Guilin Chuanshan Park

Vi har tagit farväl av April och rest vidare från Huangshan till Guilin, med ett kort stopp i Hangzhou. Där i Hangzhou regnade det som om himmelens portar stod vidöppna så någon morgonpromenad före vidare avfärd till Guilin blev det inget av. Dessutom varnades det om en ankommande tromb, så det var bara att  snabbt dra vidare innan ovädret bröt ut.

Framme i Guilin mötte Lele upp och vi begav oss direkt iväg på upptäcktsfärd. I kinesiska mått mätt så är Guilin en småstad med sina fem miljoner invånare.

Vi åker direkt iväg till Chuanshan Park för där finns en av alla de grottor som man kan besöka i området, fast den här grottan är mer som ett hål i berget eller en tunnel. Är man i parken ser man tyvärr inte hålet men det finns en bra bit upp på det här berget. I det här berget finns det mer ihåligheter för här hade japanerna en fabrik för vapentillverkning inne i berget. Fast dit in får vi inte komma.

Tro inte att det är slut på träning bara för att vi har förflyttat oss till Guilin, grottan ligger naturligtvis högt upp med en massa trappsteg upp dit. Moon Cave, som grottan heter, är cirka 9 meter hög, 31 meter lång. För att se hålet från backen måste man stanna på en trafikerad väg och det tyckte ingen var någon bra idé.

Fin utsikt här uppe och här får vi en första skymt av Lifloden.

Lele berättar och förklarar.

Vi går ner till själva parken.

Spanar ut över Pagoda Hill som är 194 meter högt.

Har varit en lång resdag så vi hinner inte med så mycket mer än att fundera på varför man har spikat upp en arbetshandske i ett träd...

...och åka iväg och checka in på hotell Shangri La.

                                                                                  föregående                                   fortsättning

Kinamat

Kinamat i Kina är inte riktigt det samma som att gå på Kinarestaurang i Sverige.  Redan när man ska beställa maten märker man skillnaden. Många gånger har man en hel del färska råvaror att välja på. Färska fina grönsaker ligger i tråg och det är bara att peka ut vilka de ska tillaga, till det kan man välja på kött och fisk. På de flesta restauranger finns det bilder på maträtterna och jag undrade om det inte var lättare att välja från den menyn men fick till svar att de byter kock så ofta att bilderna inte stämmer med verkligheten. Vi är lite osäkra på vad det är för grönsaker vi ser, för många av dem har vi aldrig sett hemma i Sverige.

Men det är inga problem, April vägleder oss i matdjungeln och ser till att vi får in mat som lagas och äts i den regionen vi är.

Så vi tittade på råvarorna, men tog hjälp av guiden för att få ihop en vettig måltid.

Fast ankhuvudena valde vi bort,  näbben såg så hård ut.

Kyckligfötterna och den gröna fisken gick också bort.

Vår guide April visste inte mycket om Sverige innan vi träffades,  men en sak hade hon hörts talats om, en fisk som luktar illa. Alltså surströmming, den var hon väldigt fascinerad av.  Tyvärr hade vi ingen med oss att bjuda på, men hon ville väldigt gärna att vi testade deras fermenterade fisk. Surströmming är gott, speciellt om man får göra en riktig klämma med fisk, mandelpotatis och hackad lök, mellan två hårda tunnbrödskivor, det är mums det. Efter en del övertalning gick vi med på att testa fisken, speciellt då hon lovat att vi inte behövde äta upp den. Gjorde inget om vi lämnade, restaurangen hade grisar.

På de flesta matställen i  regionen där Gula bergen ligger var porslinet förpackat så här. Sedan tar man matpinnarna och slår hål på paketet för att komma in i det, var tydligen en lite kul mattradition att slå med kraft och få en liten smäll.

Fågelfrö serverades som snacks till förrätt.

Rejält törstiga efter all vandring så smakade den lokala ölen väldigt gott.

Kul kapsyl, nästan som de vi hade förr här hemma.

Så, där nu börjar maten komma in, rätt efter rätt.

På ett annat ställe och  när vi lärt oss att portionerna är stora och att kineserna äter mycket, så ber vi att de ska laga lite mindre portioner till oss. Titta bara på soppan, den är för två personer och när vi tagit av den så hade vi bara skummat på ytan. Det är vad kineserna kallar små portioner.

