Irrar runt i landskapet.

Det är inte så lätt att hitta rätt i Mongoliet. Vägarna är inte som vi är vana vid, om det nu alls finns några vägar. Största delen av resan så färdas vi på vägar som ser ut så här.

Vi har en GPS i bilen, men den används inte. Det troliga är att den bara skulle visa att vi är ute "mitt i ingenting". Vår chaufför Amdraa säger att han har inbyggd kompass och oftast fungerar hans kompass också.

Men inte alltid. I dag irrar vi runt på vägar som ser ut att leda till just ingenting och den här gången så stämmer det också. Plötsligt upplöser sig vår väg i intet.

Men det hindrar inte Amdraa, han svänger bara runt och ut i terrängen och efter ett tag har han hittat två nya hjulspår att följa.

Det visar sig vara en väg som leder rätt, nu ser vi sjön Ugii lake och får ett riktmärke.

Det ska vara en väldigt fågelrik sjö. Men det är ganska kallt här vid sjön.

Bredvid sjön ligger vår camp. Vi får vår Ger och passar på att besöka toaletterna, ser att de har tvättmaskin. Men troligtvis inte tillräckligt med el för ägarinnan står och tvättar för hand i tvättmaskinen.

Vi börjar installera oss i vår Ger och konstatera att det är kuddar fyllda med sand här. Då kommer  Solongo och lite generat berättar att vi ska åka vidare. Vi har stannat vid fel Ger camp.

Vi var inte så mycket fel och efter ett tag har vi hittat vår rätta camp.

Vi kan installera oss i vår tionde Ger.

Här har vi gott om ved och mjuka kuddar.

Före middagen passar vi på att ta en promenad och visst finns det en backe att testa konditionen på även här. Gå inte in i skogen, säger Solongo, så att ni inte går vilse. Vadå gå vilse i den där lilla skogen, tänker vi.

När vi kommer upp på berget, ser vi att det var kanske en befogad varning för det finns en hel del skog här. Allt är lärk.

Fin utsikt över campen och omgivningarna får vi här uppifrån.

Vi lyssnar på göken och försöker få syn på honom, men han gäckar oss och ljudet försvinner längre in i skogen. Men jag konstaterar att det är i alla fall en västergök.

Vi hamnade inte vid sjön och kunde utforska fågellivet där, men det finns några fåglar även här. Den här ser ut som vår sädesärla.

Den vippar även likadant på stjärten, men ser riktigt ullig ut i blåsten.

- Titta sådan duktig myggsamlare jag är.

                                                                    föregående --- nästa

Mangroveträsk

Mangroveskogen  är oerhört avgörande för Zanzibars ekosystem, vilket ger en livsmiljö för många ödlor, ormar och fågelliv samt förhindrar erosionen av kusten.

Att gå omkring här är inte så lätt...

Därför är det tur att de byggt upp gångbroar som vi kan gå runt på.

Rötterna som sticker upp där det är lågvatten tycker jag ser ut som småfolket från underjorden.

Två figurer i samspråk.

Hela familjen.

Ett och annat troll kikar fram över rötterna också.

Det är inte bara småfolket som lever här i träsket, det finns även en hel del små krabbor.

Vi ser några små fiskar också, needlefish.

Rötter.

Små skott faller ner och får fotfäste i leran.

Nu ska vi åka vidare till The Rock.

Jozani nationalpark - röda colobusapor

Det är fredag och eftersom Zanzibar är till 97 % muslimskt så är många finklädda i sina traditionella dräkter, så även vår chaufför. Vi ska på utflykt till Jozani nationalpark och se om vi kan få syn på de sällsynta röda colobusaporna. De finns inte på någon annanstans i världen, så det gäller att passa på.

Det här är Zanzibars enda nationalpark och vegetationen i den här skogen är mycket lik en regnskogs, även om det inte regnar särskilt mycket på Zanzibar. Det beror på att området har otroligt mycket grundvatten som förser skogen med vatten året runt.

Som på alla andra ställen i Zanzibar där det är inträde får man en egen guide som följer med och berättar och hjälper till att hitta de intressanta sakerna. Vi får också sällskap med ett brittiskt par. Det finns flera små stigar i skogen och lokala rangers är bra på att hitta djuren och förklara vilka djurläten vi hör under vägen. Det här ingen djurpark så därför finns ingen garanti att få se djuren.

Men vi hinner inte gå så långt in i skogen innan vi träffar på några colobusapor. Piliocolobus kirkii heter de på latin och det är också det officiella svenska namnet.

Men de kallas också Zanzibarguereza eller Zanzibars röda colobus. Det senare närmast en direktöversättning av det engelska namnet; Zanzibar red colobus. Det där med röd kommer sig av att de har rödbrun päls på rygg och nacke.

Vi tittar och fotar aporna och de tittar på oss.

