Åka tåg är kul

Mae Klong Railway Market har funnits sedan 1905. Den finns i provinsen Samut Songkhram, belägen vid Thailändska viken. Fiske var (och är fortfarande) ett av de viktigaste sysselsättningarna för människorna som bor här, och marknaden var ett sätt att sälja sina varor på.

När järnvägen byggdes så fick folk i trakten ett bra sätt att leverera dessa varor till provinser runt om i Thailand, även till huvudstaden. Att järnvägen skulle gå rakt igenom själva marknaden var det ingen som brydde sig om, de fortsatte att ha marknad där och så än idag. Järnvägen används fortfarande och har numera också blivit som en turistmagnet.

Vi fick höra om den tåglinjen och tyckte det skulle vara kul att åka lite tåg. Så en tidig morgon begav vi oss iväg från Bangkok för en tågresa. Solen började komma lite högre upp och det dagades och efter att ha väntat en stund på järnvägstationen Ban Kalong så hör vi att tåget är på väg in.

Det var ett högt skutt för att komma upp i vagnen och med lite hjälp av en medpassagerare så lyckades även jag klättra upp. 

Det var inga lyxvagnar, men fungerade bra ändå.

Konduktören kom och sålde biljetter.

Tåget stannade vid flera stationer och plockade upp folk.

Luftkonditionering behövdes inte, blev bra genomströmning av luft genom de öppna dörrarna under färd.

Resan gick förbi flera saltfält och även fiskodlingar, vid fiskodlingarna hade det varit lite kul att stanna någon gång för där var det mycket fåglar som samlades.

Till slut kommer vi fram till dagens huvudattraktion, Mae Klong Railway Market. Jag har fått en plats vid ett öppet fönster och sticker ut kameran för att filma hur tåget går rakt igenom marknaden. Har inte lärt mig hur man lägger in film i bloggen eller om det ens går att göra det. Men på Youtube klarar jag av det så klickar du på den här länken så kommer du till filmen. Men passa på att titta på mannen i rosa byxor ungefär 0.58 in i filmen, jag tycker det ser ut som om han kletar ett tuggummi på tåget?

När den nya järnvägen byggdes så blev marknaden alltså kvar och tåget går nu rakt igenom den. Vi ska strax ta en titt på själva marknaden men kollar först in floden som fiskebåtarna kom via. En färja är just nu på väg över.

Floden ser fin ut men vid stranden samlas diverse skräp. Trots att det ser ut så här vid många stränder ännu, så pratas det mycket om återvinning och insamlande av plast i Thailand. Då man åker Sky train så går det t.ex en film om att hur man ska plocka upp alla plastmuggar som ligger i naturen.

Vi går tillbaka till marknaden och jag hade en tanke på att ta en bild på loket där det stod stilla. Var bara att glömma för där hängde det klasar av dessa selfiefotografer.

Kollade in marknaden istället. Rörigt och härligt.

Här på marknaden hittar man inte det tingeltangel som översvämmar de flesta marknader, utan den här riktar sig främst till lokalbefolkningen. Kineser som är på besök brukar hitta något att köpa också, för de vet vad de ser i de olika stånden, svampar och olika kryddor som vi inte vet vad man ska ha det till.

Finns en hel del att botanisera bland. Det är här du hittar främst mat till salu. Även om det finnas lite kläder och accessoarer, består huvuddelen av denna marknad av, kött, skaldjur, grönsaker, frukt och drycker. Om du väntade dig en mängd souvenirer, så har du åkt till fel marknad.

Behöver man få något plagg ändrat så kan det fixas här.

Tåget går igenom marknaden åtta gånger per dag och nu är det strax dags för dagens andra tur. En liten signal i högtalarna signalerar att snart kommer tåget.

Korgar med varor dras bort från spåren, de överliggande tälten dras tillbaka och spåren rensas, vilket ger plats för tåget. Det är väldigt knappt av plats vid sidorna av tåget och varor ligger så tåget mer eller mindre snuddar vid varorna. Jag står kvar så länge jag vågar och får, för att få några bilder. Tror först att det ska finnas utrymme för att stå vid sidan om. Men icke, hade jag stått kvar framför det nedfällda stånd där jag stod så hade jag nog mosats av tåget. Tåget är bredare än man först tror.

Hoppa undan var inte så lätt, för där var det ett bord och bredvid mig tre japaner som inte ville flytta sig. Blev att knuffa undan både dem och mig själv för att vi fyra inte skulle bli tågmos. Framför salladen i den blå bunken stod jag, tur att damen som håller i pinnen visade att det inte var någon bra plats att stå på.

När tåget tuffat förbi fälls alla paraplyer och markiser upp igen.

Korgar och mat flyttas tillbaka.

Och spåren fylls med folk och det är som en vanlig marknad igen.

En del har fiffiga rälsanordningar för att dra tillbaka sina varor.

Vi lämnar den här marknaden för att åka iväg till en annan och nu har vi tänkt åka båt.

På vägen därifrån doftar det gott, här steks det en slags risplättar.

Livets salt

Thailand är helt egenförsörjande av salt. En dag i förra veckan när jag var på besök i  Bangkok,  skulle vi ut och åka tåg och på vägen dit träffade vi på ett av alla de ställen där de tillverkar salt.

