Hufudstadsbladet och SPÅR

Om du har vägarna till Finland så passa på att ta en sväng förbi Esbo och Haltia och titta på fotoutställningen SPÅR. Den håller på till 12 maj 2019.

Den svenskspråkiga tidningen Hufudstadsbladet har en artikel om utställningen i dag.

Kul att de valde en av mina bilder som puffbild till förstasidan.

Hela nätartikeln går att läsa här.

Klickbar länk HÄR.

https://www.hbl.fi/artikel/titta-pa-naturen-som-du-inte-vill-se-den-2/?fbclid=IwAR13uuCZ5xBTI0WOSDKxVXZW-pBI055qc7g6vwTFudMzuHshcNEUHMUkbQs

Up in the Air.

Äntligen är vi på väg mot målet för resan. Vårt bagage är kollat, godkänt och förseglat, inga frön eller växtdelar får föras iland på öarna. 

Vi ser hur Quito försvinner under oss.

Vi ser bergsvägar som slingrar sig utefter de höga bergen.

Ser hur Ecuadors högsta topp, Chimborazo (6 267 m) sticker upp nosen ovanför molnen.

När molnen lättar lite kommer bergen fram igen och uppåt letar sig röken från eldarna där nere. Troligtvis är det bönderna som eldar upp rester från majsodlingarna.

Vi har en mellanlandning i Guayaquil och här ser det nästan ut som att flodens källa är vårt flygplans motor.

Inresepapper ordnas och nu börjar vi skymta målet.

Den första ön syns nu tydligt.

Strax innan vi landar ser vi de tre vindmöllorna. De var mycket omstridda då de skulle byggas.

Äntligen nere.

Bara vi får vårt bagage så kan äventyret börja. Vi är äntligen på Galapagos.

Innan vi får ta vårt bagage så ska det kollas ordentligt av flygplatsens finaste medarbetare.

Sedan en busstur ut till bryggan där vi blir upphämtade av gummibåtarna, som kör oss ut till vårt fartyg.

Redan vid bryggan får vi stifta bekantskap med det orädda djurlivet på Galapagos, ett litet sjölejon kommer och hälsar på.

Coral II ska nu bli vårt hem för en vecka. Det ska bli spännande.

Gata upp och gata ner...

La Iglesia de la Compañía de Jesús  Kyrkan är byggd i vulkansten och invändigt, överdådigt dekorerad med bladguld.

Några gick in och beundrade allt guldet där inne, men jag och maken tog en promenad i den gamla väldsarvsmärkta staden istället.

 Blev lite av det som kallas gatufoto på vår promenad, men i ett land som hyllar färger så är bilderna i färg.

Får man ett plötsligt behov av att veta hur mycket man väger så går det att ordna ute på gatan här. Mannen med vågen står gärna till tjänst.

Om det är arbetslösheten som gör det, vet jag inte, men många, många jobbar med att sälja diverse saker ute på gatan.

Popcorn.

Köp en sjal, jag köpte två.

Jungfru Maria övervakar staden från sin upphöjda position.

Kommer inga kunder så kan man passa på att äta lite själv.

Smaka pappa!

Många försäljare hade frukt.

Lite skvaller.

Kors då!

Knappast rusningstrafik, för det var inte så många som kunde rusa då köerna ringlade långa.

Gick fortare att gå.

Familjemiddag i gathörnet.

Stekta kokbananer, smakar lite som potatis.

Parkeringsvakt med batong.

I morgon reser vi vidare och då börjar det som var den egentliga orsaken till att jag åkte hit.

Quito

Vi tar och beger oss till Quito, Ecuadors huvudstad.

Om man tar sig högst upp på berget El Panecillo som är  3 016 meter över havet, så träffar man på statyn av Jungfru Maria.

Hon står på toppen av en jordglob och trampar på en orm.

 Här står hon och håller ett vakande öga över staden, lite originellt är att Jungfru Maria har vingar.

Hon har fin utsikt över sin stad.

Jag tror att hon ocks håller uppsikt över killarna som jobbar med ogräsrensning. De klättrar på muren med bara ett rep att hålla sig i.

Specialredskap för ogräsrensning!

Den här filuren skulle vi akta oss för, den var värre än en geting och det gjorde rejält ont då den stacks.

Fast nu ska vi ner och titta lite på staden, ser du flaggan som vajar där nere. Där är Plaza de la Independencia, vi beger oss dit ner.

Trots den livliga trafiken så gick det fort att komma ner.

Vi tittar runt på statyer och byggnader.

Rosablommande träd.

Kryssar oss fram mellan försäljare och gatuartister.

En panamahatt är väl obligatoriskt att ha med sig härifrån. Den har sitt ursprung i Ecuador, namnet till trots.

Jag trodde hon sålde glass,men det är maräng.

Här är det däremot glass som utbjuds.

Något man inte får missa är att smaka på den utsökta ecuadorianska chokladen.

Skoputsaren hade fullt upp, men han ägnade inte turisternas fötter många blickar för där var det mest gympaskor och sandaler.

Sedan har vi alla dessa gatuartister, som numera finns i varenda storstad. En del gjorde något...

...medan andra bara klädde ut sig.

Men nu börjar det knorra i magen. Dags för lunch, då kan man välja att köpa sig en bok i en automat och stilla läshungern...

...eller göra som vi gjorde, gå och äta lunch. Det här var tidigare biskopens bostad.

Här var det glassefterrätten som var lite speciell, den serverades rykande kall av en lilaklädd figur.

Den måste ju fotograferas.

Efter lunchen tar vi en promenad i den gamla staden.

Ekvatorn - nu vänder vi på kartan.

Landet Ecuador har fått sitt namn från att ekvatorn går rätt igenom landet och om man nu är så nära ekvatorn så faller det sig naturligt att kolla in den också. Ecuador var från början (ja inte den allra första början, utan efter att spanjorerna hade härjat där borta) en del i det stora riket Grand Columbia. När så Ecuador skulle bli just Ecuador så blev det en tvist om vad landet skulle heta, för att göra en lång historia kort så fanns det två falanger som hävdade att deras namnförslag var det bästa, ända tills någon kom med förslaget Ecuador som var neutralt och alla blev nöjda.

På vår väg mot Ecuadors huvudstad Quito har vi så klart väder att vi kan se toppen på det snöklädda berget Chimborazo  (6 267 meter), som är en utslocknad vulkan.

Chimboraxos topp är den punkten som är längst bort från jordens mitt - detta trots att Chimborazo inte är jordens högsta berg. Orsaken till detta fenomen är på grund av jorden har elliptisk form och utbuktning runt ekvatorn vilket kommer att göra att ytan blir längre bort från jordens mitt än andra delar av planeten.

Att det är så här klart väder, så att man ser hela berget är så pass ovanligt att vi stannar till en stund för att fota, lite synd att det är en massa ledningar i vägen.

Hur som helst, så kommer vi till ekvatorn.

Klart vi måste ha den klassiska bilden där man står med en fot på var sida om jordens mitt. José Carlos tar en bild med min kamera.

Linjen måste förevigas också.

Här får vi sedan en föreläsning om ekvatorn och solen, månen och jorden.

Vi får också veta att vi hela tiden har hållit kartan på fel ledd och att vi i Sverige inte alls befinner oss högst upp på jordgloben.

Dags att vända på alla jordglobar.

Jag tar en sista titt på det höga berget innan vi far vidare mot Quito.