Sista turen.

Vi lämnar ön Islay och tuffar iväg lite sakta för att i morgonbitti återvända till Oban. Vi passerar två fina fyrar. Det här är MacArthurs Head på Islay. Skulle vara intressant att veta varför den är så inhägnad.

Lite senare kommer vi förbi Rhuvaal lighthouse.

Vi ska ut på en sista zodiakkryssning och båtarna sjösätts.

Carol har lite problem med sin motor, den vill inte starta och hon driver iväg med strömmarna. Men räddningen är nära för Martin kommer till undsättning och chefen fixar det hela.

Zodiakkryssningen är räddad.

Vi drar iväg till sundet Tabert för att se om det finns något djurliv där.

Det är lite svalt i dag och jag ångrar att det inte var långkalsonger på, före avfärd.

Trevligt möte på fjärden. Några sälar dyker upp och Klaus spanar mot land efter de hjortar som ska vara här.

Men det enda vi ser, förutom sälarna, är hotfulla moln som tornar upp sig och sedan dröjer det inte länge innan regnet också kommer. En demokratisk omröstning gör att vi återvänder till vårt varma fartyg.

Hittar man inga djur där ute så får man väl leta inne på fartyget då. Fönstret var aningen saltstänkt och fläckigt.

På kvällen är det kaptens avskedsparty och farvältal.

Martin, vår expeditionsledare avtackas och även den övriga personalen. Vi är alla överens om att det varit en mycket lyckad resa.

Slutligen så måste man ju kolla om det blev några bra bilder i dag.

Om någon är intresserad av vilka som arrangerade den här resan så är det PolarQuest. Jag har rest många gånger med dem och det har alltid varit resor med stort innehåll och mycket bra arrangemang. Deras motto är "flexibilitet" och det stämmer också. Fungerar inte det som var tänkt från början så har de alltid en Plan B i bakfickan.

Förra inlägget om whisky

Hur man skaffar sig nya och dyra vanor - men det får inte bli en vana.

Jag tycker inte om whisky, det vill jag å det bestämdaste hävda... men i dag ska vi besöka ett whiskydestilleri för att se hur det går till när man tillverkar den. Vi beger oss till ön Islay som ofta brukar kallas för "Drottningen av Hebriderna".

Som vanligt så kommer vi sjövägen.

Vita och pampiga byggnader liggger här vid stranden. Från början var de två bröder som startade destilleriet Donald och Alexander Johnston.

Vi startar rundturen här. Bara att följa pilen.

Först lite allmän information framför wiskeytunnorna. Maltwhisky tillverkas av tre ingredienser: korn, vatten och jäst.

Först blötläggs kornet i några dagar och sedan får det ligga och torka. Det finns två sätt att torka kornet på. Antingen som här, att det får ligga i en "kölna" där varm luft strömmar in underifrån.

Där måste man vända på kornet med den här krattliknande tingesten. Hans tyckte inte att det var svårt men lite tungt att dra den.

Då eldar man torv eller kol under golvet i en stor ugn och låter den varma röken sippra genom golvet. Det ger malten en distinkt smak av rök. Vi fick smaka på de rökta och torkade kornen och de var riktigt goda, lite söta och krispiga. Skulle kunna användas som snacks. Det moderna sättet är att göra det på är att använda ugnar och maskiner för vändningen av kornet. Värmen gör att kornet börjar jäsa och gro och stärkelsen omvandlas till socker. Den här proceduren kallas för mältning.

En viktig del i wiskytillverkningen är torven.

Det här verktyget används då man tar upp torven.

Sedan är det dags för mäskningen. Då mals kornen till en mjölliknande konsistens som kallas för gröpe. Den blandas med hett vatten i stora mäskkar.

Mycket sker numera maskinellt.

Nu tillsätter man färsk jäst och låter vörten jäsa i jäskar. Så här långt är processen lika med hur man tillverkar öl.

Men efter det så skiljer det sig på hur man tillverka öl och whisky. Den grumliga brygden hälls i kopparpannor  för att bli whisky, men den får inte kallas whisky förrän den lagrats minst tre år på ekfat.

Jag passar på att göra en så kallad "selfie", medans guiden berättar om tillverkningen.

Maltwhisky destilleras oftast två gånger i kopparpannor, vars karakteristiska form ser ut så här. Det är väldigt varmt här inne.

Laphroaig är den enda whisky som fått utmärkelsen Kunglig hovleverantör. Det är prinsen av Wales som belönade dem med den titeln då han var hit på besök. Något de tydligen är mycket stolta över för det fanns en hel vägg med bilder från det besöket.

Efter destilleringen är det dags att fylla destillatet i ekfat som de lagras i.

Sedan är det dags för provsmakning, men jag tycker inte om whisky. Jag tänker att kan jag ta hostmedicin så ska jag väl klara av att smaka på whisky också. Men något märkligt händer, det doftar härligt rökigt och det smakar ju gott. Smakar nästan som de hikorymarinerade revbensspjäll som min man brukar laga. Hur gick nu det här till, för konstigt är det, men jag tycker om whisky.