Dessutom kommer det in mer, fisken är färdiglagad. Kan väl säga att det blev ganska mycket över till grisarna.

Kul öl med ananassmak.

Annorlunda Coca colaburk.

Vet inte vad de här vita grönsaken heter, men den var god.

När vi kommit vidare på resan så var vi i lite mer storstadsområde och med modernare sätt att beställa in maten. Vår guide Lele, som vi hade då förklarade hur man beställde mat här.

På väggen vid bordet sitter det en QR-kod, den läser man in i sin mobil och får då matsedeln där. Då är det bara att klicka in på matsedeln i mobilen och sända iväg sin beställning. Sedan bara vänta på att maten kommer. Betala gör man naturligtvis via mobilen.

Flygplansmaten på inrikesflyget var också väldigt kinesisk, fast här fick vi kniv och gaffel att äta med..

Barn är sig lika världen över.

Lite passande att skriva om mat i kväll eftersom nu blir det lite fasta för mig, fast bara tills i morgon.  I morgonbitti är det operation av min axel och beronde på vad de hittar på att göra kan det bli lite svårare att skriva på tangentbordet.  Får låta vänsterhanden jobba ett tag.

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.

Yellow Mountains

Gula bergen är ett av de mest berömda och vackraste bergsområdena i Kina. Det togs upp som världsarv av UNESCO 1990. 

Jag som alltid trott att Yellow Montains var gula. Om man bortser från att höstfärgerna började infinna sig med lite nyanser i gult och rött så var det inte speciellt gula dessa berg.

Fast det är förstås inte så konstigt eftersom de inte fått sitt namn av färgen på bergen utan efter den Gula kejsaren, Huang-Di (747 e.Kr). Han anses vara stamfader till Han-kineserna. Det sägs att han bodde i området och samlade och förädlade växter till värdefulla mediciner och blev där en övernaturlig varelse. Han ska ha hittat hemligheten med att bli odödlig och därefter steg upp till himmelen. Legend säger att han finns kvar uppe i dessa berg. Kan så vara för nog känns det lite som om man är nära himmlen här.

Fast nu går jag händelserna i förväg. Vi ska övernatta uppe i Gula bergen och eftersom det inte finns bilväg dit upp och ingen har vare dig lust eller ork att släpa runt på resväskor där uppe så får vi mot en liten avgift lämna vårt bagage på ett hotell nere i stan. Det vi behöver för natten packas i en liten ryggsäck. Några privatbilar får inte köra upp till linbanan eftersom där inte finns några parkeringsmöjligheter. Men kineserena är välorganiserade,  det finns skyttelbussar som går med jämna mellanrum upp till berget. Vi får en vindlande och svindlande busstur upp till linbanan och en bra bit upp på bergen.

Där har vi tur för det är nästan ingen kö, kan bero på att det stora nationaldagsfirandet och folks ledighet börjar först nästa dag. Linbanan tar 10 minuter och den är 2 km lång.

Kineserna har två veckors ledighet per år, en vecka vid deras nyår och en vecka på hösten då det är nationaldag. Dessa två veckor kallas för "De gyllene veckorna". Problemet är att då är nästan alla lediga samtidig och passar på att resa.

Området här uppe är enormt stort och på de två dagarna vi har på oss så får man välja ut vilka sträckor man vill gå, för allt hinner och orkar man inte se. Det finns uppskattningsvis 60 000 trappsteg och en hel del iordninggjorda gångvägar.

Dessutom så byggs det ständigt nya gångvägar. Långt borta på bergväggen syns några gröna linjer.

När jag zoomar in så syns det att det är nya gångvägar som byggs på bergssidorna.

Att det fanns massor av trappor fick jag smärtsam uppleva. Vi var ju uppe på ett berg och det här berget är inten platt. Det var trappor uppför och trappor nedför hela tiden. Jag opererade menisken i knät i januari och trodde att jag tränat upp knät tillräckligt för trappgående. Trapporna uppför var mest jobbiga för flåset, men nedför tog rejält på knät. Fast nu efter den här intensivträningen borde jag ha fått mer muskler i det knät också. Vandringen från linbanan till hotelet var på tre timmar, så innan vi var där hade jag ganska ont.

