Cusco och en speciell sten.

Cusco ligger på cirka 3 400 meters höjd över havet så när man tar en promenad där går man inte så fort, men vi tar en liten promenad för att få se hur staden ser ut.

Det finns många legender om ursprunget till Cusco. En av dem berättar om Manco Capac och hans maka Mama Ocllo som blev nedsända från himlen på en solstråle på en ö i Titicacasjön. Solön, som ligger i den delen av sjön som numers tillhör Bolivia. Han fick en guldstav som de skulle sätta ned i marken var de än gick och där staven sjönk ned i marken och försvann skulle de bygga sin stad. De vandrande och vandrande innan de kom fram till den plats där Cusco nu ligger och där slog de dig ner.

Många i Peru och även Cusco verkar försörja sig på att visa upp sig i sina vackra och färgrika kläder och även ha ett djur med sig. Tanken är att turisterna ska fotografera dem mot betalning. Selfis med någon är också populärt.

Vi fortsätter gatan fram och kommer till Plaza Mayor.

Med katedralen Templo de la Sagrada Familia.

och även kyrkan Iglesia de la Compañía de Jesús.

Här vid torget vajar också indianernas flagga.

Skulle man mot förmodan bli sugen på peruanskt majsöl så vet vi nu att den här röda plastpåsen visar var den serveras.

Vi besöker katedralen istället.

Den är stor och pampig med massor av olika avdelningar och intressanta målningar. Där inne får man inte fota.

Men den söta hunden som håller vakt utanför får jag fota.

Därefter beger vi oss till Coricancha vilket var inkaindianernas soltempel. Soltemplet i Cusco var det mest storslagna av inkafolkets byggnader. Det var täckt av guldplattor och inne i templet fanns dessutom guldornament och statyer. I tempelträdgården stod statyer i guld och silver, föreställande såväl tama som vilda djur, till exempel lamadjur, fåglar och växter i naturlig storlek.

Det som i dag är kvar av Soltemplet är delar av grundmuren. När de spanska conquistadorerna hade intagit Cusco, revs större delen av templet  och stenen användes till spanjorernas husbyggnader. Över det gamla tempelområdet uppförde sedan spanjorerna konventet Santo Domingo. Konventet blev senare förstört i en jordbävning och då upptäckte man flera inkamurar från det gamla inkatemplet som varit okända.

Det var även fotoförbud där inne, men en bild på innergården, kantad med mängder med blommor, smög jag mig till. Personerna i mitten var en grupp som hade någon form av meditation där.

Men hur var det nu med den där speciella stenen. Jo den ska vi ta och se om vi hittar.

Vi letar oss in på smågatorna där de flesta hus är byggda på grundmurar från inkatiden.

Det vi letar efter är "Stenen med de 12 hörnen" och det är en sten i en mur, den har blivit så känd just för att den har 12 stycken hörn. Fast först så träffar vi på en Inkahövding. Kan det vara en reinkarnation av inkan Pachakutiq, han som står staty på torget.

Vi lyckas hitta stenen. Det är egentligen inget märkvärdigt med den stenen mer att den har just tolvkanter. Den ser i övrigt ut som alla andra stora släthuggna stenar i Cusco med omnejd, fast alla de andra har inte tolv hörn. Antar att någon har gått runt och räknat hörn och kommit fram till att den här är unik. Vi kontrollräknar och det stämmer, den har tolv hörn. Räkna gärna du också.

Efter den här promenaden går jag direkt tillbaka till vårt hotell och kryper till sängs med en praktförkylning som är på väg mot lunginflammation. Lätt att få på hög höjd. Får piller och sover i ett och ett halvt dygn och känner mig sedan pigg för nya äventyr.

Bra med stöttor ibland. 

Sacsayhuamán och Cusco Q'inqu .

Ruinerna av Sacsayhuamán är en befästningsliknande anläggning från Inkariket. Anläggningen är konstruerad av stora stenblock som är släthuggna med stor precision och den är utan tvekan den största incaruinen utanför Machu Picchu.

Sacsayhuamán konstruerades troligtvis ursprungligen av militära skäl med avsikten att försvara sig emot de invaderande stammar som hotade Inkariket, men moderna forskare tror att detta var ett bostadsområde för rika adelsmän som hade stora hus, tempel och torg för religiösa ceremonier. Byggandet påbörjades av inkan Pachakutiq, byggandet av fortet lär ha tagit 50 år.  Pachakutiq står som staty på torget i Cusco.

