

Undrar om vi hittar någon Praktquetzal?

Dags för en vandring igen, inte lika tuff och backig som de tidigare men här brukar man kunna få syn på Praktquetzalen. Skulle vara otroligt kul att få syn på någon. Det sägs att fågelskådare kommer från hela världen för att få se dessa fåglar som bland en del anses vara de vackraste i världen. Fast jag får väl erkänna att jag inte hade så stor koll på den fågeln innan jag kom hit. Tycker om att se vackra fåglar men kryssar inte av de jag ser.

Här möter dagens guide Giovanni upp.

Träden är väldigt höga här och de är inte bara höga, de är så stora att man kan gå in i dem också.

En lite del av  Olle Adolphssons visa om Okända djur passar in här i skogen för plötsligt håller Giovanni upp en lite grön pinne. Liten är den och det är lite svårt att förstå att han klarade av att hitta den i allt det gröna.

"Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och röda eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små"

Visan fortsätter "De håller fast i lövens kanter" och det stämmer ju bra det också. Små, små som sitter på löv och grenar. Det här var den allra första vandrande pinnen jag sett ute i det fria.

Även i det här naturreservatet är det en hel del ljud, ett som återkommer ofta och låter lite speciellt är från three-wattled bellbird. Den som det mesta i det här landet sitter högt upp i träden. Hanen har ett lite ovanligt och tredelat läte för sig. Först kommer det tre lite utdragna läten lite som "Heee-Ahhh" efter det kommer det ett högt bonk.  Detta ihåliga, "bonk" tros vara en av de högsta fågelläten på jorden, hörbar för människor från mer än 0,80 km bort.

På svenska heter den Treflikig klockfågel.

Det är lättgånget här och vi vandrar vidare in i skogen.

Beundrar växter...

..och även stora getingbon.

Eller bara lite blad

Vi kommer upp till en liten platå där enorma avokadoträd växer.

Här ställer Giovanni upp sin tubkikare och börjar spana för avokado  är mums för praktquetzalen. Tänk en sådan tur vi har där uppe i trädet, ja högt uppe igen förstås, men där uppe sitter det faktiskt en praktquetzal.

Jag riktar upp min kamera bland löven och titta, där sitter den faktiskt.

Det går att fota med mobilen genom tubkikaren också och få se hur det ser ut när man ser den genom kikaren.

En till kommer men den får jag bara bakifrån, den vill inte vända sig om.

Vi lämnar fåglarna åt sitt öde och vandrar vidare bland alla häftiga träd...

...och växter.

Plötsligt kommer vi ifatt några andra som är ute och vandrar och de har sett något intressant uppe i trädet nära stigen. Där sitter två söta ugglor och ugglar. Bild med mitt 300mm.

Bild genom tubkikaren.

Vi hittar några vita svampar, så här ovanifrån ser de inte så intressanta ut...

...men kikar man på undersidan så är det livligt värre där.

En liten mångfoting klarade sig från att bli trampad på.

Giovanni förklarar att det är en dubbelfoting och att det vi i vardagligt tal kallar för tusenfoting är just mångfotingar som är uppdelade i olika "segment" där de har två eller fyra ben, beroende på om det är en enkelfoting eller en dubbelfoting.

Några som har många ben och kan springa ganska fort och som jag inte uppskattar i djurvärlden är de här...Spindlar. De tillhör inte mina favoriter.

Då är fåglar och kolibrin desto vackrare. Här i nationalparken har de ett matningställe för dessa små fåglar. Jag börjar där med att försöka få bild på någon kolibri som inte är vid matningsbehållarna utan håller till vid blommorna. Det går ju så där.....med andra ord inte alls, till att börja med.

Men blomman är ju vackert röd.

Fortsätter att försöka och får till och med några fåglar ibland.

Jag har några fina bilder på kolibri från en annan resa så jag ger upp och tittar på de som flyger vid matbehållarna. Tycker de är så söta då man ser deras lilla tunga.

Och även hur elegant de håller sig stilla i luften.

