Kryddornas ö

Jordens kryddbod finns på den lilla ön Zanzibar, så något man inte bör missa här är att göra en kryddsafari. Vi åker ut till en kryddfarm för att bekanta oss med växtlivet på ön.

Den här farmen är ett familjeföretag och vi hälsas välkomna av en av delägarna i familjen. Vi får en lite strut gjord av bananblad att samla kryddor i.

Sedan vandrar vi in bland alla växter och dofter, vi får se och smaka på gurkmeja, ingefära, olika sorters peppar och en mängd andra frukter och kryddor. En del, för oss välkända smaker och andra nya.

Vi får berättas om allt vi går förbi, som mandariner.

Jackfrukt.

Elefantbanan, som fått det namnet för att den liknar elefantens betar.

De små och så goda bananerna som vi får till varje frukost här.

Röda bananer som används i matlagningen.

Familjen som driver plantagen bor också här på området.

Liten tös som varit iväg och hämtat lite godis till lunchen.

Även en liten plantskola finns det.

Carambolafrukten (stjärnfrukt) växer i stora klasar på träden.

Vi stannar till vid kanelträden och en liten bit av dess bark skalas av så vi får dofta på kryddornas drottning. Kanelträdets bark kan man skörda om och om igen för den växer alltid tillbaka och bladen kan men koka te på.

Vår guide har en liten hjälpreda som följer med på turen, han flätar flitigt på olika saker av bananpalmens blad.

När turen är över så blir jag krönt till drottning med krona och får även lite smycken och en handväska.

Men än har vi inte sett allt. De här frukterna innehåller frön som är kraftigt röda.

De används som färgämne bl.a. i läppstift.

Muskoten är väldigt dekorativ.

Jag kommer inte ihåg namnen på alla frukter och växter vi ser men den här var tydligen väldigt populär av myrorna.

Det är en väldigt givande tur och vår guide pratar om att i slutet på turen ska vi få se butterfly och jag tror att de har ett fjärilshus någonstans.

Fast först ska vi titta på kryddornas kung. Kungen av kryddor är kryddnejlikan och hans drottning är kanelen. Fram till för några år sedan ansågs kryddnejlikorna vara öns viktigaste inkomstkälla. Nu tävlar kryddan och turismen om första platsen.

Det var araber från Oman som tog med sig nejliketrädet till Zanzibar på 1800-talet, ett ståtligt träd.

Det är blomknoppen man skördar och sedan torkar. Nejlikan försämras inte vid lagring och är därför lätthanterlig. Det är den enda krydda som bara staten får exportera.

Men hur var det nu med fjärilarna vi skulle få se, jag spanar runt men hör bara sång som kommer uppifrån palmtopparna. Aha nu börjar jag förstå att det är de som skördat kokosnötterna som kallas för butterfly.

Under sång klättar de uppför stammen med bara ett rep mellan fötterna som hjälpmedel.

Sången Jambo Jambo ekar ut över nejden, lyssna gärna på den här.

________några katter vimlar det inte av här men väl av höns och kycklingar.

Freddie Mercury, giftiga spindlar och några glada barn.

Zanzibars stolthet Freddie Mercury föddes här och bodde i Stenstaden.

Han tillhör inte mina favoriter bland artister så jag nöjde mig med att bara titta på huset utvändigt och promenerade sedan vidare.

På den här promenaden kom vi till en ödetomt som var ganska igenväxt av träd och buskar. Där hade några, eller snarare många, spindlar bosatt sig. Spindlar är inte något djur som ingår bland mina favoriter, snarare tvärt om. Jag tycker att de är väldigt obehagliga. 

Lite svårt att visa i bild hur stora de var men jag överdriver inte när jag säger att de största var ungefär som min handflata. 

När jag dessutom fick höra att de här var väldigt giftiga så var jag mycket glad över att de klättrade omkring högt upp i mellan träden.

Deras bo gick inte av för hackor det heller. Det var stort.

Med glädje lämnade vi spindlarna och träffade istället på några barn som spexade framför kameran.

______________________________________________________Katter fanns det många.

Det var allt för i dag.

Jättesköldpaddor.

Orsaken till att vi åkte ut till fängelseön var egentligen inte "fängelset" utan det som lockade allra mest var att det finns jättesköldpaddor där.

De kom hit från Seychellerna i slutet på 1800-talet och var en gåva från den brittiska guvernören där. Fyra stycken Aldabrasköldpaddor var det som kom. Då bodde de på ett zoo nära Stenstaden. De förökades snabbt och 1955 fanns det omkring 200 stycken. Men folk började stjäla sköldpaddorna till försäljning utomlands som husdjur eller för mat och deras antal sjönk snabbt och när djurparken lades ner (huset rasade ihop) så flyttades sköldpaddorna till den här ön.

Här lever de lite lyxliv och verkar mumsa kål mest hela tiden. Aldabrasköldpaddorna är en av de största sköldpaddorna i världen och kan bli runt 200 år. En sak som är bra på Zanzibar är att på alla ställen där det är inträde så får man en egen guide som berättar om platsen så vi får veta en hel del om både ön och sköldpaddorna. Mata inte sköldpaddorna står det,

men vi får några kvistar att mata dem med, en växt som är som godis för dem. Tänderna var sylvassa så man fick vara lite försiktig då man matade dem.