Konstruktionen i sig är märklig med de enorma stenblocken som fortet består av. Uppifrån ska det se det ut som huvudet på en puma, där staden Cusco ska likna själva pumans kropp. Inte så konstigt då att det finns en fontän nere i Cusco med en pumafamilj.

Ruinens sicksackväggar är byggda med några av de största stenarna som finns i ett av inkatidens byggnader. Den första nivån av muren i fortet är tillverkad av stora stenblock som är monterade tillsammans med absolut perfektion .

Det största stenblocket är 9 x 5 x 4 meter och vikten har beräknats till 360 ton. Det är den här hörnstenen.

Några av stenarna visar fördjupningar som kan ha tjänat ett syfte i byggprocessen, sådana som syns i nederkanten av stenen till vänster.

Grundmuren i fortet är tillverkat av kalksten som hämtades från ett stenbrott som ligger över 15 km bort. Med bara naturfiberrep, stenhammare och mejslar av brons måste det ha varit en enorm uppgift att forma till dessa block i så perfekt passform. Många liv lär ha gått till spillo i arbetet med att bygga fortet.

Går man upp på de högre nivåerna av fortet så får man en vidsträckt utsikt över staden Cusco.

I dag kan man bara se rester av konstruktionen och endast omkring 20 procent återstår. Redan på kolonialtiden monterade spanjorerna ner murarna för att konstruera hus och kyrkor i Cusco så av de tre torn och de andra byggnaderna som fanns uppe på tredje nivån av fortet  finns det bara lite rester kvar. 

Inte så långt ifrån Sacsayhuamán ligger Cusco Q'inqu. Det är ett lite speciellt Inkatempel som är uthugget ur en stor sten.

Templet kallas också för Qenko som betyder labyrint. Det var de spanska conquistadorerna som kallade platsen för det på grund av de underjordiska gångarna som är i form av just en labyrint.

Här nere i gångarna finns det uthuggningar i berget som ser ut som altare, troligtvis kan dessa ha varit en plats för mumifiering.

Men det exakta syftet med platsen är inte känt.

Vi kommer ut ur gångarna till ytterligare en plats med utsikt ut över staden Cusco...

 en liten skogsdunge...

och en bergssida som skulpterats ut till trappsteg och sittplatser.

Nu har vi sett Cusco från ovan och det är dags att besöka själva staden också, på vägen dit passerar vi en liten by med fina reliefer på husväggarna.

Någon kommer hem med bussen och har köpt med sig blommor.

En liten tös leder sina hästar till betet.

Och vi fortsätter till Cusco.

Machu Picchu

De flesta som hör talas om Peru tänker nog direkt på Machu Picchu, det gjorde även jag före resan. Tänkte att det skulle vara höjdpunkten och målet för att resa hit, men Peru var så mycket mer än bara Machu Picchu. Landet bjöd på så många fantastiska upplevelser men att få komma till just Machu Picchu har varit en dröm så länge och nu är jag äntligen här.  

Jag kan förstå besvikelsen för de som var på väg hit i januari 2010, då kraftiga skyfall gjorde att vägarna var oframkomliga och många kom aldrig fram hit. De turister som var på plats fick evakueras med helikopter. Att vara nästan vid målet och så få vända kan inte vara kul.

Machu Picchu ligger på 2500 meters höjd så efter att ha varit på närmare 5000 meter känns det nästan som lågland, men höjden gör ändå att flåset inte är detsamma som nere vid havet och här är det många trappor och backar att gå i.

Kommer man hit med bussen från Aguas Calientes så är det så här som man först ser det när man kommer in på området. Så den där ultimata bilden som man ser i alla turistbroschyrer, den får man inte från den här vinkeln. 

Blicken sveper runt och jag vill ta in alla mina första intryck i en bild. Känslan av att äntligen vara här är stor.

Kamerorna smattrar och alla vill ha en bild från första intrycket.

Staden anses ha byggts av inkan Pachacuti omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Spanjorerna kom dock aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Platsen anses ha valts med tanke på dess unika läge och geologiska förutsättningar. Den är byggd på en 500 meter hög bergsrygg, med stupande sidor åt nästan alla håll. Machu Picchu övergavs av inkaindianerna av okända skäl och "glömdes bort", förmodligen på grund av att dess funktion inte längre behövdes efter den spanska erövringen. Men det är inte alla experter som håller med om att Machu Picchu grundades på 1400-talet, det finns en del forskning som visar på att  den ursprungliga planeringen av staden ska ha genomförts mellan 4000 och 2000 f.kr. 

