En gång var jag till Rom VI

En gång var jag till Rom, då insåg jag att parkera där är en konst.

Vet inte vilka parkeringsregler som egentligen gäller i Rom, men det såg ut som om de var ganska förlåtande.

Det gäller att ha en liten bil för den kan man parkera på tvären.

Här blev jag lite nyfiken på hur man tar sig in eller ut ur bilen. Det var lika trångt på båda sidor.

Fram eller bak på bilen, svårt att se på håll. Men gullig var den.

Då får man säkert parkera i ett gathörn.

Garageport är inget hinder heller, bara du står på tvären.

På äldre bilder från Rom ser man väldigt ofta någon eller några Vespor, de verkade utkonkurrerade av de små bilarna nu, men på en liten tvärgata hittade jag dem.

Vår första bil när jag var barn var en Fiat 500, visserligen en svart för den färgen hade de flesta bilar då på 50-talet. Jag lite extra glad då jag ser en av den gamla modellen. Så när det står två små Fiat 500 på torget vid Pantheon så måste jag bara gå fram och titta på dem.

Jag är inte ensam om att uppskatta de två små skönheterna. 

Mera nostalgi i Motala.

Vi har vilat klart på museet i Motala och fortsätter. Vi tog en paus i jukeboxhörnan i förra inlägget. Tyvärr hade vi inga mynt till jukeboxen, så Rolling Stones får vi lyssna på någon annan gång.

Här finns även den magiska korvmaskinen. Den har en kul historia. I reklamen sas det : Stoppa in fyra kronor i automaten så kommer det ut en varmkorv med bröd och en påse senap.

Mikron kom till Sverige i mitten på 70-talet, då kom Husqvarnafabriken på den ljusa idéen att de skulle uppfinna en varmkorvs-automat.

En lysande idé kan tänkas, men precis innan maskinen skulle presenteras för ledningen på Husqvarnafabrikens ledning upptäckte de ett litet fel. Ett glapp i en tangent. Paniken var stor, men man löste problemet genom att be företagets kortaste anställd, "Allan i Skogen" att krypa in och gömma sig inne i maskinen och manuellt trycka på tangenten som felade under själva demonstrationen. Problemet var dock att det blev väldigt varmt där inne då mikron var igång, så till slut tappade Allan tålamodet och viskade "har de gått än?" Tyvärr var cheferna fortfarande kvar.

Ingen musik och ingen korv för oss, men här på museet fanns fortfarande massor kvar att se. Vi tar en titt på en väldigt speciell flakmoppe. En Monark/Cadillac med en Cadillacmotor på 400 hk. Blev nog snabbleverans med den moppen.

Gick inte lika fort med leveranserna med den här.

På tal om bilar med rejäl motor så står här "Zlatanbilen". En Mercedes-Benz CL65 AMG 2008, 612 hk och all utrustning som gick att få då. Stolarna är till och med konstruerade som massagestolar. 

Bredvid den bilen hittar vi en med måsvingar. Mercedes-Benz SLS AMG, 571 hk.

Inte lika exklusiv men lite udda är Blue Peter. Den har också en speciell historia. Bill Rose var en man som tjänstgjorde som hemvärnsman inom luftförsvaret under kriget. Under långa timmars väntan vid kusten samlade han virke som flöt iland med tanken på att  kunna bygga sin drömbil. När han fått ihop tillräckligt köpte han en sliten Austin Seven, 1937-års modell för 4 pund. Tog bort karossen och började bygga sin drömskapelse.

Bilen tjänade under många år som vardagsbil år familjen Rose ända tills frun i huset tröttnade på den och ställde ultimatum jag eller bilen. Bill valde hustrun och bilen såldes.

Om man inte vill ha en båtbil så kanske husvagn lockar. Det lockade i alla fall familjen Norén i Boxholm. De åkte iväg för att köpa en, men hittade ingen som de gillade så far i huset som var möbelsnickrare beslutade sig för att bygga en egen. Så blev det också, sommaren 1959 var den klar, döptes till Rullebo. Den tjänade familjen väl ända fram till 1967 då högertrafiken kom. Dörren satt då på fel sida  och vagnen ställdes undan. Nu är den utlånad av familjen till motormuseet.

