Påsk i Vadstena - Det fanns mer att se där.

I vårt program för påskvistelsen i Vadstena ingick det en historisk odysse och jag måste säg att den var riktigt givande. Guiden var en vältalig man med röstresurser så att man verkligen hörde honom och han berättade på ett sådant sätt att man levde sig in hur det var på den tiden då klostret var i full gång och även tiden före då unge kung Valdemar höll hov där.

Vi började inne i matsalen och fick en berättelse om hur munkarna bodde, där hade de sina celler och nischen där urnan står var det ett litet fönster.

Slottet såg helt annorlunda ut på den tiden, det enda som är kvar av den ståten som rådde då är teglet som det var byggt i. Tegel var dyrt och ansågs väldigt fint. När heliga Birgitta fick sin vilja igenom så lät hon förändra hela byggnaden. Inget av prakten som rådde under kungens tid fick vara kvar. Kungen hade tydligen en enda tanke med slottet, det var att ha roligt och festa och i Birgittas synsätt var det väldigt syndigt.

Inne i det, som nu var vår frukostmatsal, finns i alla fall platsen kvar där kungen hade sin tron.

Ute på den nuvarande gården finns rester kvar av den enda platsen där abbedissan och munkarna hade någon form av kontakt med varandra. Vid gallret kunde de pratas vid och här fanns även en anordning som gjorde att de kunde överlämna föremål utan att träffas.

Birgitta Birgersdotter som numera är mer känd som Heliga Birgitta. När hennes make Ulf Gudmarsson dog fick Birgitta en av alla sina uppenbarelser om att grunda en ny klosterorden i Sverige. Nu var det inte så lätt att få till stånd en orden och ett  klosterbygge, bland annat satt hon 20 år i Rom och väntade på att påven skulle komma till henne för att bevilja tillstånd för sitt kloster. Problemet var bara att påven sedan 1309 residerade i den franska staden Avignon samt att kyrkan förbjudit inrättandet av fler ordnar. Detta hindrade dock inte Birgitta som redan tidigare i en uppenbarelse fått veta att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom. Birgittas envishet segrade till slut och hon fick träffa påven i Rom och hon fick sitt tillstånd.

Fast Birgitta återvände inte till Sverige utan påbörjade en pilgrimsresa till det Heliga landet. Men klostret byggdes efter noggrant nedtecknade föreskrifter från Birgitta. De nunnor som bodde här hade det inte lätt. Nunnorna i klostret hade en mycket sträng och strikt tillvaro. De fick aldrig lämna det inhägnade klosterområdet och bön och arbete kantade deras dagar. Vid de fönsterliknade luckorna bakom guiden skulle de bikta sig inför munkarna. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de kunde ha att bikta sig för. Fanns inte så mycket de kunde synda med i det liv de levde.

Innanför dessa luckor satt ordensbröderna och tog emot bikten.

Vi går in i kyrkan och högt uppe på väggen kan vi se rester av den dörr och läktare där nunnorna tidigt varje morgon kom in i kyrkan för att höra gudstjänsten, för de såg inte själva gudstjänstförrättarna.

De åtta nunnor som numera bor här i klostret, har det betydligt trevligare än på Birgittas tid, de driver ett B&B och får vara ute på stan och även träffa andra människor.

Vi lämnar klosterområdet och går ner till Vadstena slott som byggdes som en försvarsanläggning på Gustav Vasas tid. Den lite skira grönskan som började framträda på träden då var som ett fint filter framför byggnaden.

Starkt solsken och titta på en mobiltelefonskärm är väl inte det optimala, svårt att se något i det ljuset, men lite spegling blev det ändå i vallgraven.

Vi går in till borggården och titta.

Jag klickar upp mobilens vidvinkel och får med nästan hela slottet. Tyvärr var det inte öppet så vi kunde inte gå in och titta.

Får nöja oss med att bara gå runt och titta.

Museijärnvägen är inte heller  igång.

Sedan kommer vi ner till stan igen och fastnar för en vacker byggnad som kallas för Rödtornet. Den byggnaden har tydligen varit både kyrka och skola.

Alla bilder är tagna med Huawei Mate 20 Pro, visserligen ett enkelt sätt att fotografera då man kan ha mobilen i fickan och inget tungt som hänger på axeln eller håll med onda händer, men inte lika roligt som med systemkameran.

