Virgobukta och Danskön

Sjömansgreppet är väl inövat och det är bra, för nu ska vi ut på resans första zodiactur.

Det snöar lite lätt när vi klev iland på den historiska Danskön. Har man läst om Andrées polarexpedition och om hur han gjorde försök att nå Nordpolen genom att flyga luftballong, då är den här platsen extra intressant. Fortfarande finns det lite rester kvar så att man kan se var ballonghuset har stått.

Den här lådan är rester efter vätgastillverkningen.

Där ballonghuset stod finns nu en minnessten. På den här sidan finns en hel del intressanta historiska bilder.

Det fanns ett litet hus här på ön och men kan än i dag se rester av grunden till det.

Jag tittar ut över viken och tänker mig in i hur det kändes för de i ballongkorgen och även för de som stod här på stranden och såg hur ballongen svävade iväg.

Adam Rehborg hade nog samma funderingar då vi var här 2006 då han skapade den här bilden.Det är jag som sitter där på stranden och blickar ut över havet.

Det var nog många tankar som funderades, då vi stod där och lyssnade på Davids version av berättelsen.

Vi traskar runt bland alla lämningar. Allt som ligger här på Svalbard och är från tiden före 1946 är fredat så vi går försiktigt mellan alla lämningar från all verksamhet på ön.

Det var inte bara Andrée och hans sällskap som härjat här på ön, utan det finns en hel del rester från annan verksamhet också.

Närbild på filspån som användes vid tillverkningen av vätgas.

När vi är på väg till våra gummibåtar så ser vi att det finns lite gråsäl här, så vi styr kosan till dem.

De ligger på klipporna som små korvar eller bananer.

En liten kut är det där också.

När de ligger så här är det inte så konstigt att de kallas för banansälar ibland.

En av dem är lite nyfiken...

...och vill gärna kolla in vad det är för konstig säl som kommer på besök.

Ny Ålesund.

Efter en lugn natt kom vi fram till Ny Ålesund. Det är en gammal gruvby som numera är ett tillhåll för forskare från alla världens hörn.

En väldigt vacker omgivning till det lilla samhället.

De här bergen kallas för Tre kronor, fast det lärde jag mig i flygplanet på väg hem då jag satt bredvid en norsk man som jobbat där i Ny Ålesund. Han berättade en hel del om platsen och även om dessa vackra berg.

Dagen ser ut att bli fin.

David berättar om platsen.

Här finns världens nordligaste tåg.

Det är mycket som är det nordligaste här, som hotellet...

...och posten.

Londonhusen. De flyttades hit från andra sidan fjorden när marmorbrytningen där lades ner. Under dem brukar det bo polarräv.

Så här fina var rävarna då vi var där för sju år sedan.

Rävungarna var så otroligt söta, i år fanns det inga rävar där.

Här vid statyn får vi Amundsens äventyr berättade för oss.

I det här huset bodde han under sina besök på platsen, ser att det huset fått en rejäl ansiktslyftning.

Vi tar en promenad ut till luftskeppsmasten och David gör i ordning sitt gevär.

Utanför samhället så får man inte gå utan beväpnad isbjörnsvakt.

Vid masten får vi finbesök.

Jag passar på att beundra den vackra fjorden och bergen.

Zeppelinfjället, där finns det en gondolbana upp till toppen och en luftforskningsstation.

Men vad är det alla samlats för att titta på här?

Jo, vi har fått syn på en svalbardsren.

Är man obeväpnad så blir det inte så långa promenader...

...för här ska man  inte lämna samhället om man inte är utrustad med vapen. Isbjörnsfaran kan lura överallt.

Ganska kallt och även kargt.

Fast är man klädd i päls så kan man sitta där och le.

En helikopterplatta finns det också.

Vad detta är för farkost vet jag inte.

Jag vänder tillbaka till själva samhället, som inte är så stort men ett litet museum om hur de bodde här på gruvbrytningstiden är inrett i ett litet hus.

Så här kunde ett kök se ut.

Kul med den gamla kalendern.

Även här har de alla ledningar och rör ovan jord.

Innan jag går ombord kollar jag in badstranden, någon verkar redan vara där. Gissar på en skärsnäppa.

Vackra isskulpturer har glaciären släppt ifrån sig.

Vi lägger ut med vårt fartyg och styr kosan mot Virgobukta.

Solnedgång i Arktis.

Eftersom baren var ombyggd här i Barentsburg så lockade det inte till barhäng och rysk vodka så jag drog mig ner mot hamnen för att njuta av solnedgången istället.

Där nere var det gott om fiskare. Såg att de fick fisk också.

De stod med jämna mellanrum på kajkanten med sina spön.

Såg att här nere hade det inte förändrats så värst mycket. Lite skrothögar var bortrensade men på den här piren var det sig likt. Den här bilden är från 2006.

