Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Blåa fossingar
På Galápagos finns det en fågel som jag tror de flesta som varit dit har fotograferat.
Det är inte den rikligaste förekommande fågeln på Galápagos, men det är en fågel man lägger märke till på grund av deras blå fötter.
Vi träffade på ett litet gäng när vi var ute på en pangatur. De satt på några klippor och tog det lugnt.
De blev visst lite överraskade av besöket.
-Bäst att göra sig fin om det ska bli fotografering.
- Vill du jag ska titta rakt in i kameran? Njae, det vill jag inte för då ser jag så fånig ut.
-Titta på mina blå fötter i stället. Se så vackra de är och du anar inte hur imponerad damerna blir av dem.
Vi åkte vidare och tackade de blåfotade sulorna för besöket.
Och det där med blåa fötter, undrar om det imponerar på damerna i människovärlden också.
Strandlek
En skön dag på stranden, vandra i sanden och bara njuta ett tag. Tar och leker lite med kameran och slutartider.
Ska man fota dem så gäller det att inta låg position.
Krabborna dyker ner i sina hål och kommer sedan upp med famnen full av sand som den kastar ut i effektfullt mönster. Kul att sitta och iaktta dem. Sandbubblorna i bakgrunden är också något som krabborna gör.
Hoppsan, den vågen var lite för vågad. Bäst att dra.
De blåfotade sulorna flyger omkring här.
De dyker med dödsförakt rakt ner i havet. Tittar man noga så syns faktiskt de blå fötterna.
Strosa på Rabida
Välkomstkommittén på Rabida är några strandskator.
På en sten sitter en härmtrast och kvittrar.
Stora delar av ön är bevuxen av de grå träden som ser helt döda ut, lite svårt att tro på att de vid nästa regnperiod vaknar till liv igen och grönskar för full.
En liten ödla kikar lite nyfiket på oss.
Jag kikar ner från de branta klipporna, där nere simmar ett stim tonfisk, de blänker under ytan.
Havet bjuder på ett underbart ljus i dag.
Det prasslar i en buske nära mina fötter. Nu är det jag som kikar nyfiket in bland det torra gräset och riset.
Se där, några Galapagosduvor pickar omkring i riset.
Den här utsikten har jag svårt att se mig mätt på.
Även de grå träden är fascinerande.
Tillbaka nere på stranden möts vi av några sjölejon.
Den här passar på att visa upp sig inför våra beundrande blickar.
Helt orädd patrulerar den omkring. Vi måste hålla ett säkerhetsavstånd på tre meter från djuren, men det bryr sig djuren inte om.
Jag tror att den bevakar sitt revir. Men den såg inte oss människor som något hot och körde inte bort oss.
Fast det var väldigt jobbigt, måste nog sova lite.
En sista titt på de grå träden och den gröna växtligheten nere vid stranden. De gröna är växter som kan avsalta havsvattnet och tillgodogöra sig vatten därifrån.
Bartolomé
Nu ska vi bestiga berg på ön Bartolome. Först en pangatur in till land.
Här har man byggt landgång och trappor upp till bergets topp, allt för att inte slita på marken för mycket.
Mycket bra, för med många fötter som trampar på den här lösa marken kan inte vara så bra.
Den här stora och vackra kaktusen är en lavakaktus. Hur den fått sitt namn är inte så svårt att förstå.
Spåren som man ser på berget är så kallade lavatunnlar. Det är lava som runnit nedför vulkansidan, stelnat utvändigt medan varm lava fortsatt rinna invändigt och på så vis bildat en tunnel. De här är ganska små rännilar och de har mer eller mindre fallit ihop.
Den här lavatunneln är lite större men har en liten öppning där taket har rasat. Det finns andra tunnlar som är så stora så att man kan gå i dem och ändå större som bildar enorma slukhål då de rasar samman. Fast det är en annan historia.
Klättrar vidare uppför berget och får fin utsikt ut över vulkaner och lavafältet på andra sidan. Det lavafältet som vi ser bakom kraterkanten här, det såg inte Charles Darwin då han var här eftersom det är resultat från ett utbrott som var för ungeför 120 år sedan.
Allra högst upp på berget finns en fyr.
Sedan går vi ner igen. Många människor i trappan, det är inte vår lilla grupp utan de på Coral I som varit dit upp före oss.
Den elfte i samlingen
Vi ska iland på Bartolomès strand för snorkling. Adam och Sven gör sig i ordning.
Jag är ivrig att komma iväg men eftersom det finns en liten chans att få se den första Galapagospingvinen så ska även kameran med. Maken ska inte snorkla, så han tar väskan med kameran. Här lär jag mig en viktig regel; se till att hamna i samma gummibåt som din kamera. Det blev inte så nu och det gjorde jag aldrig om...för naturligtvis så får vi syn på den allra första Galapagospingvinen redan på väg in till stranden. Jo, jag såg den och jag kunde inte fotografera den. Ni vet hur det känns.Det här är en bild med min kamera, men med Adam Rheborg som fotograf och det är ju inte det samma.
Snorklingen var helt underbar igen, fiskar som jag bara sett i akvarium tidigare, hade jag runt omkring mig nu. Helt fantastiskt. Nu var det bara att hoppas på att pingvinen inte gett sig iväg, det hade den inte. Den hade väntat troget på att vi snorklat klart och vår förare av pangan (som gummibåtarna heter här) var snäll att ta vägen förbi den även på återvägen, för min skull.
Pingvinen hade blivit lite trött och lagt sig ner, men det gjorde inget, viktigaste var att jag fick fota den.
Nöjda och glada återvänder vi till vårt flytande hem. Mest nöjd var nog jag som fått fotografera min elfte pingvinart.