Ongi Monastery

Vi ska nu besöka den plats där Ongi Monastery var beläget. Det var ett mycket stort kloster, ja egentligen två kloster som låg på var sin sida om Ongifloden.

Träden som växer på vägen dit tycker jag är så vackra.

Hittar en liten antikhandel, där inne säljer de ting som hittats vid det gamla klostret. Trodde då jag kom in att det var mer som ett museum, men frågade och sakerna såldes verkligen.

Fin gammal kärra.

Solen är på väg ner och skapar ett fint ljus.

Det nordliga klostret, byggt 1660, bestod av 17 tempel. Bland dem en av de största templen i hela Mongoliet.  Där fanns också 4 buddhistiska universitet. Som mest bodde det över 1000 munkar här. 

Brunnens vatten anses vara heligt och även helande, Solongo tycker att vi ska smaka på vattnet, men för säkerhets skull så avstår vi. Har testat källvatten på andra ställen i världen och det har inte varit så lyckat.

Båda komplexen av Ongiklostren förstördes fullständigt 1939 under antireligiösa utrensningar utförda under Chorloogijn Tjojbalsans styre. Han var ledare  för det kommunistiska partiet i Mongoliet. Han blev ledamot i den kommunistiska regeringen på 1920-talet och vid slutet på 1930-talet hade han genom utrensningar lyckats etablera sig som Mongoliets diktator. Under hans regim genomfördes i samarbete med Sovjetunionen en systematisk utrotningspolitik gentemot den gamla mongoliska överklassen och åren 1937-38 beräknas 20 474 personer ha mördats i utrensningarna.

Särskilt det buddhistiska prästerskapet drabbades hårt och hundratals kloster förstördes.

Här dödades över 200 munkar och många överlevande munkar fängslades eller tvingades gå med i den kommuniststyrda armén.

På 1990-talet beslutades det att bygga upp klostret. Det första templet invigdes 2004. Det finns ett litet museum i en Ger framför det.

En av stuporna har rekonstruerats också. Den har en platta med   namnen på munkarna som dödades 1939.

Vi går runt och tittar medans solen sig sakta sänker.

Den här platsen anses vara så helig och kraftfull så besökare till och med ringer hem för att sända över energi.

Personerna som har hand om nyckeln till klostret och muséet är några barn.

En gammal bönesnurra som fått nytt liv.

Barnen leker här, den här lilla killen har en frisyr som är ganska populär i Mongoliet bland småkillar.

Vår vana trogen, på den här resan, så går vi upp på berget.

Jag var tvungen att byta minneskort där uppe och tyvärr så är det kortet med dessa bilder på villovägar. De följande sex bilderna är från min makes kamera.

Här uppifrån ser man vilket stort område som förstördes. Även floden där nere, i den har man hittat en hel del saker från klostret. Munkarna gjorde sitt bästa med att gömma och gräva ner föremål, men ingen kunde sedan berätta var de fanns eftersom de munkarna dödades.

På andra sidan berget ligger ett nomadvinterviste.

För en gångs skull fick vi en fin solnedgång också, jag bevara den i minnet tills minneskortet behagar hittas.

Nästa morgon drar vi vidare norrut, och även om det i början är ganska torrt så börjar det bli lite grönare.

För att inte tala om hur grönt det blir några timmar senare.

Vilken väg vi ska ta? Inga problem, alla vägar leder till åt samma håll, man väljer bara de spår som är minst skumpigt för tillfället.

Här träffar vi på en ridande herde.  Tidigare på resan och närmare Ulaanbaatar så var det vanligare att herdarna hade motorcykel. Ser betydligt trevligare ut med häst.

På vår färd norrut stannar vi till i en liten by, där träffar vi på de här barnen. Pojken håller på att borra efter olja.

Många turister ger barnen pengar eller godis. Godis är ju inte så nyttigt och pengar lärde jag mig i Nepal att inte ge till barn. Då lär sig barnen tigga istället för att gå i skolan och studera. Lättförtjänta pengar. Jag brukar ha med mig små amigurumifigurer i fickan och ge till barnen istället. Här borde jag nog haft två helikoptrar istället för en, det blev en liten strid om den populärare figuren.