Vårt äldsta barnbarn var med och det var hennes första tur till de arktiska trakterna, hon är duktig fotograf och hennes kamera var flitigt använd.

Motljusbilder gillar jag och här var det kul att fota med den stora kranen och fiskarna i det fina kvällsljuset.

Fåglarna flög runt och försökte få sig ett skrovmål också.

Den nedåtgående solen målade himlen vacker.

Solen gick ner ganska sent här uppe och det blev inte helt mörkt på natten ännu. Här är klockan 22:00 och vi drog oss tillbaka till vårt fartyg.

I den nedåtgående solen seglade vi vidare norrut.

Barentsburg nu och då.

Som sagt i förra inlägget så närmade vi oss Barentsburg. Jag har varit där två gånger förut och det har sett ganska lika ut båda dessa gånger. Den svarta massiva röken som brukar spruta ut ur skorsten där verkade vara ett minne blott.

Så här såg det ut för sju är sedan.

Så här såg det ut för nio år sedan.

Men vi såg redan på håll att det hänt något i den lilla ryska gruvbyn. Så här mycket färg var det inte förra gången vi var hit. Kan bero på att de satsats mer på turism nu när gruvverksamheten nästan alltid varit olönsam här.

Vi är inte de enda som anländer till Barentsburg den här soliga men ganska kalla kvällen, ett fartyg med ungdomar kommer strax före oss.

Det lilla, men övergivna hamnkontoret var sig likt.

Det var bara den lilla pingvinpapperskorgen som fått lite färg på sig.

Dörren var öppen så jag kollade vad som fanns där inne, det var inte så mycket.

Det rosa huset i sluttningen på väg upp till själva stan hade inte fått någon ansiktslyftning.

Det har inte hänt så mycket på nio år.Ganska likt, eller hur?

Det här huset har jag ingen jämförande bild på men det är lite charmigt i sitt förfall.

Inte bara husen som fått en ansiktslyftning, verkar som om bilparken förnyats också.

Samma gata sex år tidigare.

Lite svårt att känna igen husen, men ryska konsulns hus känns igen även om det blivit rejält uppiffat.

Tidigare år såg det ut så här.

Souvenirshopen har fått ett helt nytt hus och där är det öppet dygnet runt.

Det här är huvudgatan i Barentsburg. Stora betongklossar ligger som gatubeläggning.

Men husen är rejält uppfräschade och jag tror att flera av dem är helt nybyggda.

Lite skillnad från hur det såg ut vid de föregående besöken. Då såg husen ut så här.

Flera hus var helt tomma då.

Lite svårt att se att det här är samma hus i dag.

De enda som trivdes i de husen då, var de tretåiga måsarna.

I dag är det mycket folk på huvudgatan. Vår grupp får en guidad tur.

De är nog på väg till hotellet där baren finns.

Här ligger även posten.

Lite finns kvar som man kan känna igen sig i. Så här ser det ut nu...

...så här för nio år sedan. Huset bakom, som är museum ska tydligen få en ansiktslyftning.

Skolan.

..med fin trapp.

Tror inte att det är så mycket trafik här men en varning kan ändå vara på sin plats.

Vi tar oss under lite ledningar som ligger i en slags betongkulvert. Det går inte att gräva ner rör och ledningar på grund av permafrosten.

Gör ett besök i den lilla kyrkan.

Undrar lite varför Olle Carlsson (en av våra guider) finns på skylten i Barentsburg. ;)

Det börjar bli en fin solnedgång och ett vackert ljus över bergen.

Många bilder är det, så det blir en fortsättning härifrån.

Polarbacillen.

Alla som varit till Svalbard, eller någon annan plats i polarområdena, vet att då blir man drabbad av polarbacillen. Den yttrar sig som så;  man bara vill tillbaka dit, igen och igen och igen. Den 4 september så kom jag, maken och vårt äldsta barnbarn, Linnéa iväg. Så som vi längtat ända sedan vi bokade resan för över ett år sedan.

 Nu äntligen var vi på väg och det var lite som om det pirrade i magen av förväntan då vi gled ner genom molnen och fick se den första skymten av Svalbards snötäckta berg.

Efter en kort promenad inne i Longyearbyen och besök på museet så var det äntligen dags att gå till fartyget och leta reda på vår hytt. Kollade ut och såg att vintern är på väg till Svalbard redan nu för vinglaset på berget har fått sin fot tillbaka.

Bergen är också pudrade med lite nysnö.

Vår expeditionsledare Axel hälsar oss välkomna ombord.

Dagens program är inte så späckat men nog så viktigt med säkerhetsgenomgången.

Det gäller att hitta till rätt livbåt och veta hur livvästen fungerar och var de finns.

..och under tiden så tuffar vi vidare ut mot vårt äventyr.

Solen skiner och färgar himmelen vacker...

...och vi anländer till Barentsburg, men det tar vi i nästa inlägg.