Se så stor jag blivit.

Om någon kommer ihåg så hade vi naturens eget BB här vid vår tomt för en tid sedan. Om inte så finns det här. Tiden har gått och jag har inte sett till det lilla kidet, men hinden har varit här på tomten regelbundet och mumsat i sig av mina blommor. Så här ser det ut där det ska växa blommor. Ska även finnas rester av en klematis och några tagetes i den där krukan.

Vill jag behålla blommorna så då får jag hänga upp dem högt.

Det mesta av växterna försvinner på natten.

Här finns det inte heller så värst mycket kvar av den stora lobelian som jag planterade där. Pelargonerna brukar klara sig men i år stryker även de med...

...men det är ju klart, är man liten och ny här på jorden så kan man ju inte veta att pelargonier inte smakar så bra utan måste smaka och så kan man ju spotta ut det sedan.

För i dag när jag kom ut så ser jag rådjuret stå under äppelträdet, jag tror att det är hinden men hon är på grannens tomt och det visade sig att nu har hon lilla kidet med sig även på dagtid. Mamman hoppar raskt över staketet och följer sitt lilla barn ut genom grinden från vår tomt.

Där stannar de och tar för sig av lite vilda rosenbuskar.

Hinden är inte så stor hon heller och kidet kommer nog växa ifatt henne ganska fort.

Kidet har fortfarande spår kvar av de söta fläckarna i pälsen.

Sedan tackar de för sig och traskar lugnt iväg.

Jag börjar nästan tro på det där, att rådjuren inte tycker om gula blommor. Eller så är det så att slumpen gjort att de gula jag har är av den sort som de inte tycker om, för när jag tittar mig omkring så har jag bara gula blommor kvar.

Fast om jag har gula tulpaner så försvinner även de.

En sak är i alla fall säker, jag behöver inte lägga ner så stor möda på att försöka få en blomstrande trädgård. Jag njuter hellre av de fina rådjuren.

Skaill House - Orkney

Efter att ha tittat på Skara Brae kan man ströva runt i landskapet eller välja att besöka Skaill House, eller varför inte välja båda delarna.

En solig promenad på stranden kan inte var fel.

Vi drar oss bort mot det stora huset, Skaill House. Namnet "Skaill" är fornnordiska för hallen och de flesta gårdar norr och söder om Bay of Skaill har nordiska namn.

Vi går in och blir välkomnade av en trevlig värdinna som även ger oss en beskrivning av huset på svenska. Först kommer vi till matsalen.

Kikar in i biblioteket.

Spännande med ett dolt utrymme i bokhyllan.

Är man barn, eller bara lite barnslig, så kan man passa på att leta vikingar. Det ska finnas sex stycken som är på rymmen. 

I lönnfacket i bokhyllan hittar jag en av rymlingarna. 

Sedan hittar jag två till, men jag vet inte vad de heter för de liknar inte någon av de på planschen.               .

Vi fortsätter till de andra rummen.

Här har vi kommit till biskopens sovrum. Sängen med sänghimmel har tillhört biskop George Graham som var biskop i S:t Magnus katedral. Fast det är inte sängen som är det intressanta i det här rummet utan Breckness privilegiebrevskåp. Enligt familjetraditionen så ska den andre lairden snidat detta skåp med sin fickkniv. Fast som det ofta är med sägner så är det inte helt sant för skåpet ska ha tillverkats redan under den första halvan av 1600-talet. Långt före den första lairdens tid.

Fast nu vill vi gå ut igen och njuta av det vackra vädret.

Det här är inte bara ett hus som man visar upp för turister utan här är en levande landsbygd också.

Skara Brae

När man är en Megarider på Orkney så gäller den biljetten även till den öppna våningsbussen som går till de mest attraktiva sevärdheterna. I dag hoppar vi på den och tänker oss ett besök på Skara Brae. Smala vägar som går genom ett vackert jordbrukslandskap för oss dit.