Efter så där 5-6 timmar är vi framme vid Munkh Tenger Ger camp.

Och kan installera oss i vår sjunde Ger.

Innebilden får bli på en hörnet, där det var så lyxigt att vi hade ett eget handfat och en termos med varmt vatten fick vi också.

Matsalen.

Här finns ett område där man får tälta också.

                                                           föregående --- nästa

Förstörda kloster, kamelkaravan och en liten ökenråtta.

Efter lunchen hoppar vi in i vår bil igen för att utforska omgivningarna. Det ska finnas ett gammalt kloster  i närheten så vi beger oss iväg för att leta reda på det.

På vägen träffar vi på en kamelkaravan. Kamelerna här i Mongoliet är de som vi kallar för "riktiga" kameler. Det vill säga, de har två pucklar. Det här är inga vilda kameler utan det är någon som äger dem och de går lösa ute på bete, fast man kan verkligen undra vad de hittar för något att äta här ute i grusöknen.

Vi ska besöka en plats där ett litet kloster från 1700-talet har legat men som blev förstört av komunister på 1920-talet.  När vi nu reser runt här i Mongoliet så upptäcker jag hur fragmenterade mina kunskaper om landets historia är. Minns inte att vi läste något om det under min skoltid, Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som han kallas här har vi nog alla hört talats om, men det är 1200-tal det, men resten av landets historia vet jag inte mycket om. Vår guide är kunnig och försöker efter bästa förmåga att berätta om sitt lands historia, mongolerna kan sin historia och är väldigt stolta över sitt land.

Men för att göra en lång historia väldigt kort så hade man en buddhistisk regent, Bogd Khan. Khan är mer som vårt kung och inte ett efternamn, något som man utses till eller som i Bogd Khans fall,  anses vara en reinkarnation.  När Bogd Khan dog 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken och kommunister tog över makten, proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan och slå till mot det inflytelserika buddhistiska prästerskapet. Det var nu som massakern på kloster och munkar började. 

Det här lilla klostret som låg i en bergsskreva ute i Gobiöknen hade bara några få munkar, de jobbade med att översätta böcker från tibetanska och även undersöka religiös filosofi och medicinsk vetenskap.

Information om det finns att läsa om på den här tavlan,  bara att lära sig det kyrilliska alfabetet först och även mongoliska. Kan väl inte vara så svårt.

Lite hotfull ser den här stenen ut, kan det vara en varning från de gamla munkarna om att vi ska gå varligt fram i deras forna kloster.

Det finns inte mycket kvar av klostret och de har verkligen hittat e undangömd plats för att bygga det på.

Klostret förstördes och munkarna  som bodde där dödades.

Det går att ana lite av färgsättningen.

Folk som kommer hit bygger stenhögar och dekorerar träden med silkessjalar. Stenhögarna, som anses lika heliga som stupor, går man runt tre varv medsols och ber om lycka och välgång till sig själv och sin familj.

Sjalarna i träden försöker de munkar som kommer hit, att plocka bort eftersom de förstör träden.

Det är nu jag upptäcker att vår guide har en förkärlek för berg och höga höjder, finns det en högre kulle eller berg i närheten så ska vi upp på den och beundra utsikten. Börjar ana att det här kommer att bli en träningsresa, lite extra jobbigt att gå uppför eftersom vi  inte är vana vid höjden ännu. Medelhöjden i Mongoliet är ca 1500 meter över havet och vi befinner oss nu på den  medelhöjden.

Bra utsikt här uppe.

Även en guide kan bli lite trött.

Vi lämnar det lilla klostret och de vackra bergen...

...kommer till ett annat kloster som även det förstördes på 1920-talet då kommunisterna gjorde sitt bästa med at utrota buddismen och dess munkar.  

Husen och ruinerna är även här från 1700-talet, men här håller man på med att återuppbygga och restaurera.

Själva templet är nybyggt.

Det har en pampig en ryttarstaty av en revolutionärhjälte.

På väg därifrån träffar jag på en liten ödla.

Tillbaka vid vår Ger-camp och i väntan på middagen försöker jag bekanta mig med våra grannar. De har inte byggt sig någon Ger utan har sitt hem under stenplattorna i gången. Försiktigt kikar någon upp på bakre sidan av stenplattan, men dyker snabbt ner igen när den får syn på mig. 