Arkeologiska fynd visar att detta inte var en vanlig stad, utan snarare ett slags lantställe för inkan och hovet, med ett stort palats och tempel. Man uppskattar att det maximalt bara kan ha bott cirka 750 personer i staden och troligtvis bara en mycket liten del av det under den regniga säsongen då ingen av de mäktiga var på besök. Man har funnit 174 skelett, 70 män och 104 kvinnor. Av övriga gravfynd kan man sluta sig till att det var människor av ganska låg status. Med det som eggar fantasin och gör platsen så intressant är nog att man inte vet så mycket mer om staden än det man kan gissa sig till.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983 och nu är Machu Picchu även invald som ett av världens sju nya underverk.

Om man kommer vandrandes via Inkaleden så är det högst där uppe man kommer in, via det som kallas för Solporten.

Där uppe får man en vidunderlig utsikt över platsen och jag kan förställa mig hur Bingham kände sig då han vandrat i flera dagar och kom fram hit. Hiram Bingham och hans sällskap sökte egentligen efter den förlorade staden Vilcabamba, inkakrigaren Tupac Amarus sista fäste. En lokal indian visade Bingham vägen hit upp till staden som med åren kamouflerats av vegetation. Den hade återupptäckts av några lokala bönder när en skogsbrand bröt ut och avtäckte delar av berget 24 juli 1911. Bingham stannade bara några få dagar här för att dokumentera, men återkom några år senare för att röja och gräva ut platsen. Han beskrev Machu Picchu "som en kombination av den stora pyramiden i Giza och Grand Canyon på en och samma plats". Hans bok The Lost City of the Incas blev en bästsäljare. Ännu mer publicitet fick staden då National Geographic  1913 ägnade hela sitt aprilnummer åt Machu Picchu.

Jag gick aldrig ända upp till Solporten, nöjde mig med att gå upp till vaktstugan som ligger lite längre ner men tillräckligt högt upp för att få den välkända vyn över Machu Picchu. Vaktstugan är det lilla huset som skymtas ovanför alla odlingsplatåerna.

Dit kommer vi senare, nu ska vi först vandra runt i ruinstaden.

Det är vår här och vi hörde av personer som var här dagen innan att de hade varit så kallt och att de frös, men det ser ut som om vi får en solig och fin dag. Fast än så länge täcker molnen bergstopparna i fjärran.

Vi får en fin guidning och vandrar runt i ruinstaden. Ibland känner man sig ganska liten här med dessa svindlande höjder och hur det stupar ner i dalarna runt omkring.

Fascinerande är det att se hur berget och stenarna bearbetats. Ett rejält tålamodsprövande arbete.

En del av de trappor som huggits ut i berget får vi inte gå i, de måste skyddas från nedslitning av alla turister som besöker platsen numera.

Det är troligt att kungligheterna bodde i det här huset. Man kan se att det var flera våningsplan där och i väggarna finns nischer för förvaring. 

Spännande också att se hur dessa stenar slipats för att passa in i varandra.

Sol och fint väder fick vi verkligen den här dagen och solen står i zenit så skuggan hamnar mest rakt under oss.

Solen brände verkligen och kepsar och solhattar togs på, vattnet i våra vattenflaskor kändes som om det kokade. Det gällde att söka svalka där det gick.

Vi letar oss vidare i de vindlande gångarna.

Är på väg upp mot soltemplet.

Passerar förbi stenbrottet, där alla stenar hämtats till bygget av staden.

Allt här har inte klarat sig från tidens tand, jordbävningar har det varit och dessutom så var det ett amerikanskt filmteam här för att filma för ölreklam och en av deras kranar föll och förstörde delar vid soltemplet.Vet inte om det var här som kranen föll och förstörde, men det ser misstänkt ut.

Den här stenen är som en kompass, den visar nord, syd, väst och öst. Vi kollade med en kompass och det stämde.

Inti Watana tros ha utformats som en astronomisk klocka eller kalender av Inkafolket.

Vill man gå upp på berget till höger i bild så går det bra, men det är bara en begränsad mängd som får göra det per dag, bara för att minska slitaget. Man måste söka tillstånd i god tid för det.

Tittar man noga så syns leden upp här.

Zoomar jag in så kan man till och med se att det är några personer där uppe.