Ibland är trappstegen nästan obefintliga och bara uthuggna som spår i berget. Säkrast då att ta till alla fyra. Strax bakom tjejens fötter ser man de uthuggna stegen. Var lite svårt att fota här, var tvungen  att hålla fast mig med minst en hand.

Gångvägarna slingrar sig fram bland olika formationer.

Högt uppe på en klippa sitter en apa och spanar. "Monkey Watching the Sea" kallas den. Det finns en legend eller berättelse om de flesta formationer, den om den här lyder så här: Det var en gång en apa och en vacker flicka, flickan var mycket vacker och naturligtvis blev apan förälskad i henne. Apan hade bott uppe i bergen i tusentals år och övat upp sina övernaturliga färdigheter och kunde förvandla sig till olika skepnader. Nu förvandlade apan sig till en stilig och rik ung man och bad flickans föräldrar om att få stanna över natten i deras hem.

Flickans föräldrar tyckte att han var snäll och trevlig och sa ja. Efter middagen förklarade han sin kärlek och friade,  han fick ja. Men efter bröllopet drack han sig berusad och hans verkliga jag avslöjades för flickan, hon blev rädd och lämnade honom. Det tog apan så hårt att han satte sig på en klippa i Gula bergen med blicken mot flickans hem. Där satt han tills han förstenades och där sitter han än.

Det växer många vackra tallar uppe i bergen, många av dem har fått namn också. Den här tallen som är ungefär 700 år gammal kallas för Black Tiger Pine. Någon lär ha sett en svart tiger i tallens topp och därför fick den det namnet.

En det tallar klamrar sig fast i berget och ser ut att ha rötterna inkilade i en spricka i berget.

Nyfiken som jag är så tar jag mig till högsta utkiksplatsen för att få se hur utsikten är därifrån.

Och nog var det mödan värd, svindlande utsikt.

Vi hade strålande solsken och vackert väder, lite synd egentligen för lite dimma och moln som omslutit och svävat omkring bergstopparna hade varit fint att få.

Gudinnans finger.

Som jag redan sagt så är det nationaldagsfirande på gång och i år är det extra speciellt med 70 års firande av maoismen.

Det övas för fullt inför firandet, tror att vissa är statister för de verkliga artisterna eftersom de låtsas hålla en mikrofon i handen. Men det spelas en hel del musik.

Magic Brush with a flower on the tip så kallas den här klippan som syns i framkanten, den med en liten tall på toppen.

Hittade även en gubbe med keps.

Unity pine som är 15,5 meter hög.

Vi traskar vidare och beundrar landskapet och alla dessa stenfornationer.

Så är vi äntligen vid hotellet.

Här skriver vi våra namn i "gästboken".

Problemet med att bygga här uppe är att allt måste bäras hit upp, och då menar jag ALLT. Små saker går att få upp till linbanestationern, men även det måste bäras därifrån. Såg hur dörrar och liknande kom med bärare. All mat som äts här uppe bärs, all tvätt bärs ner igen och allt bärs av små seniga och starka  äldre män.

En del har valt ett lågprisalternativ och tältar, hoppas de har varna sovsäckar för det blir ganska kallt på natten här uppe. 

Vill man lyxa till tältandet lite kan man hyra ett familjetält och ligga och titta på stjärnorna.

Efter lite vila drog vi iväg för att se solnedgången,  mer trappor för atg komma till bästa utsiktspunkten.

Och solnedgång fick vi.

Dags att krypa till kojs för väckarklockan ringer före fem, det är en bra bit att gå till platsen där man ser solen gå upp. Ska försöka gå dit även om det är en massa trappor. 

En cykeltur i Bishan

April, vår guide ville visa oss byn vi bor i så efter frukost kastar vi oss upp på varsin stålhäst och drar iväg. Ja, kastar och drar iväg kanske blev lite överord. Det är väldigt länge sedan jag cyklade senast. Punka på min cykel där hemma och backigaste området i hela området där vi bor, gör att cykling inte är något nöje där. Blir att jag hellre går. Men lite justering av sadelhöjd och några första vinglig tramptag så sitter färdigheterna där igen. Nu kan även jag susa iväg. Det gäller bara att inte hålla sig för nära vägkanten, dikena är djupa.