Men jag vill ha lite bilder på den lilla ökenråttan så jag hämtar pallen i vår Ger och sätter mig och väntar. Det gör nytta, för nu kikar den ut på andra sidan plattorna.

Dyker ner i sitt hål igen för att om en liten stund kika upp på andra sidan igen.

Så håller den på ett tag och jag undrar lite stilla vad det betyder då en råtta viftar på svansen, är den arg som katten eller glad som hunden?

Men nu har den blivit så modig att den kommer fram helt och hållet.

Och se där, här visar sig hela lilla familjen ökenråtta.

Middag nu och sedan sova på de sandfyllda kuddarna och vidare i morgon mot nya mål.

                                                        föregående  --- nästa

Santa Catalinaklostret i Arequipa

Santa Catalina är ett vackert och historiskt kloster i Arequipa. Här i klostret kan man få se hur nunnorna levde förr i tiden samtidigt som man får se den otroliga arkitekturen och de fina trädgårdarna som omger klostret. Santa Catalina byggdes redan i slutet av 1500-talet och har en lång och spännande historia.

Klostret är den absoluta huvudattraktionen i Arequipa. Fast den som sa så var nog inte så intresserad av att få umgås med och klappa alpackorna, för även om jag tyckte att klostret var väldigt intressant så skulle jag inte ha bytt ut det mot djuren. 

Inga kyrkor eller kloster i Peru kan jämföras med Santa Catalina, som är en komplett stad i staden. Santa Catalina grundades av en rik änka, María de Guzmán, 1580 och vidareutvecklas på 1600-talet.

Under kolonialtiden var det vanligt att rika familjers andra dotter var tänkt att vara en nunna. Flickorna fördes till Santa Catalina redan från tre års ålder. 

 Familjerna tog väl hand om sin dotter i Santa Catalina. Verkar inte som det blev så mycket klosterliv för de rikaste hade upp till fyra pigor, som också tvingades att ständigt stanna i Santa Catalina. Det kom konstnärer och andra dit för att underhålla nunnorna.

Fast år 1871 förändrades en hel del för nunnorna då kom ett påvligt sändebud  och han gillade inte alls det lyxliv som nunnorna levde i det här klostret. Allt förändrads ganska så drastiskt,  nunnorna  skulle enligt honom tillbringa sitt liv i fattigdom och bön, inte med tjänstefolk och underhållning. Nunnornas anställda fick välja mellan att vara på klostret som nunnor eller lämna området.

Utan bidrag från de rika familjerna blev klostret ganska fattigt och  såg inget annat alternativ än att öppna de mesta av området för allmänheten. Därför kunde vi nu besöka det färgrika klostret..

Omkring 20 nunnor bor fortfarande avskilt i norra delen av klostret, men de kan nu både ta emot besökare och lämnar Santa Catalina.                            

Ett riktigt färgstarkt kloster med intresant historia.

Alla platser var inte lika färgrika, men klart intressanta.

Ett av de högre ansedda nunnornas rum.

Blått.                    

Vacker gång.      

Inte bara turister var på besök här, även några lokala poliser tittade in.

Dekor i taket.   

Blomsterprakt.                       

Eftesom det var så färgrikt här vid klostret kommer det lite fler bilder senare.

Tigernästet - Vi hade i alla fall tur med vädret.

Att åka till Bhutan utan att besöka Tigernästet, eller  Taktshang Goemba som det heter, är ungefär som att åka till Paris utan att se Eiffeltornet. Det är liksom ett måste, men ett mycket trevlig måste.

Vi kommer fram till den lilla byn som ligger på 2.640 m.ö.h, där stigen upp till Tigernästet börjar.

Här kan man göra ett ganska viktigt val. Vill man gå hela vägen upp eller vill man passa på att rida. Man kan dessutom välja att rida halvvägs upp, dit där det finns ett litet café med fin utsikt mot klostret, eller rida ända upp där trapporna börjar.