Vi traskar vidare till radio och TV-avdelningen.

Många modeller har passerat genom vårt hem också, från den första svartvita till den nuvarande stora med platt skärm. Nu har många en TV i varje rum, minns när jag var liten och man samlades hemma hos någon lycklig tv-ägare och såg på Humle och Dumle, Sigges Cirkus och Andy Pandy. För att inte tala om när det var 10.000 kronorsfrågan, då åkte hela familjen in till stan, som då var Östhammar, och gick på café för att lära oss vad en slamkrypare var.

När vi skulle ringa på den tiden så kopplades samtalen fram via en bemannad telefonväxel, minns att vårt telefonnummer var Forsmark 18.

En liten nätt mobiltelefon.

Vi fortsätter in till fotoavdelningen. Butiken ser ut att vara välförsedd med film.

Gillar man gamla kameror, och det är ju klart man gör, så finns det många att titta på här.

De flesta står i glasmontrar så de blänker en massa och är svåra att fotografera.

En bärbar diaprojektor från 60-talet.

Även i själva hotelldelen finns det en hel del intressanta saker utställda, så vi lämnar själva museet. Bra att det finns exakt avstånd till utgången angivet.

Vem mins inte de trekantiga mjölkförpackningarna, Tetra, som var nästan omöjliga att lyfta med en hand. Speciellt då de var lite fuktiga i kyldisken och med en liten barnahand, men spännande var det då mjölkflaskorna försvann. Fast jag som nyss hade flyttat från lilla lantliga Forsmark, där vi hämtade mjölken i mjölkkrukor i brukets ladugård, jag tyckte även att mjölkflaskorna var moderna och lite kul var det att få trycka ner förseglingen i toppen på flaskan.

Filmstjärnekort eller Filmisar som vi kallade dem, finns även att beskåda här i montrarna. En högoddsare var nog Lassie.

Doris Day kommer jag ihåg att jag samlade på, har till och med ett sådant kort kvar. 

Minns du om du var team Tommy Steele eller team Elvis Presley?  Nä, troligtvis inte om du inte var ung på 50-talet. Under några år på 1950-talet var det Tommy Steele som var den starkast lysande stjärnan av de två herrarna Tommy och Elvis.

Året 1958, utlyste tidningen Bildjournalen en omröstning mellan Tommy Steele och Elvis Presley. Jag höll på Tommy, kanske mest för att brorsan röstade på Elvis och till min stora lycka så vann Tommy och utsågs i och med detta till den ”riktige rockkungen”.  Många, många år senare så fick jag till och med se min forna idol i verkligheten i en musical i London.

Jag var nyss upp på vinden och letade reda på en gammal Bildjournalen, fast min är från 1965 och då var det Beatles om var de stora idolerna.

Ringo hade precis blivit pappa.

Och Hurra, nu är hårvolmarnas tid förbi, inga frallor i håret och vi får ha tofsar. 

Och i skrivande stund har jag fått ett extra stöd här i livet, kan ställa undan kryckorna och gå lite stadigare.

Gyllene eran.

Nu bryter vi upp från Karakorum och åker norrut, men först tittar vi på  monumentet över mongoliska rikets Gyllene era.

Högt uppe på ett berg ligger den, som det mesta vi vill se i Mongoliet.

Men kommer man upp högt så ser man långt.

I mitten på monumentet finns det en stor stenstupa, den varianten av stupa kallas för Ovoo.

Runt omkring kan man se hur riket förändrats från gulderan till nutid. Det guldfärgade på den här sidan visar hur stort Mongoliska riket var och det blå hur stort det är nu...eller kanske litet i jämförelse. Ändå är Mongoliet ett väldigt stort land nu också.

Här uppe får man en överblick över staden.

Långt där borta syns också klostret med sina 108 stupor.

Vi går ner igen för en sista titt innan vi far vidare. 

En bamsig hund kommer vandrandes,  den har nog passat på att plaska i vattenpölen. Den är inte intresseead av att hälsa utan vandrar bara förbi oss.

