Hällingåsfallet.

Efter att ha varit uppe på fjället, styrde vi kosan åt andra hållet räknat från Gäddede. Vi åker utefter en sjö och i sjön ligger det en lite, liten ö..                                      

...och ute på ön en liten, liten stuga. Tror inte det bor någon där, men undrar lite vem som byggt huset och om någon bott där.

Vägen bli smalare och blir till en grusväg, vi kommer ifatt en vägmaskin som håller på att sladda vägen. Som tur är kommer det också en avtagsväg där det finns plats för den att släppa förbi oss, för vägen är inte bredare än att det går att sladda hela vägbredden på en gång.       

Det vattenfall som vi är på väg till ska vara ett av de högsta i Sverige, i vår karta står det att det är det tredje i storleksordning. Vet inte hur det stämmer, det räknas ju både vilket som är högst, vilket som är bredast och mängd vatten. Vattenfallet ligger i Hällingsån och är 42 meter högt. Ån forsar genom en 800 meter lång kanjon, som är norra Europas längsta. Den djupa klyftan är troligen en sprickzon i skifferberget som vidgats under den senaste istidens avsmältning för cirka 9000 år sedan.                                       

Mellan de branta och över 50 meter höga klippväggarna står en ständig vattendimma. Det stänker en hel del, så jag får skydda och torka av linsen hela tiden.      

Vika enorma krafter det är när vattnet slungas ut över klippankanten.

Vattendimmorna kastas högt upp i luften.

På mosatta sida av klippan slår dimmorna emot bergväggen och bildar minivattenfall som porlar ner mot kanjon.

Uppströms är det lite lugnare.

En hel del snö ligger kvar på skuggsidan och där har lite timmerstockar fastnat och snurrar runt.

Här vid Hällingåfallet skapar forsdimman en speciellt gynnsam miljö för fuktkrävande lavar och mossor, det  finns här flera arter som är hotade, så därför har man dragit om stigen närmast vattenfallet för att skydda dessa växter.

Innan vi lämnar fallet så kikar solen fram en liten stund och regnbågen visar sig.

Björkarna har kommit betydligt längre här vid fallet än uppe på fjället.

Stekenjokkvägen, bommen och en tjäderhöna.

Vi har kommit fram till bommen vid Stekenjokkvägen, visserligen var den inte låst, men som laglydiga medborgare så tog vi inte saken i egna händer och lyfte på den och for vidare. Vi hade ju fått information innan att det inte skulle gå att komma vidare den här vägen, så vi blev inte alltför besvikna.

Även om vägen såg välplogad ut och snödrivorna hade dragit sig tillbaka en bra bit utefter sidorna och det såg ut som om det inte borde finnas något hinder för att köra där, så vet man inte hur det ser ut längre bort.

Att ta en vandring ut i naturen och snön var vi inte klädda för, så det var inte att tänka på.

Några jobbare höll på och renovera en anslagstavla.

På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns det en till anslagstavla som jag pulsade fram till.

Någon hade varit här och lagt ut foder till renarna, det mesta var uppätet och de hade till och med smaskat i sig godisbiten, men slängt omslaget i naturen. Slarviga renar.

På en liten sjö hade solen tinat fram en liten öppning som några änder hittat.

Solen sken och vi hade massor av ledig tid...

...så vi tog en svalkande promenad på Stekenjokkvägen.

Risken att det skulle komma några bilar var ju minimal.

Vi kunde njuta av landskapet i lugn och ro.

Fast vi borde ha tagit på oss jackorna, för trots att det var riktigt soligt så var det aningen kallt här uppe.

Vi fick en fin promenad, det är skönt att få sträcka på benen när man suttit i bilen länge. Här ser man även hur vägen sträcker sig iväg upp mot fjället.

Efter den uppfriskande promenaden på Stekenjokkvägen var det dags att vända åter, vi passar på att svänga in på småvägarna också.

Gamla hus och nya hus.

De som följt min blogg tidigare vet att vi gillar småvägar och även grusvägar, så vi passade på att åka några avstickare från Jormvägen.

Träffade på en liten bergfink..

Antar att det är en älgjägare som äger den där ladan.

En mallig tjäderhöna spatserade över vägen.

och gick in i skogen.

Till Brakkåfallet gick det inte att gå på grund av all snö på stigen och vatten mellan snösjoken, men det forsade en hel del genom vägtrumman också. Undrar varför man kommit på tanken att bygga huset ute på klippan vid forsen.

Det huset var lite för rangligt för att gå in i men jag kan inte sluta undra varför det byggdes just där.

Vi åkte förbi vackert vindpinade hus.

Även äldre bondgårdar.

Korpens öga, vid Jorm, har nog fjällets snyggaste skylt.

I Kycklingvattnet har man tagit det där med skylt till en högre nivå.

Gäddede och 15 år på fotosidan.

