Granite City (Granitstaden).

En tidig septemberdag åkte vi till Aberdeen, damp ner i en stad som flödade av solsken och bjöd på sommarvärme. Men trots att solen sken så kändes staden ganska grå och det är inte så konstigt eftersom de flesta hus är byggda i granit. Silvergrå granit sa en av stadens innevånare, men jag tyckte nog att den var mest grå.

Stora pampiga hus på Union Street och alla grå.

Kanske att det här huset skimrar lite i silver.

Marischal College är lite ljusare i tonen och den lär vara den näst största granitbyggnaden i världen. Även om den inte är näst störst så är den väldigt pampig ändå.

Framför Marischal College står Robert The Bruce staty. Han var kung av Skottland under 1300-talet. Inga fredliga val av kung på den tiden. Robert The Bruce grep makten efter att ha mördat sin främste rival om tronen, John Comyn vid altaret i kyrkan i Dumfries, varefter han fördrev de engelska tjänstemännen i Skottland och lät kröna sig 1306.

Betydligt lugnare nu i Skottland än på den tiden, då skottar och engelsmän stred om äran och makten, nu pratas det mest om Brexit och om Skottland ska vara självständigt och det jagas lite Pokémons.

Byggs det nya hus så verkar de flesta byggas i granit de också, en del fina men det här huset där  affären John Lewis ligger, är nog ett av de fulaste som jag såg i Aberdeen.

Fast det här nybyggda hyreshuset var inte heller så vackert.

Då är de här gamla husen betydligt charmigare.

I de gamla husen kan man hitta lite praktiska detaljer, som de här fotskraporna utanför ytterdörren.

Fler som är ute och spanar.

50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.

Kristainsund - Molde - Bergen.

Sista dagen på vår resa börjar gå mot sitt slut.

Vi har kommit till Kristiansund. Kristiansund ligger på fyra öar och har kunnat blomstra tack vare, torkad saltad torsk, som lokalt kallas för klippfisk. Bacalhau är det portugisiska namnet på torsk och från det kommer även namnet på en portugisisk nationalrätt. Traditionen berättar att den maträtten kom till Kristiansund av portugisiska och spanska fiskuppköpare.

Här finns ett klippfiskmuseum, fast det ligger inte i det här huset.

En pampig och lite knubbig kyrka har de här.

Små söta båtar som tuffar fram mellan öarna, de fungerar ungefär som buss.

Här på torget såldes det fisk förr, nu är det mer tingeltangel som saluförs.

När vi lämnar staden så ser jag en liten dam i som står i ett av fönstren och vinkar frenetiskt.

Hon blir så glad då vi vinkar tillbaka. Hurtigruten är kanske dagens stora händelse för henne, vem vet.

Så lämnar vi Kristiansund.

Som sista hamn för kvällen har vi Molde, där träffar vi på en liten pärla. 

Ägaren kommer och jag får veta att det är en 64:a. Årsmodellen före den lilla bubbla jag hade som första bil. Den här har hela fotsteg, det hade inte min (fast det syntes inte under gummilisten) men jag får veta att de är utbytta på den här bilen.          

När vi lämnar Molde kommer Nordlys in.

Hotellet Seilet och Molde i kvällsljus.

Nästa morgon går vi igenom en mycket vacker trakt, men tyvärr strilar regnet konstant ner så allt är blött och grått, passar till dagens stämning med packande och avslut av färden.

Sista timmarna efter lunch måste alla lämna sina hytter och försöka roa sig på bästa sätt innan det är dags att gå iland i Bergen och fara till flygplatsen.

SLUT!

Rensa fisk och träna.

Vi lämnar Trondheim klockan 10.00

Passerar en fin fyr.

Nästa hamn är Kristiansund och dit kommer vi inte förrän vid femtiden Så vi har gott om tid för att hitta på något ombord. Vi kan till exempel få lära oss rensa fisk.

Kocken kommer ut med en stor fisk, nyslipade knivar och lite andra tillbehör.

Alla radar upp sig för att få se hur det går till, fast fisken ser inte så glad ut.

Först skärs stjärten bort och sedan börjar han uppe vid huvudet och filéar.

Med ett smidigt snitt så är hela filén klar.

Det som sedan blir kvar vid benen skrapas lätt bort med en sked. Smart knep. 

Ett annat knep han vill lära ut är att plocka bort benen ned en potatisskalare.

Fast alla knep och trixs är inte lika bra, så strax kommer tången fram istället och benen åker ut med ett plopp.

När allt är klart så skärs det upp i munsbitar för provsmakning.

Äter man gott och inte har så mycket utrymme för att vandra runt på så är det bra när det finns gym ombord.

Ingen trängsel är det där.

Så här glad blir man av att träna.

Trondheim

Tidig morgon kommer vi till Trondheim.

Vi äter frukost tidigare än vanligt och drar sedan ut på stan. Nidarosdomen är inte öppen ännu men det finns mycket att se där ändå. Själva kyrkan är nog mer eller mindre sönderfotograferad, inte så konstig då den är Nordens näst största domkyrka, även jag har en handfull bilder på den.

Figurerna på framsidan är många och även de flitigt fotograferade...

...så den här gången börjar jag titta på alla de lite underliga figurerna som sitter som utsmyckningar på alla de andra sidorna av kyrkan. En del ser riktigt skräckinjagande ut och andra ser ut att plågas ganska rejält. Även om mina små bilder här är många så är det bara en liten del av alla små figurer som finns på kyrkan. (Alla bilder går att förstora).

Vid sidan om kyrkan finns den gamla ärkebiskopsgården. Här bodde ärkebiskopen under medeltiden.

Husen vid Nidälven härstammar från 1600-talet och skeppshandeln och platsen där handelsskeppen kunde lägga till för att lossa sina varor. 

Den gamla bron över Nidälven.

Ser att de lagat cykelhissen sedan vi var här senast.

En bra uppmaning.

Vi promenerar vidare bland de gamla husen.

Kommer ner till hamnen och träffar på Den siste vikingen.

Lite modernare skulpturer.

Öronsnäcka.       

Midnatsol har också kommit till Trondheim, hon är på väg norrut och har ett längre stopp här.

Munkholmen, som vi passerar på väg ut från Trondheim, användes i äldsta tid som avrättningsplats, och enligt sagan skall Olav Tryggvason ha låtit spika upp Hakon Jarls och Karkers huvuden på en galge på ön. Redan 1028 skall enligt engelska uppgifter ett kloster ha funnits på ön.

Sedan seglar vi vidare mot nya hamnar och vi passade på att fira min man som fyllde jämna år och var orsaken till resan med barn och barnbarn. De bilderna ska jag inte terrorisera er med.