Jag hade aldrig ridit förut och när vår svenska guide skrämde upp oss med att det var farligt att rida där. Hon sa hästarna inte var att lita på och att stigen upp var väldigt brant med stup på sidan, då blev jag väldigt tveksam till att rida. Den bhutanesiska guiden sa att det är ingen fara, så vem skulle jag lita på. Jag tänkte att det får bära eller brista; efter mina fotoperationer som jag inte hunnit få tillbaka min forna kondition efter så skulle jag ha små chanser att orka och hinna upp till det eftertraktade målet.  Jag bestämde mig för att inte vara feg utan jag rider åtminstone halvvägs. Dit kostade det 300 BTN vilket är ungefär 43 Skr. En blygsam summa, men skulle jag klara av att hålla mig kvar på hästen. Hästarna såg snälla ut men vi fick order om att inte fotografera på vägen upp för det kunde skrämma hästarna och då jag fick ledarhästen och den dessutom gick lös och jag dessutom hade fullt upp med att hålla mig fast så bestämde jag mig för att lyda det rådet; så från ritten har jag inga bilder.

Hur det gick? Jo, jag klarade av att hålla mig kvar på hästen. Det var lite knepigt då det var nedförslutning inte lika svårt vid uppförslutning för det kändes naturligare att luta sig fram över hästen än bakåt. Jag var stel och spänd de första metrarna speciellt då jag insåg att hästen skulle gå lös hela vägen upp. Men hästen var trygg och snäll och inte ens när den var fram till vattentrågen för att dricka var det några problem. Fast jag hade ett allvarligt samtal med honom om varför han var tvungen att gå allra längst ut mot klippkanten hela tiden. Var det bara för att visa mig hur modig han var eller för att skrämma sk...n ur oss turister. Så klart fick jag inget svar på det och hästmannen sa att det är bara att blunda, men vem vill blunda då utsikten är så magnifik som den var här, jag tittade åt sidan i stället.

Det här är inte min häst men den poserade så fint så den fick vara med ändå, strax ovanför bakdelen av sadeln så syns klostret.

Det här är min häst. Visst är han fin och ser snäll ut. Att rida var så kul så på stående fot så bestämde jag mig för att rida även till nästa anhalt.

Men först tar jag och hästarna en lite paus. Jag går bort till fiket för att få en första bild av Tigernästet. Det ligger insprängt på en klipphylla 3.120 m.ö.h med tvära stup runt omkring. Det byggdes 1692 runt en grotta
där Guru Rinpoche på 700-talet mediterade i tre år, tre månader, tre dagar och tre timmar under sin färd att sprida buddhismen i Bhutan. Enligt legenden sägs det att Guru Rinpoche ska ha flugit på ryggen av en tiger dit för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Där grottan är byggdes senare ett kloster för att hedra honom och det klostret är Tigernästet.

Här har jag även avslutat den andra delen av min ritt. Kul var det att rida och jag kommer säkert att göra det fler gånger nu när premiärritten är avklarad. Längre än hit kan man inte rida för de trappor som återstår klarar inte hästarna av.

Den 19 april 1998 förstördes  stora delar av klostret i en brand. När det renoverades byggdes det en kabinbana dit upp men efter renoveringen monterades den igen. Frågar man varför den inte fick vara kvar så får man svaret: ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring; det finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Här är jag på andra sidan om ravinen och höjdmässigt ovanför klostret, ska just börja ta mig nedför de många trappstegen som leder ner till ett vattenfall och en liten bro där man kan komma över till den andra bergssidan.

Jag ger mig i kast med trapporna. Många trappsteg är det.

Trots att jag gått nedför en bit, så är jag fortfarande ovanför Tigernästet.

När jag stannar för att pusta lite så kan man absolut inte att klaga på utsikten. Den är magnifik.

Jag spanar över till andra sidan av ravinen och ser att Rune, Karin och Leif nästan är framme. Starkt gjort, för de har gått hela vägen upp. Rekordet på att gå upp dit är 55 minuter av en munk. För en vanlig normaltränad person så tar det ungefär två timmar och en kvart.

Vägen är kantad av böneflaggor.

Jag traskar på och avancerar på min väg och kommer ner till vattenfallet.

Går över bron och nu bär det iväg uppför igen. Att gå uppför här på hög höjd är ganska tufft och man får stanna och pusta ganska ofta.

På många ställen utefter vandringen så finns det sådana här små ministupor. Det är någon benrest eller aska från avlidna personer som modellerats till dessa toppiga figurer och sedan ställs ut av pilgrimer.