Så när det erbjuds att bli medlem i "Friends of Laphroaig" alldeles gratis så tvekar jag inte. Inte nog med att jag nu äger en kvadratmeter mark på  ön Islay,  jag fick en liten miniatyrflaska med mig hem också.

Förra inlägget om ett grillparty - Nästa inlägg då vi gör den sista turen

Grillparty med gung.

Vad vore en expeditonsresa utan ett grillparty.

Massor av mat och god mat.

Det gäller att balansera allt rätt när man är på grillparty. Om ni undrar över den vackra hatten så var det en tävling om finaste hatten.

Gissa vem som vann!!!

Musiken var så medryckande så det var inte många som kunde stå still.

Det ryckte och svängde i benen på de flesta.

Lite mer för en del.

Snart gungade alla och hela båten i takt. Det gungade nog mer på däck än vad det gjorde bland vågorna.

Mest av allt vår chilenske vän.

Det mörknar och vi ser att det blinkar från fyren "Tiumpan Head Lighthouse" som vi passerar.

Undrar om de som bor i Stornoway hörde vår dansvänliga musik. Det är en riktigt färgrik ort, men i mörkret blir alla katter grå säg det.

Förra inlägget om det märkliga slottet. - Nästa inlägg då vi provar whisky.

En dag på slottet - ett märkligt slott.

Nu är det dags för ett nytt slottsbesök. Det här slottet är omtalat som smaklöst och spektakulärt. Det är Kinloch Castle på ön Rum som vi ska till. Ön Rum ägdes av  John Bullough en textil-brukspatron från Lancashire. Han hade ön som sommarresidens och för jakt. Sonen Sir George Bullough ärvde ön. Han var inte speciellt intresserad av faderns företag, som tillverkade textilmaskiner, mer än till inkomsterna från det, vilka var betydande. Han kunde leva ett lyxigt playboyliv.  

Han lät bygga det här slottet för att ha som sommarställe. Trehundra män byggde slottet på tre år, det stod klart år 1900 . Det hade sin egen elförsörjning, och hade även modern uppvärmning och lyxiga badrum med både dusch och badkar. Trots att ingen bodde heltid här utan bara var här fyra veckor (tolv veckor något år) om året så var det full tjänarstab året om. 

Utvändigt så tycker inte jag att slottet ser så underligt ut men det skulle nog behövas lite upprustning.

Det finns inga får på den här ön men vet att det finns kronhjort och vildlevande ponnyer. En större koloni av mindre lira häckar här på ön men vi får veta att det är en vandring på 2-3 timmar upp på berget för att komma dit och dessutom är de mest aktiva på natten. Vi får vänta lite innan det är dags att få komma in så jag passar på att bekanta mig lite med de frigående hönsen.

Kanske inte lika spännande som mindre lira men de är fina de också.

Sir George Bullough hälsar oss välkommen då vi kommer in.

Likaså lady Monica, hans hustru.

Här inne börjar jag förstå vad de pratar om de som säger att det är smaklöst. Märkliga ting som Sir George samlat på sig under sina resor samsas här. Se bara på de enorma järnskulpturerna som han tagit hem från Kina.

Men modern och före sin tid var han. Om man kikar under biljardbordet så skymtar där ett galler. Det släpper igenom varmluft.

Modern var han verkligen för det här är landets andra privata telefon. Fanns inte så många att ringa till då.

I hallen utanför bowlingrummet och festsalen står en märklig mackapär. Det är en mekanisk orkestrion.

Stora orgelpipor fyller ett helt skåp bredvid det som ser ut som ett trumset.

Finns en hel del musik att välja på under de perioder som de inte hade en levande orkester som underhöll familjen och deras gäster. Under Boerkriget lånade Bullough ut sin stora yacht Rhouma som lasarettsfartyg. För denna tjänst adlades han 1901.

Här fanns också vackra trädgårdar såsom en vattenträdgård, en japansk trädgård, bowlinghall och golfbana. För att anlägga allt detta importerades matjord  från Ayrshire.  En kort period fanns här också en alligator men den rymde så den sköts.  

Men så var han också en av världens rikaste män.

Vi återvänder till vårt fartyg och kopplar av uppe i panoramaloungen. Tittar på landskapet som vi seglar förbi, kollar in kartan för att se var vi varit. Då ropar någon TUMLARE!

Och där utanför möter vi ett gäng varelser som hoppar omkring. Nu var det inte tumlare utan delfiner. Många är de också och jag undrar varför jag gick hit upp utan kameran. Det var väldigt dumt det.Men jag har en man med raska ben och med lite övertalning så rusar han ner i hytten och hämtar min kamera. Lite tur har jag för det kommer några eftersläntare.

Föregående inlägg om den vackra ön Canna. - Nästa inlägg om ett grillparty med gung.

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott