Slaget om Vukovar

Innan vi lämnar Ungern är det en massa passformaliteter, först ska tulltjänstemännen gå igenom alla pass. Vet inte om de är extremt noggrann, för god tid tar de på sig. Sedan är det ansiktsigenkänning. Passen jämförs med våra ansikten och trots att jag själv inte tycker att jag är mig speciellt lik på bilden i passet så blir jag godkänd. Alla klarar sig igenom kollen och efter sina modiga timmar vid den här kajen i Mohacs, så får vi lämna Schengen och flyta vidare in i Kroatien.

Några fåglar iakttar oss.

Vid gränsen för bilarna är det lång kö med långtradare. 

Även fåglarna på stranden har bildat kö. 

Deras kö löses upp i ett nafs.

Några roar sig i loungen med att lära sig baka apfelstrudel, jag inser att det kommer jag nog aldrig baka så jag passar på att titta på landskapet vi flyter förbi. Men när vi sedan får det till lunchen med vaniljsås till så hoppar jag inte över dem.

Vi seglar nu fram på Donau mellan Serbien och Kroatien, ser inga broar men färja kan man åka över med.

Staden Vukovar drabbades väldigt hårt under jugoslavienkriget 1991. Striderna förstörde så gott som allt i staden.

Jag minns tidningsrubrikerna om Vukovarmassakern där människor torterades och sköts till döds för att sedan dumpas i massgravar, senare dömdes tretton serbiska soldater för krigsförbrytelser.

Fortfarande ser man hus som drabbades under kriget.

Inne i själva staden ser man inte så många spår från kriget.

Men vissa rester har sparats.

Som vattentornet i Vukovar, det reparerades aldrig och finns kvar som minne av belägringen. Det byggdes på 60-talet och var då ett mycket populär plats med restaurang på toppen. Under belägringen var det ett av det mest beskjutna föremålet. Det träffades över 600 gånger.

Efteråt beslöt man att inte bygga om tornet och är nu ett skyddat monument och en sorglig påminnelse om det tragiska historien.

Vi gör oss beredda för att gå iland och promenera runt i staden och även besöka fransiskanerklostret. Vi hinner iland och då börjar det regna lite smått, åskmolnen tornar upp sig.

Innan jag hinner tillbaka ombord på vår båt, vi ligger som båt nummer två vid kaj och måste över en båt för att komma till vår, då vräker regnet ner åskblixtar ljungar och hagelkorn slår som spikar i ansiktet. Pustar sedan ut genomblöt i hytten.  Även svanarna som simmade så lugnt runt vår båt inser att det är dags att ge sig iväg.

Budapest och skorna på stranden.

Den judiska synagoga i Budapest är den näst största i världen. Den ligger i det distrikt som är känt som det judiska gettot och var inhägnat med murar runt om under andra världskriget. Judar kunde bara lämna området med särskilda tillstånd.

Totalt dog det  550.000 ungerska judar och i Raul Wallenbergs trädgård vid synagogan hittar man Livets träd eller silverträdet. På silverlöven står namnen på de judar som dog i Budapest.

Vi går vidare till Frihetstorget och träffar på ett annat minnesmonument. Överst står det på ungerska, "Ett monument över den tyska ockupationens offer".

I mitten står är ärkeängeln Gabriels bronsfigur med armarna utspridda, med landsäpplet i sin högra hand. En av hans vingar saknas, den ersätts av ena änden av draperiet som vrider sig runt kroppen. Landsäpplet ser ut att falla ut ur handen och den  kejserlig örnen gör sig beredd på att slå ner på det. Örnen representerar Nazityskland. Den har en ring på höger ben som lyder "1944". Vid sidan av finns tretton delvis stympade kolonner,
Ända från att monumentet planerades och även i fortsättningen har det här monumentet varit  mycket omgärdats av stor upprördhet, eftersom många anser att dess symbolik är en historieförfalskning.

Trots alla protester så står monumentet där och senare har en hel del judiska minnessaker placerats intill det.

Den bilden med skuggorna var väldigt speciell.

Raoul Wallenberg är inte bortglömd här i Ungern.

Nere vid Donaus strand står nog det mest känslosammamonumentet. Här vid kajen står 60 par tidstypiska skor fastgjutna, alla är i brons.

Dessa skor ska vara som en påminnelse om alla de människor som avrättades här.

Människor radades upp här på kajen för att avrättas. De sköts och föll sedan ner i Donau, en del var fastbundna två och två då sköts bara den ena av dem och den drog då med sig den andra ner i floden. Detta bara för att spara ammunition.

Skor var dyra så även om de var slitna skulle de återanvändas, därför måste alla ta av sig skorna.

Många kommer hit och tänder ljus och lägger ner blommor.

Många judar sökte efter gömställen eller skydd. De fick hjälp av den svenske diplomaten Raul Wallenberg och andra utländska diplomater som organiserade falska papper och "säkra hus" åt dem. Dessa handlingar räddade tiotusentals judar. Det är omöjligt att uppskatta exakt hur många som räddades genom Raoul Wallenberg och hans medhjälpares insatser. Men det är obestridligt att det var tiotusentals.

Ganska nära skorna sitter den här mannen, vet inte vad den symboliserar men han ser både ledsen och uppgiven ut.

För oss återstår en spårvagnstur tillbaka till vår båt. Kvinnan jag då ser på spårvagnen visar att alla har det inte så bra nu heller. Önskar jag hade kunnat ge henne ett par skor, men jag hade ju bara en normal sko med mig.

Kvällen sänker sig och vi ska lämna Budapest.

Vi får en tur förbi de upplysta prakthusen. Slottet.

Parlamentsbyggnaden.

De ljusa prickarna som syns ovanför huset, det är inte stjärnor utan fåglar som tyckte om att hålla sig där i ljuset som spreds från husen.

Budapest – En pärla vid Donau

Budapest består av två delar, Buda och Pest, som ligger på var sin sida om floden, Buda på västra sidan och Pest på östra sidan. Tidigare var de två separata städer, men under åren växte de samman allt mer och 1873 slogs Buda, Pest samt den mindre staden Óbuda samman till en stad.

Om man tycker det är svårt att hålla isär vilken stadsdel som är vad så kan man komma ihåg, Buda börjar på B som i berg och Pest med P som i platt. På den platta sidan ligger det stora parlamentshuset. Fina sidan ut mot floden, så man förstår att det var den viktigaste vägen in till staden.

Det är Ungerns största byggnad och säte för den ungerska regeringen och även den ungerska premiärministern har sitt kontor i byggnaden. Den kommunistiska regimen i Ungern satte upp en stor röd stjärna på utsidan av byggnaden, men efter deras fall plockades den ner igen. I parlamentet finns idag de ungerska kronjuvelerna och man förvarar även den heliga Stefanskronan här.

Numera finns det bara en enda av alla de kommunistiska stjärnorna kvar fast den här är gul.

Den sitter på ett monument som hedrar sovjetiska soldater som dog i strid i Budapest. Vi gick inte fram till den men med tanke på diskussioner som är nu om att ta bort en massa statyer och minnesmärken på sådant som är obekvämt så är det intressant att det minnesmärke fått stå kvar. Man vill inte radera all historia och vi kommer väl aldrig sluta diskutera om vi ska radera spåren av från det förflutna eller ej. 

Budaslottet är också en viktig byggnad med historia från 1200 talet då Kung Béla IV byggde det första slottet. Kung Sigismund byggde senare ut slottet rejält under sin tid och gjorde det troligen till sin tids största Gotiska palats. Sedan dess har slottet förstörts och byggts upp igen tre gånger och de äldsta delarna av dagens slott härstammar från 1400-talet. Stora delar av slottet förstördes i en brand under andra världskriget. Efter återuppbyggnaden har slottet blivit ett kulturområde.

Mattiaskyrkan ligger på Slottshöjden. 
Officiellt heter kyrkan "Vår frus kyrka" men kallas för Mattiaskyrkan eftersom kung Mattias Corvinus höll bägge sina bröllop i kyrkan.
Kyrkan användes också som stadens centrala moské under turkarnas belägring av Ungern under 1500-talet. Det så kallade "Maria miraklet" skedde år 1686 då Buda återigen blev fritt och samma dag som detta hände trädde en igenmurad madonnastaty fram ur en av kyrkans kollapsade väggar, på grund av trycket från en kanonsalva. Staden var inte längre under turkisk ockupation och Maria kom att symboliserade detta.

Frihetsstatyn står på Gellertberget. Efter andra världskriget var ungrarna tacksamma för stödet som Sovjet hade gett och som gjorde att de kunde befria sig från den nazistiska ockupationen. Statyn håller ett stort palmblad över huvudet. Den ursprungliga inskriptionen lydde ungefär så här: Till minne av de sovjetiska frihetshjältarna restes av det tacksamma ungerska folket 1945. Inom några år började dock de sovjetiska befriarna betraktas som ytterliga en ockupationsmakt. I oktober 1956 ledde studentprotester till ett regelrätt uppror. Under upproret sköt Sovjetsoldater på Budapests invånare från Citadella. Över 20000 människor dog i ett tidigt skede och ytterligare tusentals fick sätta livet till under de två decennier som konflikten varade. 1988 släppte Sovjet slutligen greppen och ungrarna kunde ta kontroll över staden och landet igen. Snabbt ändrades inskriptionen för att den skulle stämma bättre överens med den nya verkligheten. Den nya inskription kan översättas så här: Till minnet av alla de som offrade livet för Ungerns oberoende, frihet och välgång. Så här kändes det viktigt att inte hylla de forna ockupanterna.

Vi åkern en busstur genom stan och på paradgatan Andrassyboulevarden, som numera är ett världsarv. Där framför Terrorhuset står en bit av berlinmuren, min fot klarar inga långa promenader så jag får nöja mig med att försöka få en bild genom fönstret. Gick inte så bra. 

Men när vi kommer  till  Hjältarnas torg blir det en promenad ändå, på torget är det full fart med basketturneringar. Massor med ungdomar och högmusik. de flesta håller till bakom den gröna raden av "major". En viktig match är på gång.

Högt över allt vakar ärkeängeln Gabriel med kröningskronan i handen.

Vi tar en promenad i stadsparken i stället, rundar båtsjön/skridskobanan. Fast skridskobanan ser lite blöt ut, inte mycket skridskoåkande så här års men traktorn som plogar isen står redan beredd. 

Här i parken finns ett riktigt törnrosaslott, Vajdahunyad Castle.

Slottet är trots sitt utseende byggt 1896 och är i själva verket en fantasipastisch som visar upp den arkitektoniska utvecklingen genom århundraden och stilar i Ungern.

På ett hörn på slottet finns en staty av Béla Lugosi, en ungersk-amerikansk skådespelare känd för att ha porträtterat greve Dracula i den ursprungliga filmen från 1931.

Även en staty av krönikören Anonymus finns här i trädgården. Anonymus levde på 1100-talet (hans sanna identitet är okänd, men han var notarie hos Béla III av Ungern), som skrev krönikan Gesta Hungarorum.

Visst får man lite törnrosakänsla när man går runt här. "Häcken växte kämpahög".

Stefanskyrkan får man inte missa i Budapest, men för att komma in måste man köpa biljetter och stå i kö så vi tar en promenad stället.

Trodde först den här skylten var ämnad för mig med käpp, men förstod av tilläggskylten att det var en pilgrimsled som gick där.

Vi träffar i alla fall på ett modernt lejon, en man visar var vi ska stå för att det ska se ut som ett lejon.