Vi hade turen att komma strax innan arbetet för dagen var klart och passade på att stanna för att få se lite av det.

Man har grunda fält som plattats till med hjälp av traktor, dit leder man saltvatten. När man fått in vattnet i fälten stänger man av så att vattnet stannar kvar och avdunstar sedan i värmen. Kvar får man då saltet, det tar ungefär tio dagar för allt vatten att förångas.

De som arbetar med att skyffla upp saltet och transportera det till saltladorna är i huvudsak människor från Burma. De bor väldigt enkelt, lagar alla sin mat själva och sänder hem pengar av sin lilla inkomst till familjen i Burma. Lönen ligger på 100 skr för en åttatimmars arbetsdag.

Det som ligger vid strandkanten ser ut som snösörja men är salt.

Trots att vi är där mycket tidigt på morgonen så är de nu klara för dagen med sitt arbete.

Tack vare det får vi även gå in i saltladan och titta.

En sista blick ut över fälten innan vi beger oss till tåget.

Båttur

Är man i Thailand ska man åka Long Tail boat har jag förstått,  så det gjorde vi. När det dessutom på grund av brist på turister var så stiltje för dessa skeppare att de började pruta på sina priser innan vi ens kommit på tanken att göra det, så kändes som en bra sak att både vi och skepparen kom ut på floden.

Första anhalten på turen var en av de två väldiga kalkstensklipporna, Khao Kanab Nam. De har blivit Krabis mest kända landmärke och de ligger som en port i inloppet till Krabi.

Vi gick iland på den ena ön och först hälsade vi på öns apor. De var av den snällare sorten och ingen försökte sig på något rövartrick eller ens tigga mat.

De tittade lite förundrat på besökarna, vi var tydligen de första för den här dagen.

Vår skeppare följde med en bit in på ön och tur var det för annars hade vi kanske missat döskalleklippan.

Sedan återvände han till sin båt och vi vandrade iväg på egen hand för att utforska ön. Vi var förstås inte de första som varit där, det såg vi tydliga spår av.

Den trappan såg både snygg och spännande ut så vi klättrade upp.

Kom till en grotta.

Som sagt, vi var inte de första som besökt den ön och grottan.

Ett skelett av en jätte, som ser ut att ha utkämpat sin sista strid med något ormliknande djur. Skelettet såg inte så stort ut när man såg det så här så jag bad maken att ställa sig i bakgrunden så man fick lite att jämföra med.

Vad man ska tro om det här kan man ju grunna på, jag frågade vår skeppare om det var på riktigt. Vet inte om han förstod min fråga då han bekräftade att det var så. Fanns visserligen en informationsskylt om skelettet. Kan du thailändska så...

Vi lämnade den ön och åkte vidare på en skön båttur. Förbi de små fiskesamhällen som finns i floden.

Svänger in i mangroveskogen.

Träffar på en krabbfiskare som kommer utpaddlandes från den täta skogen. 

Han paddlar fram till oss...

...för att visa lite av sin fångst.

Vi har haft en skön tvåtimmarstur ute på floden och innan vi återvänder till Krabi så stannar vi till vid en fiskodling.

Här matas fiskarna med småfisk och inte något tillverkat fiskfoder.

Finns en del stora firrar här.

Sedan återvänder vi mot staden.

Wat Suwankhuha

På resan till värmen och solen besökte vi Wat Suwankhuha, där finns en grotta där man kan bese den liggande Buddhan, jag kikade in dit och eftersom jag besökt en enorm staty av en liggande dito i Bangkok så valde jag att gå bort och titta på aporna som håller till här istället. Platsen kallas för Monkey Caves också och det var ett passande namn.

För här vimlade det av små makaker, här var de inte så aggressiva som de som jag hade närkontakt med vid Tiger Cave temple.  Orsaken till det var att här matades aporna.

Vet inte om det var fler apor här men det såg ut så eftersom de flesta samlades på en plats där det såldes mat till aporna.

Även duvorna sökte sig till matplatsen.

De små ungarna var sötast.

Även hundarna passade på att förse sig.

En del apor höll till lite runt omkring i området.

Populärt var att klättra runt i träden.

Busa lite med turisterna.

Tittut!

Ha ha ha!

Mitt ute i havet.

Bredvid en hög klippa i Phang Nga provinsen finns det nästan en hel stad som är byggd på styltor.  Panyee Island.

Det är en muslimsk bosättning som etablerades i slutet av 1700-talet av nomadiska malaysiska fiskare. Bara thailändare fick vara markägare så de slog sig ner ute i havet i stället.

.

Vi går iland och tar en promenad där.

Lågvatten nu.

Byn klarade sig från tsunamin eftersom de har en bergskedja som skyddar dem.

Förr levde de bara på fiske men nu är turismen en ganska stor inkomstkälla. Det är byinnevånarna som sköter om James Bond ön också.

Det finns skola på ön.

De små barnen hade middagsvila då vi var där.

Byn har en flytande fotbollsplan. Inspirerat av FIFA-Världsmästerskapet 1986, byggde barn planen från gamla skrot av trä och fiskebåtar. Pojkarna bestämde sig för att bilda ett fotbollslag och tävla i södra thailändska skolmästerskapen.

Standarden på husen varierade en hel del.

Å så en skylt.

Och lite tvätt.