Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Allt var planerat och klart,  äntligen skull vi åka till Färöarna. Såg fram emot att få komma iväg och uppleva lite spännande natur.

Men ack så ont i ryggen jag  fick, ja ja ont i ryggen har väl de flesta och min har väl krånglat lite till och från. Men nu ville det liksom inte ge med sig. Min husläkare skickade mig på magnetkameraundersökning. Väntar och väntar på svaret, tills han äntligen ringer en dag och låter lite stressad och allvarlig. 

Jag hade en cysta som växte inne i ryggraden, jaha undrade jag vad gör man åt det.

Operation!

Så den där trevligliga resan till Färöarna den var det bara att ställa in. Hade inte klarat av att resa, smärtan ökade och ökade och hamnade i sjukhussvängen i stället, eftersom jag hade så otroligt ont blev det förtur. Två veckor efter att jag träffat nevrokirurgen så var jag inlagd.

Att vara tvungen att operera ryggen har varit en skräck för mig, så rejält nervös var jag. Men hade turen att få en mycket skicklig nevrokirurg och allt gick bra.

Jag hade haft åtta veckor med en smärta som bara ökade och ökade, räknade ner dagar och timmar och i fredags var det dags.

Jag trodde inte det var riktigt sant då jag vaknade efter operationen och kunde vända mig i sängen och när jag dessutom några timmar senare fick gå upp och då både kunde gå och gå rak. Vilken lycka!

Fick stanna kvar på sjukhuset över natten,  kändes bra med att få den övervakning de har där och få träffa fysioterapeut och veta vad jag  får göra och integöra. Bära på kameran det får vänta. 

Men njuta av en lyxig frukost gick bra trots att jag får vänta med att sitta i  fyra veckor. 

Hemma  igen och träning för framtiden börjar, redan i söndags testade jag min första promenad.  Fast var nog lite för kaxig och kände mig för pigg, trots att den där första promenaden var kort så blev den mer än vad jag klarade av. 

Där jag bor är det backigt, bor mitt i en backe och det blev för mycket. En så där 7-8 hus hemifrån tog all energi slut, jag kom inte längre, allt svartnade. Hittade som tur var en hög grindstolpe att  hänga på, benen löd mig inte och något snopet fick jag ringa maken som kom med bilen och hämtade mig.

Ja, som de sa på läkarmottagning då jag ringde och bokade återbesökstiden; kroppen är bra på att tala om vad den kan.

Bara att lyda, så i dag blev det bilen ut till platta Drottningholm och en sakta promenad där. Härligt i vårsolen.

En promenad där kan kännas nog så tuff när orken nu är som skuggan av mig själv. 

Men jag kommer igen, kanske plockar fram bilderna från resan till Aten som inte blev någon blogg utav förra året.