Nu är snart vår vandring slut, men innan vi kommer åter till vår bil så träffar vi på en liten, liten groda.

Den är bara runt 3 cm lång.

På andra sidan stigen är det något som låter som en mindre motorsåg, jag letar bland löven och får syn på den här lilla flygande varelsen. Luden och lite grå.

Den här låter inte så mycket men är vackrare.

Sedan var dagens vandring slut. I morgon åker vi till Stilla havet och Tamarindo.

Vandring vid vulkanen Arenal

Blev mycket motion den här dagen, först vandring uppe vid hängbroarna och på eftermiddagen drog vi iväg till vulkanen Arenal. Vädret var strålande och så här mycket hade inte vulkanen visat sig tidigare.

Vi är nu en liten grupp på fem personer och så vår guide Matteo. De andra två som går med oss är ett par från Kuala Lumpur, lite extra kul eftersom det inte var så länge sedan vi var där och får en del att samtala om.

Som sagt så skiner solen och en hel del fjärilar virvlar omkring oss.

Vi är på ganska låg höjd så här i början på vandringen. Fast betydligt brantare ska det bli senare. Vi befinner oss i tropisk regnskogsklimat och det är regnperiod just nu. Vi var förberedda på att det skulle kuna vara ganska mycket regn, men det vi inte var förberedda på var att det ändå var så lite regn som det ändå var.

Även om jag inte hör syrsorna längre så hör jag chikadorna desto mer. De överröstar nästan alla andra ljud, tack vare vår guide så får jag även se hur små de är. Den här sitter högt, högt upp på trädstammen och det är tack vare telet som jag får en bild på den.

Vädrets gudar står oss bi så vi behöver inga regnjackor där vi är, men tittar vi bort till Arenal så ser man hur fort vädret växlar.

Det är inte så lång tid mellan de här tre bilderna.

En sällsynt och vacker orkide träffar vi på också här uppe.

Vulkanen Arenal är en aktiv vulkan och hade sitt senaste utbrott 1968. Då kom utbrottet plötsligt och våldsamt. Utbrotten fortsatte utan dröjsmål under flera dagar och begravde över 15 kvadratkilometer med stenar, lava och aska. När det slutligen var över hade utbrottet dödat 87 människor och begravt 3 små byar - Tabacón, Pueblo Nuevo och San Luís och drabbade mer än 232 kvadratkilometer mark. Grödor förstördes, egendom förstördes och boskap dödades. 

På höjden av sin våldsamma aktivitet slängde vulkanen iväg jättestenar, några som vägde flera ton flög iväg mer än en kilometer. Nu kunde vi se stora runda kratrar som dessa stenar skapat. Mellan 1968 och 2010 var Arenal  extremt aktiv den slängde iväg heta stenar och det välde ut rök, aska och lava från dess topp nästan varje dag. Ingen av explosionerna var dock i jämförelse med den 1968. Sedan dess har lokalbefolkningen tagit försiktighet när det gäller att bygga sina bosättningar och gårdar för nära vulkanen. För närvarande ligger alla städer, hotell och  på säkert avstånd från Arenal.

Har man gått upp så får man även gå ner och det är lite jobbigare. I alla fall för knäna.

Träffar på en myrautostrada, det måste förevigas.

En häst har tappat något och det gillas av myrorna.

Vi fick en härlig vandring den eftermiddagen, slapp regnkläder och inte förrän vi var nere vid bilen igen så kom det några regndroppar.

Sedan var det tänkt att vi skulle bada i varma källor, finns en hel del sådana här tack vare vulkanen. Men har man redan besökt och badat i Blå lagunen på Island så tyckte vi att det räckte att få titta in hur det såg ut och känna lite på vattnet.

Något prassel i buskarna är tydligen inte tillåtet här.

Innan vi återvänder till vårt hotell så ser vi att det finns lite apor även här.

Där, på vårt hotellrum har städerskan åstadkommit något exotiskt djur av extrafiltarna.

                                                                föregående