Bratislava med det vita slottet.

Vi lämnade Wien på kvällen och har under natten sakta förflyttat oss till Bratislava. Stilla flyter Don, i Sjolochov romansvit, men Donau flyter ganska stilla den med. Vi åker medströms och vår båt tar oss fram i max 20 km/h. Jag vaknar vid tretiden och just då passerar vi under Nový Most bron.

Ser inte så mycket av staden mer än en massa ljus.

När det ljusnar går jag upp på soldäck och det första jag då ser är slottet. Dit upp ska vi och jag är lite oroad över hur det ska gå till. Det är ganska långt och jag vet att det även är brant upp dit.

Men oron var obefogad, vi ska åka med tåg. Ett tåg på hjul.

På vägen ser vi förstås en massa fina hus och byggnader.

Helt smärtfritt har vi tagit oss upp till Bratislava slott. Lite uppförsbacke har vi kvar, men den besegrades galant.

Slottet har en historia från 900-talet. Då var det ett litet stenslott som senare byggdes om till gotiskt slott på 1400-talet för att under 1500-talet byggas om till ett slott i renässansstil. Inte nog med det för på 1600-talet blev det ombyggt till barockslott. Men drottning Maria Theresa av Österrike var inte nöjd med slottet så hon lät bygga om stora delar av slottet i rokokostil. 

Sedan på 1800-talets början, blev slottet bostad för 1.500 soldater, det var ingen höjdare för först bombade Napoleons trupper slottet och efter en blöt kväll  1811 lyckades soldaterna tända eld på slottet.

Så mycken möda för att skapa en ruin.

Slottet låg sedan i ruiner ända fram till 1950-talet då började man bygga upp slottet igen. 

Svätopluk som var kung av Stora Mähren står staty här. Stora Mähren var ett rike som grundades omkring år 830. Imperiets centrum låg längs floden Morava, i dagens Tjeckien och Slovakien, men det sträckte sig till att omfatta det nuvarande Ungern samt delar av Polen, Serbien, Ukraina, Österrike, Tyskland, Kroatien och Slovenien.

Här uppe måste man passa på att titta på utsikten. Den är storslagen man kan se både till Ungern och Österrike och, långt där borta på andra sidan den raka bron ligger vår båt och någonstans långt där borta är Ungern.

Här kan vi även kika in i restaurangen som ligger på toppen av brospannet till  Nový Most bron. Ser att det redan är folk där och även högst upp på utsiktsplattformen. Tornet är 80 meter högt och formen på restaurangen har gjort att bron kallas för Ufo-bron.

Om vi i dag ser till Ungern är jag osäker på, men de här vindkraftverken står i Österrike.

På baksidan av slottet finns en fin barockträdgård.

Tur jag har min fotoassisten med, som med raska ben kan springa uppför trappan och få en bild över trädgården och på köpet kom även jag med på bild. Står längst bort och kämpar med att få ordning på min röda krycka och kamera. Inte så lätt.

Vänder man sig om, som jag gjort på den här bilden...

...så ser man att trädgården fortsätter där bakom muren. 

Dags för oss att ta oss tillbaka ner till stan.

An der schönen blauen Donau.

Vi har hamnat i Wien. Det var kväller när vi kom fram till Wien så vi övernattade på båten innan det nästa morgon var dags för att utforska staden lite.

Tanken är att vi ska förflytta oss med båt på Donau, här ligger flodbåtarna tätt. Så tätt att man får gå över varandras båtar för att komma iland och så blå var inte Donau, mer grönbrun.

Först styr vi kosan till Hundertwasserhaus. Ett väldigt speciellt kommunalt bostadshus som är formgivet av den visionäre formgivaren Friedensreich Hundertwasser. Det var inflyttningsklart 1986 och numera anses vara fjärde största sevärdheten i Wien och nog är huset speciellt , var nog det första på min lista över vad jag ville se i Wien.

Jag gillar färg och här har de verkligen inte slösat med färgerna, Många färger och starka färger.

Huset är rejält grönskande både längs fasaderna och ut genom fönster och på balkonger, växer det träd. På taket lades det 900 ton jord och ungefär 250 träd och buskar planterades.

Utbyggnaden till höger med sluttande golv, den har även sluttande golv inne och där är det ett lekrum för barnen. Jättekul att rulla utefter golvet där inne.