I en del bergsskrevor är det byggt små hus eller hyddor som används för retreat.

Lite närmare.

På andra sidan ravinen ser jag stigen som jag just har tagit mig nedför och det slår mig att snart måste jag även gå den vägen uppför. Ett kul inslag är parabolen.

Porten upp mot klostret är öppen men ser att det finns ett lås.

Utsikt härifrån är lika fin den och även om jag är lite andfådd i den tunna luften så jag känner mig ganska nöjd att ha lyckat komma fram till klostret.

Dags att vända om och gå ner igen men inte bara ner för nu har jag trapporna upp igen på andra sidan. Pust, det var jobbigt med många pauser för att beskåda utsikten, men upp kom jag.

På en del av vägen upp hade jag sällskap med en bhutanes som inte såg tillnärmelsevis trött ut, men då jag stannade för att vila stannade även han, när jag gick så gick han. Inte förrän jag var uppe på krönet så gick han vidare. Han hade tydligen tagit på sig ansvaret att se till att jag klarade mig upp.

Upp kom jag och nu har jag "bara" stigen ner att klara av. Nedför får man inte rida, det är för brant och farligt.

Så det är bara att ta apostlahästarna och börja nedfärden.

Stigen slingrar sig fram och brant är den verkligen på sina ställen, jag är mycket glad över vandringstaven som jag fått låna.

Vet inte om dessa gubbar har någon symbolisk betydelse eller om de bara är klotter.

Jag möter hästar på väg upp.

Det är även hästar på väg ner och då ska man passa sig för de kommer ofta i full fart så det gäller att hålla undan så man inte blir nedputtad utför stupet. Det dammar rejält.

När jag kommer ner till  det lilla fiket tar jag en paus och vilar knäna lite. Fin utsikt även här.

Det är även lite bättre ljus över klostret nu.

Jag får sällskap av en hund och jag har några kex och frågar om den vill smaka. Ja naturligtvis, svarar den!

Var det gott? Mmmm, har du mer?

En sista blick upp mot berget och nästet innan jag hastar vidare nedåt.

Tillbaka på platsen för första anhalten med hästarna. Där möter jag några indiska killar som frågar mig var jag kommer ifrån. Jag är nog lite trött för jag pekar upp mot klostret och säger att jag kommer därifrån fast det de vill veta är från vilket land jag kommer. När de får veta att det är Sverige så tycker de att det är väldigt många svenskar där. Inte så konstigt vi är ju 22 st. och har de frågat alla så kan det verka som många.

Bredden och framkomligheten på stigen varierar och även lutningen.

Jag träffar på en grupp pilgrimer som slagit sig ner för vila, de vill gärna vara med på bild.

De sitter med fin utsikt mot klostret.

Nästa möte är med några unga munkar som är på väg upp till klostret med förnödenheter. När de ser att jag fotar så vill de gärna se bilden.

Det finns uppmaningar om att vara rädd om  naturen. Det tar 100 år för plast att brytas ner.

Ner ner ner för backen ner! det gäller att se sig för hur man sätter ner fötterna för det är inte någon jämn stig vi går på.

Allt som ska upp till kaféerna och klostret måste bäras upp antingen av människor eller hästar. Här kommer  mer förnödenheter på väg upp.

Nu är jag nästan nere och i en backe så blommar det alldeles blått. Lite för trött i ben och knän för att våga sätta mig ner på huk eller lägga mig ner, kommer väl inte upp igen då, så chansar jag med att lägga ner kamera och ta en bild. funkade ju nästan det också. ;)

Här nere har hästarna släppts lösa på bete. Det är de värda efter att ha burit människor upp till dessa höga höjder.

Nu anar jag slutet på vandringen nedför, där borta väntar bussarna.

På oss väntar en picknick i skogen. Några förväntansfulla anar att det kan bli lite provsmakning och det blev det också. En av rätterna var fläsk och det fläsket såg mer ut som om någon tyckt att det var godast med bara fettranden och svålen på fläsket. Kan säga att det tyckte hundarna var bra.

Disken skötte de även om.

En solig och givande dag är nästan till ända. Vi hoppar in i bussarna igen och nu börjar det regna. Så vi hade tur med vädret. Att gå i den backen i regn och lera hade inte varit kul.