Aporna bildar flockar med upp till 50 medlemmar. När de söker föda delas flocken upp i familjegrupper som består av en hanne, några honor och deras ungar. Vi träffade på en hona med en liten unge.

De här aporna äter främst blad, omogna bär och frukter eftersom de inte tål socker. De har fyra magar där bakterier fermenterar födan och bryter ner. Ibland äter de även kol för att underlätta matsmältningen.

Får ta en bild på högkant för att få med den långa svansen som är nästan en meter lång.

- Oh! Titta vilka konstiga varelser som är här och tittar på oss.

De har inga tummar, utan bara fyra fingrar på händerna, men på fötterna har de fem tår.

I ett träd som vi går förbi sitter en hane sover...

...eller om han bara vilar lite, för ibland kikar han ner på oss.

Ooooooooh.

Vi promenerar vidare in i skogen bland eucalyptus och mahognyträd.

Redwood nationalpark

Ibland blir det inte alltid så som man tänkt sig, blev lite långt mellan inläggen om San Francisco. En hel del arbete gjorde att bilderna fick vila i datorn och nu när jag hade tid så var oturen framme och en isfläck fick mig på fall, med bruten armbåge som följd. En sak som är bra med datorer då, det syns inte på handstilen att man skriver med vänster hand.

Hur som helst, jag fortsätter med lite bilder från SF och utflykten till Redwoodskogen.  Vi åker genom en nationalpark med böljande natur...

...och slingrande vägar.

Kommer fram till Muir Woods National Monument.

Träden här i skogen är 400 till 800 år gamla. De är stora och höga, men med en bild in bland stammarna gör att det ser mest ut som vilken skog som helst.

Men om man placerar en person framför så syns det bättre hur enorma de är. Här fick jag dessutom ta till två bilder och lägga ihop för att få med även övre delen av träden.

Muir Woods National Monument anlades den 9 januari 1908 då president Roosevelt undertecknade lagstiftning för att skydda den gamla redwoodskogen från avverkning. Fram till mitten på 1800-talet då området beboddes av indianer fanns det inte mindre än 2 milj. tunnland (8,100 km²) med redwoodträd. Området lockade många guldgrävare med förhoppning om att vaska sig till ett rikare liv. Alla lyckades inte så bra med att bli rika på guldet och började istället intressera sig för de jättelika Redwood-träden som visade sig ha fantastiska egenskaper, inte bara att de växte fort de var även ett av de mest massiva trädslagen i världen

Träden började avverkas och guldgrävarna gjorde nu stora pengar på att sälja virke till hela Kalifornien och andra områden. Efter en lång tid av massavverkan då nästan bara 10% av träden återstod började man arbetet med att bevara jätteträden.

Den officiella historien är att 1907 var det ett vattenbolag i Sausolito som planerade att dämma upp Redwood Creek, men kongressmannen William Kent och hans hustru Elisabeth köpte upp marken för 45.000 $. Marken skänktes sedan till den federala regeringen för att skydda skogen.

Fast den historien som vi fick berättad för oss på plats var att ägaren av skogen hade skövlat massor av skog olovligt och för att slippa åtal så skänkte han den här skogen till president Roosevelt, men presidenten ville inte ta emot den, så gåvan gick till staten istället. President Roosevelt ville inte ha nationalparken uppkallad efter sig och bli förknippad med den historien.  Parken fick namn efter John Muir som var en skotsk naturforskare och skogsbevarare, han var bosatt och verksam i Kalifornien.

För oss som är vana med svenska skogar och nationalparker så känns det här lite väl tillrättalagt med breda gångvägar och staket.

Det finns stigar ut från gångvägarna, men där får man inte gå.

Men det blir en fin promenad för oss här i skogen.

När något av dessa gigantiska träd faller blir det ett brak som hörs vida omkring.

Stigen vi går slingrar sig fram utefter och även över Redwood Creek.

Ser du gubben i den här knölen?

Mäktiga träd är det verkligen och den här parken har blivit upptagen på Unescos världsarvslista.

Vi hade tur med vädret.

Vi fortsätter promenaden i Högbo i det fina vintervädret. Solen letar sig högre och högre upp och ibland värmer den dessutom lite.

Träden ändrar färg av solens strålar.

Isen ligger på sjön men lämnar en liten spegel öppen...

...så att det går att få en spegelbild också.

Vi lämnar speglingarna och fortsätter promenaden. Mysig skog här.

Lite kyligt, så som det ska vara en riktig vinterdag.

Solen silar fram genom trädstammarna.

Spåren leder ut över sjön, den lilla sjö där jag för en del år sedan lärde mig flugfiske. Så kul det var.

Vi kommer ner till dammen vid smedjan, där forsar vattnet fram och isen som bildas där får mig att, av någon underlig anledning, tänka på blodplättar.

Långa skuggor mot parkeringen.

Det var trevligt att återse Högbo och få uppleva det i vinterskrud. Fast nu åker vi tillbaka till Gävle.