Upptäckte att det i dag är 15 år sedan jag hittade Fotosidan och blev medlem där. Tänk så mycket som hänt sedan jag skyndade mig in för att anmäla mig så att jag skulle få användarnamnet Maggan. Så många vänner jag fått tack vare fotosidan, så mycket jag lärt mig och så många roliga saker som blivit till tack vare sidan. Det anade jag inte då. För fem år sedan la jag in det här då jag firade tio år. Få se om jag även hänger med om fem år och kan fira tjugo år.

Tar och firar det med att visa bilder från världsmetropolen Gäddede.

Det är nästan att komma till vägs ände då man anländer till Gäddede, för fortsätter man Storgatan rakt fram så kommer man till stranden och Gäddede hotell. Där checkade vi in i gårdagens blogginlägg. Idag tänkte jag att ni skulle få följa med på en promenad genom byn. Den är större än vad man tror vid en första blick, men det här är den centrala delen. Här fanns det en lanthandel en gång i tiden, nu har den blivit mer en diversehandel men utan livsmedel.

Vi kunde inte gå in och kolla in sortimentet för den har bara öppet torsdag till fredag 13:00-17:00 och så på lördagar, vi var i Gäddede en måndag och tisdag.

Men fönstershoppa går ju bra.

Här i Gäddede har de världens största snöskoter. Inget dåligt rekord att ha, den finns noterad i Guiness rekordbok. Byggd av Roger Hellgren och Gunnar Holgersson 1992, här i Gäddede.  Är 8,20 meter lång,  2,50 meter bred och 3.50 meter hög.

Den skotern får nog inte plats i skoterhotellet.

Förra gången jag var i Gäddede fanns det ett fik i delen till vänster i det här huset, nu har det flyttat in i en liten hörna av Westbergs. Där inne träffade vi en göteborgare som flytt storstan och stressen och flyttat till Gäddedes lugn. Kommer du dit så gå gärna in och köp brödet som bakas uppe i Jorm, det är jättegott.

Ska man bo i en liten by får man vara mångsysslare.

Kvällen är fin och vi går uppför backen till kyrkan och njuter av det vackra ljuset. 

I den här vinkeln ser kyrkan nästan lite mallig ut.

Men Gäddede har något annat att vara malliga över.  Inte den här, men efter den här lite moderna vagnen kom det en skönhet.

En brandbil från 1977 som bara gått 4.000 mil.

Brandmännen hade varit ute på övning och berättade med stolthet i rösten om sin fina brandbil.

Något som också kommer att bli väldigt fint när sommaren kommit lite längre är Frostvikens fjällpark som ligger bakom Gäddede turistbyrå och Frostvikens naturrum.

Här kan man studera fjällets växlighet.

Det finns en hel del skyltar också där man kan läsa sig till hur jorden omdanades för 400 miljoner år sedan och om landskapet i nutid, även om fjällets växt och djurliv.

Det enda som blommade nu var vitsipporna.

Vid bensinstationen i vägkorsningen mot Norge är det inte så många bilar.

Vi ska inte till Norge än, så vi vänder åter mot byn.

Ja, varför ställa undan sparken, den kan få stå där den korta tid som det är snöfritt och rullatorn används.

Skyltar kan jag inte motstå.

Vi återvänder till hotellet eftersom timmen är sen, hittar en gullviva som blommar.

Men mer solnedgång än så här blir det inte.

Ristafallet och lite Åre.

Vi lämnade Glösa och historiens vingslag och fortsatte vår färd mot Åre.

På vägen mot Åre så passerar man en skylt som berättar att här finns Ristafallet. Har varit där på sensommaren och antog att nu i maj så borde det vara rikligt med vatten där. Visst var det så, det strömmande rejält och gjorde skäl för att kallas ett av Sveriges största fall. Beror väl på hur man räknar när man kallar vattenfallen för störst, om det är högst eller bredast eller antal liter vatten som rinner där, Ristafallet är i alla fall 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter, flödet är mellan 100 och 400 m³/s, beroende på årstid. Antar att så här på försommaren är den högre siffran som gäller.

Inte lätt att ta på lång slutartid på fri hand, stativet låg kvar i bilen och jag var för lat för att gå och hämta det men det funkade någotsånär ändå. Sonen som gått en nivå längre ner fick bli modell (helt ovetande, han står hellre bakom kameran än framför) och visa fallets storhet.

När Tage Danielsson letade efter miljöer till inspelningen av Ronja Rövardotter  valde han Ristafallet.

Vi går en bit utefter S:t Olavsleden för att se fallet på lite håll. Här nere filmades även sekvenserna där Ronja och Birk flyter nedströms hållande i en björk.

När vi är så nära Åre så måste vi också åka upp till Copperhill och titta, det är fin utsikt där uppifrån.

En hel del snö kvar på bergen runt omkring.

Men tussilagon blommar för fullt i backarna.