Den här restaurangen heter Mormors hästsko, lite svårförsteligt namn innan vi fick en pirogliknande maträtt och fick veta att dessa piroger kallades för hästskor. 

Skylten för däckverkstad har jag nu lärt mig att känna igen, en sådan finns i det här gröna skjulet. 

Vill man inte bo i Ger så kan man välja ett turisthotell, jag föredrar Ger.

En av de större vägarna går här och det märks på alla transporter som passerar.  Här kommer det massvis med ull.

Där bakom lastbilen uppenbarar sig en raritet, den är så speciell att även vår chaufför plockar fram kameran.

En rysk Zil 130. Den första prototypen byggdes 1956 och produktionen började 1962. Jag vet inte vilken årsmodell det här är men den slutade tillverkas 1994.

Den är lastad med skräp som gammal taggtråd.

Utanför den kombinerade banken och restaurangen står den här mannen och röker.

Kanske är det kocken, jag vet inte för han kunde inte prata.

Jag frågade om jag fick fota honom och han blir så glad och kommer fram för att posera.

Kul, men jag gillade bäst den bild jag tog lite i smyg samtidigt som jag fotade bilen. Han uppskattade den här bäst.

Nu lämnar vi den gamla huvudstan och åker vidare.

Här träffar vi äntligen på Valter också, den fågel som egentligen heter Vulture är en korpgam. Fast då vår guide säger det så låter det som valter.

Kör genom Tsetserleg som är en ganska stor stad. 

Den ligger på nordsluttningen av Changajbergen.

Naturen förändras undan för undan och det blir mer och mer skog. Skog som består av lärk.

Bergen börjar se ut som om de är klädda i grön filt.

Till slut kommer vi fram till Taikhar Ger camp.

Här hälsar de oss välkomna med svenska flaggan.

Det här är vår åttonde Ger. Stenen där bakom är Taikhar rock, dit ska vi gå efter lunchen.

Det är ganska varmt och då viker man upp kanterna på Geren för att få in lite luft.

Nu har vi till och med fått ved så vi kan tända i kaminen.

                                                                föregående

När man går fel...

Ibland kan det vara bra att gå lite fel och få en omväg, vi var på väg till Riverside museum och irrade iväg oss lite fel väg, men som sagt då man får en omväg får man även se lite annat. Där på en bakgata träffade vi på den här lilla söta bilen. Figaro står det på bakluckan och jag kollade upp lite och fick veta att det är en Nissan som ursprungligen marknadsfördes enbart i Japan.

Vi fortsatte vår promenad mot museet och plötsligt dyker den här gaveln upp.

Det måste undersökas och se där, ett till hus med väggmålningar. Långt ute i ett område där det inte rör sig så mycket folk.

Även gavlarna är målade.

Det blev visst lite över också.

Vi kom till slut fram till målet för promenaden, men då gick mitt minneskort sönder så från det besöket har jag bara några mobilbilder.

Är du i Glasgow så passa på att besöka det museet om du så bara är det minsta lilla intresserad av fordon. Det finns en hel del för alla där.

Hade varit skönt att ta en biltur tillbaka sedan, hittade ju ett passande fordon, men vi gick och jag såg sedan i mobilen att vi gått nästan två mil den dagen.

På väg till Barossadalen

Är man på semester så gäller det att inte ligga på latsidan och sova bort dagarna för nu ska vi iväg till Barossa Valley.  Men stannar i den lilla tyskinspirerade staden Hahndorf för en bensträckare. Där träffar jag på en stor koala som verkar lite godissugen, bäst att försöka fånga den på bild för man vet ju inte hur många tillfällen det ges sedan.

Hahndorf verkar vara ett ställe som man åker till på söndagmorgonen för en brunch och visa upp sina fina bilar.

Det är söndag då vi är där och gott om vackra bilar.

Någon ser ut att fira sin 16-årsdag här och har fått en väldigt fin present.

Ser ut att vara en trevlig och gemytlig stad, vi ska kanske ta och stanna där. Min man fick ju jobb på direkten i den lokala skobutiken och klimatet är behagligt.

------------------------------------------------------------------------------------

_____________-----------------------------------------------