Vi stannar till då och då för att ta lite bilder. 

Riset på fälten som kantar vägarna, är snart klart för att skördas.

Efter nationalfirandet så kommer skörden att starta.

Lämnar cyklarna för en stund och går in till systerhotellet till Pig's inn. Där var det förr ett rapsoljepresseri. Rapsen lades mellan de plattor som syns i glipan i stockarna och längst bak pressades en grövre pinne in (den ligger vilande i framkant av bilden) med hjälp av den stora stenen som hänger ner från taket. Oljan rinner sedan ut i den lilla tappen som syns mellan solstrålarna som faller in på stocken.

Passande konst på väggarna.

Vid den bevarade gamla spisen står hela familjens pallar uppradade. 

Vi cyklar vidare.

Kommer till själva byn. 

Som verkligen känns fridfull och avkopplande. 

Inte så mycket folk ute så här på morgonen. Men en hund är i alla fall vaken.

Vid ett litet torg, där brunnen finns, är det lite aktivitet. Den här kvinnan håller på och rensar fisk. Det stundar bröllop, det är hennes dotter som ska gifta sig nästa dag och alla bröllopsgästerna ska serveras varsin hel fisk. Dottern jobbar som guide.

Äta fisk i Kina uppskattar jag inte,  den är sällan färsk utan fermenterad och fiskade i lite sumpiga floder.

De flesta i byn har vatten indraget i husen men det vattnet använder de bara till matlagning och dricksvatten. Men eftersom ledningarna inte är i så bra skick måste allt dricksvatten kokas först.  Vatten till tvätt och städning hämtas i bybrunnen, billigare så.

Men tungt att bära hem.

Medan vi samtalat med kvinnorna har det samlats lite folk på torget. April berättar att hon har lite svårt att förstå allt de säger för de har en diakekt som är annorlunda än hennes.

Byn är inte så stor,  men en karta över den finns det på en mur.

Byn börjar vakna upp mer och mer.

Vi fortsätter att titta oss omkring.

Sopgubben kommer på sin morgonrunda.

Tvätt på tork.

Det finns ett koperativ i byn (Bishan Marketing Cooperative) som säljer lite blandade prylar som konsthantverk och bruksföremål.

Försökte för en tid sedan förklara för vårt barnbarn hur gympaskorna såg ut då jag var barn, lyckades nog inte så bra. Enkla skor utan stötdämpning och stabilitet, mjuk sula, blå för killar och vita för tjejer. Snopen blev jag då den här butiken hade precis sådana gympaskor.

Det blev inget skoköp utan vi cyklade vidare.

Som i ett litet tempel sitter det några träfigurer. Jag tror att det är gudabilder, men figuren i mitten är en man som hade en hög befattning i byn och gjorde så mycket bra för byn att han nu hyllas som en gud.

Medans vi var inne i butiken och tittat på både varor och arkitektur , hann även med att kela med en gullig katt också, så har sopgubben hunnit vara iväg och tömma sitt lass och på väg att hämta mera sopor. Hästen hans, tyckte visst att det räckte med ett lass och försökte vika av hemmåt, men tyvärr så var inte arbetsdagen slut så tidigt .

Byns bokhandel var förr ett slags kommunhus som byggdes om till den här vackra bokhandeln 2014. Den lär vara Kinas vackraste bokhandel och jag tror nog att det är den vackraste bokhandeln jag sett. Här inne finns även en liten servering .

Vågar man sig upp för de branta och slitna trapporna...

... kommer nan upp till övervåningen med mer böcker.

Medan man beundrar utsikten kan man samtidigt passa på att se hur öpningen i taket är konstruerat. Ett vanligt sätt att bygga hus här.

Inte bara böcker som är till salu .

Vi hinner med en liten pratstund också.

Mysiga trånga gränder.

Sedan cyklade vi tillbaka och packade för att åka vidare,  den här gången bar jag ner väskan själv för ägarinnan var inte i närheten och kunde stoppa mig. Hade packat lätt så min väska var inte så tung. 

Nu vidare mot nya äventyr.