En godmodig polis råkar vi också på.

Den här filuren vill ha lite sällskap, och texten på fönstret säger att om man rör vid handtaget på hans piska så ska man snart hitta sig en partner. Den berättar också att hans fina pulihund heter "Fellow".

På den här promenaden har vi också kommit till ett av de minnesplatser för judeutrotningen under andra världskriget. Men det tar vi sen.

Nu ska vi åka lite spårvagn, här i Budapest får alla över 65 år åka gratis och det gäller även EU-medborgare.

På helgerna kör de med de gamla fina vagnarna.

Budapest har även världens näst äldsta tunnelbana, bara den i London är äldre.

Med spårvagnen kommer förbi Valen.

En modern byggnad inklämd mellan två äldre hus. 

Jag har varit i Budapest en gång tidigare, 1968 och minnet har förstås bleknat på 54 år, men den här platsen kommer jag ihåg. Då gick jag, en sen kväll en romantiskt promenad över bron och upp till det där monumentet.

Kommer också ihåg att vi då var till ett av de termetiska badhusen, Széchenyibadet. Där de ungerska männen spelad schack med varandra samtidigt som man tar ett dopp i 38-gradigt vatten.

Den här plaketten på en husvägg upptäckte jag inte då.

Budapest har många broar över Donau, den vackraste är nog Kedjebron.

Inte så långt från Kedjebron finns den här statyn, som blev min favorit.

Donaukröken

Donaukröken sägs vara det vackraste partiet som Donau flyter igenom.

Floden har  här grävt en djup dal som åtskiljer Börzsönybergen i norr från Visegradbergen i söder. En U-formad sväng i floden har skapats och den kallas för Donaukröken eller Donaus knä.

Vi flyter sakta fram och sätter oss uppe på soldäck och passar på att beundra landskapet.

Vi är på väg mot staden Esztergom som ligger i Ungern. Det är en av de äldsta städerna i Ungern, den fanns redan på romartiden.

Esztergom var den förste krönte ungerske kungens, Stefan den heliges, födelseort och var Ungerns huvudstad på den tiden.

Vi närmar oss nu den pampiga basilikan i Esztergom. Den är Ungerns största kyrka. 

Statyn bredvid kyrkan föreställer kröningen av Stefan den helige.

Esztergom ligger på Donaus högra strand, med den slovakiska staden Sturovo på andra sidan.

Kupolen, som bildar en halvsfär, ligger i mitten och har 12 fönster. Den är 71,5 m hög inuti, vilket gör den till en av de högsta kupolerna i världen.

Bron över Donau förstördes under andra världskriget och återuppbyggdes inte förrän 2006. Bron heter Maria Valeria.

Det är lördag så många ungrare är ute vid stranden, många fiskar. 

Med jämna mellanrum kommer det skyltar utefter floden, de visar hur långt det är kvar till Svarta havet.

Vad den här konstiga byggnaden har varit, vet jag inte.

Visegrád är en liten stad i Ungern och med sitt strategiska läge vid Donaukröken har den en rik historia.  

Staden är känd för lämningarna av ett renässanspalats uppfört av den ungerske kungen Matthias Corvinus  samt ett medeltida citadell. 

Citadellet var anslutet till det nedre slottet med en dalbarriär, som sträckte sig hela vägen till Donau och slutade där i ett vakttorn. Den medeltida vägen från Esztergom till Buda ledde genom dalens stängningsmurar, som stängdes av porttornet i norr och en port i söder.

Under kung Matthias regeringstid totalrenoverades slottets palatsflyglar. Slottet har bevarat den heliga kronan med kröningsjuvelerna vid flera tillfällen genom århundradena.