Vår rundtur fortsätter och vi hittar fler historiska platser.

Här är vi närheten av Mörsil där slöts vapenstilleståndet mellan norska och svenska trupper år 1809.

En liten bit längre bort finns en till minnessten och det var tydligen där som avtalet sedan undertecknades av general von Döbeln och kapten von Krogh, de hade en soldats ryggtavla som skrivunderlägg. Intressant är att stridigheterna avslutades utan att en enda kula avlossades. Tänk om alla krig och stridigheter kunde avslutas så fridfullt. 

För den historieintresserade finns det en hel del information att läsa på den här tavlan.

Landskapet är mycket vackert här, men lite tråkigt med dessa "föryngringsytor" som bildar stora sår i markerna.

Har vi kört fel? Nej, det finns tydligen ett Frankrike även här i Jämtland.

Älgklanens folk

Tänk så mycket historiskt och så mycket information det finns om vårt land som man kan få alldeles gratis bara man stannar till lite då man är ute på en biltur. Som här vid vägkanten finns det information om hur vårt jordklot bildades för 4,6 miljarder år sedan.

Bara att läsa och ta till sig.            

Vem kunde tro att dessa stenar hade så mycket att berätta.

Inte långt härifrån finns också Glösa Älgrike.

Här kan vi få veta det mesta om hur Älgklanens folk levde för 8000 år sedan. I en gammal lada har det byggts upp en informationsplats där det berättas om dessa våra förfäder.

Inlandsisen smälte bort i Jämtland för ungefär 9000 år sedan och snart efter det så började lavar och mossor att växa på den nakna marken. Därefter rotade sig gräs och dvärgbjörk och lite senare även björk och tall. Det fanns då mat för djuren. Då det nu fanns mat för människorna också, så började även de komma hit. Det var då stenåldern började i Jämtland. Här vid Glösa var det troligtvis en samlingsplats för dessa människor.

På klipporna vid bäcken finns ristningar som är 4000 år gamla.

Vi kallar människorna som levde här för Älgklanens folk eftersom arkeologerna hittat så mycket älgben vid boplatserna, alltså var älgen ett mycket viktigt byte. Den gav mat samt ben och horn till redskap, skinnet användes till kläder, kärl, väskor och bostäder.

 På hällristningarna är älgen det vanligaste motivet.

Här i Glösa finns det också information om varför det hittats så många älgben. Här kan du läsa om det.

För de som inte är intresserad av historia så bjuder området här på en fin natur att ta vandringar i också. Det finns utmärkta vandringsleder.

Nu när vi var där i slutet av maj så blommade blåsipporna för fullt.

På sommaren finns här ett fik, nu var det stängt men även där finns en hel del information om hur landet har utvecklats. Här kan man se att det är inte bara nu som klimatet har förändrats.

Det finns en myt om världsträdet som ska stå i fjärran land och dess grenar ska sträcka sig ut och hålla upp himlavalvet.  Trädet är fäst i himlens mitt i polstjärnan. Den dag världsträdet faller, då faller himlen ner och allt liv på jorden upphör. För att  minnas myterna om världsträdet har de här rest ett tanketräd. Det var så högt att jag inte såg att jag inte fick med toppen av pinnen.

Här vid fiket finns också berättelser om trumman, den trumma som schamanen använder. Trumman ska tillverkas av virke från världsträdet, men trädet får inte skadas då virket huggs ut för om trädet dör blir trumman oduglig.

På andra sidan vägen finns det en hel del fångstgropar och även information om älgen.

Redan Julius Cesar hade tankar om älgen, han skrev i sin bok "Kriget i Gallien", omkring år 50 f.Kr att älgens leder var stela. Därför måste den luta sig mot ett träd för att sova, ett effektivt sätt att jaga älg var därför att nästan såga av träden i skogen. När älgen sedan lutade sig mot det ramlade den omkull och kunde inta ta sig upp med sina stela ben och blev ett lätt byta för jägaren.

Tänk så enkelt det skulle vara under älgjakten, fast problemet är väl att veta vilket träd älgen tänker välja.

Även vetenskapsmannen Plinius (år 60 e.Kr.) hade idéer om älgen, han skrev att älgen har så stor överläpp så att den måste backa då den äter. Försöker den gå framlänges så trasslar den in benen och ramlar omkull. Undrar om han någonsin sett en älg?

Så sent som på 1200-talet beskriver Bartholomaeus Anglicus att älgen har en påse under hakan. I den samlar han vatten som hettas upp när den springer, det heta vattnet använder den till att spruta på förföljande hundar och jägare som då bränns svårt. Detta märkliga påstående upprepas så sent som 1744 i ett brittiskt uppslagsverk om jakt.

Vi tar en promenad bort till fångstgroparna innan vi fortsätter vår resa.

 Inte bara svenskar som hittar hit, vi träffade på ett italienskt filmteam som också hittat stället.