Valrossar på Kap Lee.

Vi lämnar benkyrkogården och hyddorna och går över kullen till nästa strand. Där liggen ett gäng valrossar. Kan förstå att de inte vill vara på den andra stranden med alla rester från deras förfäder.

En bjässe är på väg upp ur vattnet.

Han visar oss att valrossen faktiskt kan gå på alla fyra, till skillnad mot vad sälen kan.

Han stånkar och frustar på sin väg upp ur vattnet. Det är tydligen ganska jobbigt att förflytta den stora kroppen.

-PRFFHUU!!! Jobbigt det här!

-Kan ni flytta er lite, jag behöver en plats i mitten.

-Försök bara, här är det fullt.

-Ja men, jag är ju frusen nu efter badet. Ni kan väl maka på er lite.

Ja ja, jag tar väl ytterplatsen då.

-Håhå jaja! Det kliar så!

-Hör ni grabbar, det är någon här!

-Va, var då?

-Är det fiender, dags att dra till havs?

-Nä, det är bara lite turister, sov vidare ni.

- Jaha, va bra!

Vi svalbardsturister upptäcker att dimman börjar dra in och tätnar mer och mer. Drar oss tillbaka mot gummibåtarna och lämnar de sovande valrossarna. Den här platsen ser ändå mer makaber ut nu när dimman börjar omsluta ön.

I tät dimma går det inte att upptäcka isbjörnarna innan det är för sent, så vi hoppar i våra gummibåtar och tar oss tillbaka till fartyget. Tur att det finns GPS, för nu är det som att segla i mjölk.

Kap Lee

Det är kul att få utforska östra sidan av Svalbard och den här eftermiddagen tänkte vi utforska Kap Lee på Edgeøya.

Stranden här ser lite makaber ut, för här har det varit ett tillhåll för valrossjägare på 1600 och 1700-talet. Stranden är översållad av skelettdelar.

Isbjörnsvakten är på plats, fast den här vakten verkar ladda kameran i ställe t för geväret. :)

Varför kranierna är samlade så här vet man inte, men gissar på att det varit någon religiös ceremoni som hållits där.

Olle har hittat en smiley.

Det är kotor från valrossen som ser ut som om de ler. Finns lite olika varianter.

Den här liknar en liten björn.

Det känns lite makabert med alla dessa benrester här.

Här på ön övervintrade fyra holländska isbjörnsforskare 1968-69. Då minskade antalet isbjörnar, och det var en stor undersökning som skulle dokumentera statusen för isbjörnen.

Den här fina kojan är av senare datum och är hitforslad i sektioner från Tromsö. Bäst att kolla om det finns några isbjörnar bakom husen.

En av våra guider berättar att vid ett besök här så kollade de runt efter isbjörn och tyckte att det verkade fritt fram, då kikar en isbjörn ut från baksidan av den här hyddan. Det är där man nu ser lagningen med masonitskivor.

Vi får gå in i och titta.

Ett brännmärke på en stolpe.

Blommorna har gjort sitt för i år.

Vi vandrar vidare...

Tidig morgonfågel...och björngrottorna.

Jag vaknade och såg att det var en fin soluppgång, klev upp och tog kameran med mig ut. Trodde klockan var sju men undrade var alla var, det var så tomt överallt.

Morgonen var så vacker.

Jag kan inte förstå det, varför sover alla när det är så fint ute. Tittar på klockan en gång till och upptäcker att den är faktiskt inte är ens fem, men det var ju tur att jag tog fel på tiden, annars hade jag kanske inte stigit upp. Under natten har vi gått så att vi är på Svalbards östsida och har nu gått in mellan Barentsöya och Edgeöya i Freemansundet.

Strax före halv åtta ropar vår expeditionsledare Axel i högtalaren att det finns isbjörn på land, då vaknade folk till slut.

Efter frukost så dar vi ut på isbjörnsspaning med gummibåtarna, vi har ju sett med kikare att där finns flera stycken björnar. Får med minst en, med kameran.

Vi gör en zodiaktur för att se om vi kan få se dem även från den.

Det märks att det finns björnliv på den här ön för vi ser en hel rad med björngrottor.

Det ser inte ut som om det är gamla och övergivna iden, för det är alldeles för mycket färska spår runt omkring. Den här med så många spår av björnfötter och även annan aktivitet, är den första vi ser.

Sedan upptäcker vi en till inte så långt därifrån...

...och en tredje...

...och en fjärde. Om det inte är samma björn som grävt alla grottorna och inte varit nöjd med platsen så verkar det nästan vara en plats för isbjörnsradhus på den här ön. Vi såg flera björnar då vi tittade med kikaren så teoretiskt kan det vara flera björnars iden, men jag vet inte om det är så. Alla fyra grottorna ligger ganska nära varandra.

Vi lämnar platsen med grottor och åker vidare. Då ser vi en till björn, den här är i full aktivitet med husbyggande.

Den gräver så snön sprutar om baken på den.

Den försvinner in i sin grotta, men det dröjer inte länge innan den kikar ut igen.

Björnen kravlar sig ut.

Den har tydligen upptäckt oss nere på vattnet och anar kanske att det finns lite frukost där...

...men inser att det inte är mödan värt att gå ända dit ner...

Den går tillbaka till sitt husbygge.

Ingen ville frivilligt agera björnlockbete, så vi återvänder till vårt fartyg.

Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Faxevågen

Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.

Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.

Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?

Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är  inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.

Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.

Såg du?

Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.

Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.

De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.

Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.

Vi tittar på blommor...

...vacker lav...

...och isens mönster i vattendragen.

Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.

Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.

Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.

Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.

Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.

Det gör även vi.

Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.

Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.

Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...