Vi har nu gått runt här i den gassande solen, några återvänder till bussen som ska ta oss tillbaka till Aguas Calientes , men jag vill ha den där bilden som man ser i alla turistbroschyrer. Det ser ut som om vi är ganska nära vägen upp till vaktstugan och  tänker gena lite för att spara steg. Men där står en vakt och visar att för att komma dit upp måste vi först gå ner igen.

Det är bara att traska ner till där vi kom in för att sedan börja gå uppför igen. Höjden och värmen tär på orken, men dit upp ska jag och upp dit kom jag. Det här är den lilla vaktstugan.

Och det här är utsikten därifrån. Det var mödan värt.

Tog en bild med fisheye också och nu ser man att molnen lättat och man ser alla bergstoppar runtomkring.

Aguas Calientes

Dags för en av resans höjdpunkter, tidig väckning för att ta bussen till järnvägsstationen i Ollantaytambo. 

Vi ska ta tåget upp till Aguas Calientes.

Aguas Calientes är ett ofta använt “smeknamn” för tätorten Machupicchu Pueblo och som är det samhälle som är närmast beläget de berömda inkaruinerna Machu Picchu. 

Tåget har stora fönster och även fönster i taket så vi kan beundra landskapet vi åker igenom.

Vi får en intressant resa med både vacker utsikt, fikaservering och nästan flygplanskänsla när försäljningsvagnen kommer rullandes.

Aguas Calientes blev till år 1928 när järnvägen mellan Cusco och Santa Ana byggdes som ett centrum för rallarverksamheten, men i dag är det centrum för turismen som ska till Machu Picchu.

Turismen till Machu Picchu har ökat kraftigt under senare år och samhället har expanderat okontrollerat. Någon biltrafik finns inte inne i det mycket kompakt byggda samhället utan transporter sker till fots.

Det är en ganska backig stad och på flera ställen är gatorna trappor.

Från Aguas Calientes går turistbussarna upp till inkastaden Machu Picchu. Färden tar cirka 30 minuter. Hade jag gjort den här resan för tretton år sedan, då jag för första gången började fundera på att åka hit, så hade jag med all säkerhet bestämt mig för att vandra Inkaleden istället. Den tar 4-5 dagar och man har ett pass på 4.500 meter att ta sig över. Den vandringen kallas ibland för Inca jail istället för Inca trail. Den är jobbig med andra ord. Då hade jag inte kommit hit till Aguas Calientes utan nått Machu Picchu via solporten.

Men nu ska vi ta bussen på den slingrande vägen upp till Machu Picchu, det är redan lång kö till bussarna. Här är det bäst att kolla att alla ha kommit ihåg att ta passen med sig och bussbiljetten den måste vi vara rädda om annars så får vi gå tillbaka efter besöket vid Machu Picchu. det är ovanligt mycket folk här i dag eftersom det varslats om strejk av tågpersonalen i morgon. Den kommer att pågå i minst två dagar så alla som tänkt sig att åka hit har omdisponerat sina resor, även vi har gjort det.

Kön ringlar sig fram och bussar anländer i skytteltrafik, vi passerar under bron som vi gick över för en stund sedan. Den ser inte så förtroendegivande ut när man kikar på den underifrån.

En peruansk nakenhund skyndar förbi när vi köar, den ska jag spana efter då vi kommer tillbaka.

Vår färd mot dagens mål har startat och trots lite smutsiga fönster och solblänk så försöker jag få några minnesbilder från färden med mig hem.

Långt där nere kan vi skymta Aguas Calientes.

Här uppe vid Machu Picchu finns det ett enda hotell, Belmond. Är man ensam på plats så vet man att ta betalt, ett dubbelrum kostar från 7.000 kr. Vi funderade på att boka en övernattning där, bara för att få de eftertraktade morgonbilderna över Machu Picchu men tyckte att dessa pengar kunde man lägga på något annat. Tur var det för på grund av strejken så blev vår resa lite omdisponerad och vi hade nog blivit kvar där uppe.  Jag hade tänkt mig att gå in och titta men bor du inte där så kommer du inte in.

Vill man hoppa över bussfärden ner så kan man välja att gå vandringsleden ner till Aguas Calientes så startar den leden här.

Men nu ska vi inte tillbaka dit, nu är jag spänd på Machu Picchu som jag drömt om att få se i så många år.

Som ni förstår så blev det mååånga bilder så Machu Picchu får ett eget inlägg.