En vågad berättelse om stöld är också kopplad till slottet: 1440 stal kammarjungfrun till änkan drottning Elisabeth av Luxemburg, fru John Kottaner den heliga kronan för att få Elisabeths nyfödda son krönt med den. Tillsammans med sina medhjälpare filade kammarjungfrun hänglåsen från dörren till skattkammaren i citadellets femkantiga torn och smugglade ut kronan ur slottet, fastsydd i en röd sammetskudde.

När vi har tröttnat att vara uppe på soldäck och beundra landskapet och allt annat vi flyter förbi, då bjuds det på vinprovning i loungen.

Vi får testa och få information om de viner som serveras ombord. Vi testar två vita, en rosé...

...och två röda.

Bratislava, statyernas stad

Vi fortsätter med lite till från Bratislava och nu nere i gamla stadsdelen.

Här upptäcker vi ganska snabbt att det inte bara är en massa fina hus utan det vimlar av statyer. En del är förstås av den gamla traditionella stilen men inte alla och de nya som kommit på plats efter kommunisttiden är de som får mest uppmärksamhet. 

Runt den här typen av staty var det ingen som flockades. 

Men lejonet på toppen var ganska fin. 

Ett förintelseminnesmärke fann vi på Rybnotorget. Det är ingen slump att det står just där. Det står på platsen där judiska synagogan fanns, den revs 1967, trots kraftiga protester, då Nya bron skulle byggas. Idag är den bara ritat på väggen bakom förintelseminnesmärke.

Men så kommer vi till de lite nyare statyer. Som den med Schöne Náci, han var en populär personer i Bratislava. Han var fattig tiggare, men trots sin fattigdom försökte han alltid vara propert klädd. Han blev känd för att gå på gatorna i en elegant frack med hög hatt och respektfullt hälsa förbipasserande damer, alltid ge dem  lite  uppmärksamhet eller sjunga en sång.

Vet inte hur många som kommer ihåg en staty vid Nybroplan i Stockholm. Den kallades för Kommunalarbetaren och det var en man som kom upp ur en brunn med brunnslock. Den hette egentligen Humor och var gjord som en hyllning till Hans Alfredsson. Jag vet inte varför den togs bort. 

Men hur som helst, den här statyn på Čumil påminner om den. Det slovakiska ordet Čumil betyder egentligen Bevakaren.

När det gäller Čumil finns det ett par teorier om hans namn. Kanske försöker han ta en titt under damernas kjolar eller kanske han är en typisk arbetare från kommunisttiden som arbetar lite och tittar mycket? Eller så kanske han vilar efter en hård dags arbete med att rensa avloppet. Hur som helst så verkar den här sympatiske mannen njuta av sin omgivning. Det finns slarviga förare överallt och Bratislava är inget undantag! Den stackars statyn tappade faktiskt huvudet två gånger.

Hittar också en Napoleonisk soldat, Hlavné námestie, han lutar underarmarna mot en bänk. Han är ingen spion utan han ser mer charmig ut. Kanske en förälskad soldat som väntar på en vacker flicka eller en förbipasserande turist som är redo att ta en bild med honom. Vi fixade lite sällskap till honom.

Vid det allra nyaste torget och vid stora köpteptemplet håller en del cirkusartister till.

Lindansdanserskan hittar vi inomhus, hon balanserar högt upp på sin lina. 

Hennes kompanjon nere på golvet ser lite orolig ut.

Jag förstår honom. 

Nu är det dags för oss att återvända till vår båt, det är dags för middag. Fast vi borde nog ha haft lite bevakning på båten istället för att roa oss på stan. Det verkar som om vi blivit bordade av pirater. 

Vet inte om jag vågar kika på matsedeln. 

Verkar som om piraterna har dansat på bordet efter dukning. Tur att tallrikarna stannat kvar på bordet.

Vet inte riktigt vad de gjort när den blodröda soppan skulle serveras.

Det var kanske inte så konstigt att jag inte var helt stadig på hand då servitören ser ut så här. 

Även vår reseledare ser bister och skrämmande ut.

Tur att vi slapp gå på plankan i alla fall.