Inte bara olika färger utan även oregelbundenheten är ett kännetecken för Hundertwasser, finns inte många raka eller räta linjer. I portgångar och liknande utrymmen är golvet medvetet ojämnt och mjukt vågformat.

Jag går fortfarande omkring med min brutna fot i ett rejält och stelt paket, så det var inte så lätt att gå här.

Efter att ha besökt detta spektakulära hus så kändes parken Volksgarten  väldigt prydlig och nästan lite tråkig. Fast här var det också rejäl grönska, alla rosenträd i parken har adopterats av någon. Många till minne för någon kär bortgången anhörig. Det är så populärt att det inte finns plats för fler rosenträd.

Parkerna här var förr avsedda som en privat trädgård för ärkehertigarna. Dessa planer ändrades genom ett förslag från domstolsträdgårdsförvaltningen att förvandla området till den första allmänna parken i staden. Den 1 mars 1823 invigdes parken officiellt. Från 1825 användes namnet Volksgarten. 

Fast skylten på gräsmattan är lite speciell.  Gå inte på spikmattan, eller vad?

I mitten av parken står det neoklassiska Theseustemplet av Pietro di Nobile, färdigställt 1821. Det är en småskalig kopia av Hefaistos tempel i Aten, designades ursprungligen för att hysa Antonio Canovas Theseus-skulptur. Fast 1890 flyttades Canovas skulptur till Konstmuseet.

I den norra änden av parken står monumentet av kejsarinnan Elizabeth av Hans Bitterlich och Friedrich Ohmann.

Statyn av den sittande kejsarinna Elisabeth.

Vi traskar vidare i stan och tittar på de andra sevärdheterna som Presidentkansliet.

Hofburg palatset som förr var det kejserliga residenset, numera officiella sätet för Österrikes förbundspresident. 

Blir man trött i fötterna men ändå vill se mer av Wien så finns det gott om hästdroskor som gärna kör omkring turister mot en dyr penning. Men alla dessa hästar vittnar om att vi är nära en annan trevlig sevärdhet.

Nämligen den Spanska hovridskolan. Den högklassiga ridakademin fick sitt namn av de berömda spanska lipizanerhästarna som används där.  Vi hade tur att hästarna nyss återkommit från sin sommarvistelse och på gården var det bedömning av hästar.

Flickorna som visar upp hästarna här är fortfarande elever. Flickan som står tillsammans med bedömarna, hon är klädd den traditionella mörkbruna dubbelknäppta fracken och den tvåhörnade bicornehatten, vita hjortskinnsbyxor och svarta stövlar med uppvikt krage. Dessa personer måste vara österrikiska medborgare och först 2008 fick även kvinnliga elever tas emot på ridskolan.  De övriga personerna är domare som bedömer hästarna.

Kollar in hur det går för kompisarna.

Kommer jag tillbaka till Wien och har mer tid där så ska jag absolut boka biljett för en uppvisning, men nu lämnar vi hästarna och fortsätter in på en gågata där det  ser ut som om man borde dansa in. Lite svårt med krycka och nästan klumpfot så jag nöjer mig med att gå i sakta mak.

Här har H&M lyckats skaffa sig den bästa och vackraste lokalen i tidigare E. Braun & Co,s butikslokal.

Ganska nära H&M hittar vi Stefansdomen. Det är Wiens katolska domkyrka.

Det börjar regna så jag går in i kyrkan, hittar en ledig stol också och kan vila min fot lite.

Regnskuren var kortvarig och vi kan återvända till båten, på väg tillbaka hinner jag få en skymt av Wiener Riesenrad. Det är ett berömt pariserhjul som byggdes för att fira kejsar Franz Josef I:s gyllene jubileum, och det var ett av de tidigaste pariserhjul som någonsin byggts. Det bestämdes 1916 att hjulet skulle rivas, men det fanns inga pengar till rivning så hjulet stod kvar och har sedan renoverats och är i drift igen.

Riesenrad är berömt från filmen "Den tredje mannen".  Även James Bond har åkt med Riesenrad i filmen "Iskallt uppdrag". Ytterligare en känd filmscen från Riesenrad kommer från filmen "Bara en natt", där paret kysser varandra för första gången i en gondol som stannat högst upp.

Efter regn kommer solsken och även regnbåge.