Sköldpaddorna är lite nyfikna på oss.

Den här är så intresserad av min kamera så den kommer närmare och närmare, så nära att jag får backa för att inte få den in i linsen.

Den här arten av sköldpaddor anses nu vara så sårbar att den har placerats på IUCNs röda lista och det är en förening som sköter om dem här.

De tycker om att bli klappade på halsen och reser sig upp på alla fyra benen av njutning när man gör det.

Ser lite gulliga ut i sin sovställning, men ena frambenet bakåt och huvudet på det andra benet.

När det blir lite för varmt så går de ner i en liten dal där havsvattnet kommer in när det är flod. De kan inte simma, är tydligen för tunga för att kunna det, så det är ingen risk att de rymmer.

Nöjda och belåtna återvänder vi till Stenstaden.

Passerar några rostiga fartyg på återvägen.

Prison Island

Av med skor och strumpor för nu ska vi ut och åka båt.

För att komma i båten måste man vada en liten bit.

Vi ska nämligen åka ut till Fängelseön (Prison Island). Det är ett lite missvisande namn på ön eftersom det aldrig blev något fängelse där på ön. Ön heter egentligen Changuu som är namnet på en swahílisk fisk som är vanlig i havet runt ön. På gamla kartor kan man se att den även hetat  "Kibandiko Island", men det namnet används inte längre.

I lugnt väder tar det ungefär en halvtimme ut till ön.

Vi får veta att den typ av båt som vi nu åker med och som har tak är bara till för att köra turister, de utan tak är fiskebåtar.

Fast en del båtar som vi passerar ser mer ut som vrak.

Men så finns det stora välskötta båtar, den här går som färja till bl.a. Dar es Salaam på fastlandet. Någon som verkar tycka att det är skönt att paddla i skuggan.

Turen ut till Fängelseön är både svalkande och skön, vi når stranden och vadar iland.

Som jag sa så användes den här ön aldrig som fängelse. Zanzibar har en mörk historia med slavhandeln. Slavarna förvarades under helt omänskliga former och det blev ofta sjuka och när en kolera och Gula febern epedemi utbröt bland slavarna så använde man ön som en karantänstation för att skydda den övriga befolkningen i Stenstaden. 

Vi tar en promenad till fängelseområdet, här finns nu både ett hotell och ett café.

Då man går in på området känner man nästan dallringar i luften från den fasa och förtvivlan som dessa slavar levde under. Serveringarna har inte öppnat  för dagen ännu och det är tomt och tyst nu. Solen och värmen som vi njuter av var nog inte till någon glädje för de sjuka slavarna, inte den vackra stranden heller. De visste att när de piggnat till från sin sjukdom så skulle de skeppas ut i världen i de fruktade slavskeppen.

Går man ut genom den här dörren finns det en altan ut mot havet och sandstranden. Den platsen var nog inte avsedd för slavarna.

Slavarna förvarades bakom dessa galler i stället.

Deras liv bestod av kedjor och inte ens på toaletten fick de gå utan att vara fastkedjade.

Ett intressant men lite deprimerande besök var det.

Någon Coca Cola serverades nog inte till dessa slavar, de fick vara glada om de fick rent vatten.

En promenad i Stenstaden

Dags att bekanta sig med Stone Town. Vi trotsar värmen och tar en promenad.

Staden och ön har en brokig historia. 1698 koloniserades ön av sultanatet Oman. Omkring 1830 flyttade sultanen av Oman sin huvudstad från Muskat till Zanzibar. Kryddplantager anläggs och ön blir ett centrum för handel med bland annat slavar. I slutet av 1800-talet erövras ön av Tyskland och blir en del av Tyska Östafrika. 1890 byts styret och ön blir ett brittiskt protektorat. 1963 blir Zanzibar självständigt och blir en konstitutionell monarki. Men bara ett år senare störtas Zanzibars sultan. Ön förenas med Tanganyika och unionen Tanzania bildas.

Vi vandrar iväg in bland de vindlande gränderna.

Där är det lätt att gå vilse tur att jag har Maps.me i mobilen om vi skulle villa bort oss.

Alla är så vänliga är och hälsar glatt med ett Jambo, som betyder hej. Den här lilla flickan ville också hälsa och kikade ut och ropade Jambo, när vi svarade så hörde jag hur mamman där inne bakom skynket sufflerade med "how are you".

Vi vindlar oss vidare in bland gränderna och hamnar på en gata med souvenirbutiker.

Vi kommer fram till det gamla fortet.

Det går att betala inträde och gå in och se hur det ser ut innanför murarna, men vi hade blivit förvarnade om att där inne fanns det inte mycket att se så vi nöjde oss med att titta på det från utsidan.

Vi går ner till stranden och tar igen oss en stund.

_____________________________________________________________________

Stenstaden kallas ibland för katternas stad och det var inte så konstigt för här vimlade det av katter.