Skara Brae är en förhistorisk bosättning på västkusten, vid Bay of  Skaill. Skara Brae har kallats ”Skottlands Pompeji” eftersom fornlämningen är så välbevarad. På grund av den omgivande sanden och husens isolering mot kyla, har både byggnaderna och deras innehåll skyddats på ett anmärkningsvärt sätt genom årtusendena.

Vi börjar med en sväng in på museet. De här bearbetade benföremålen tros ha använts till att göra hål i läder, men kan även ha varit till för att få ut köttet i krabbskalet.

Ett halsband som någon vacker kvinna burit någon gång för mycket länge sedan..

Ett antal gåtfulla snidade stenklot har hittats vid bosättningen.

Liknande föremål har grävts fram runtom i Skottland, de flesta i norra delarna, men även på Irland har man hittat liknande klot.

Bosättningen upptäcktes genom att den kom i dagen i en svår storm. Det var den 7: e Lairden  William Graham Watt, som då bodde och härskade över egendomen Skaill House, som efter en extrem storm 1850 gick ner till stranden för att inspektera vilken skada stormen ställt till med och upptäckte då resterna av en gammal bostad. Han tillbringade sedan de närmaste åren med att gräva ut platsen. Han höll på med sin privata utgrävning i 18 år och fick fram fyra hus.

Utanför museet har det byggts upp en kopia på husen i bosättningen, där kan man gå in och få se hur det såg ut.

Men nu vill jag se hur det ser ut på riktigt.

Skara Brae ligger nu alldeles  vid havet nu, men från början låg byn inte så här nära havet.

Bosättningen fick vara ifred till 1913, då den plundrades på ett okänt antal föremål, men 1924 kom det en ny svår storm där delar av ett hus sveptes med i stormbyarna, därför beslöt man att bosättningen skulle säkras och undersökas noggrannare. Den utgrävningen  avslöjade att byn och bosättningen var större än vad man tidigare trott.

Bosättningen består av åtta stenhus.

Husen är förbundna med passager på ett sätt som gör att bosättningen kan sägas vara den första i området som har karaktären av en renodlad by. Arkeologerna uppskattar att bosättningen som mest hyste 50-100 personer.

Fler som betraktar husen.

När utgrävningarna började i slutet av 1920-talet trodde man att bosättningen var från 500-talet f. Kr. och av piktiskt ursprung, men senare när man kunde göra kol-14-dateringar så fick man fram att bosättningarna var från yngre stenåldern och var bebott i ungefär 600 år under intervallet 3200 och 2500 f.Kr

Skara Brae är därmed en av de äldsta jordbruksbyarna i Storbritannien, där de tidigare bosättningarna bestått av enstaka hus, visserligen ibland nära, men aldrig förbundna med varandra så som de är här i Skara Brae.

Arkeologerna har lyckats pussla ihop byns struktur ganska väl. Husen var byggda med golv och väggar av kökkenmödding för att isolera mot det hårda vinterklimatet. I genomsnitt var husen 40 kvadratmeter stora, med ett stort kvadratiskt rum i mitten där härden fanns. Husen var ovanligt väl bevarade, av flera anledningar. Kökkenmöddingen hade utgjort ett bra skydd runt huskropparna och sanden hade fyllt ut själva huskropparna och bevarat bosättningen genom årtusendena.

Både hus och inredning är i sten, eftersom invånarna behövde använda virket, som det fanns knappt av, till annat.

Träffade på en kärvänlig häst här.

I stenarnas mellanrum häckade det flera fåglar.

Här ser man hur gångarna mellan husen var, nu är de öppna men då var de täckta. Man vet inte de verkliga orsakerna till att Skara Braae övergavs, men det spekuleras att familjer började röra sig bort och bilda mer enskilda gårdar i stället för att bo så här sammanfogade med gångar. En annan teori är att det var en svår storm som jagade folket på flykten.

I bakgrunden ser vi här Skaill House och efter att ha betraktat den här märkliga bosättningen så beger vi oss dit bort.

Träffar på några kaniner på vägen dit.

Om det är någon som undrar vad Kökkenmödding är för något, för det gjorde även jag och eftersom jag är nyfiken av mig så kollade jag upp det: En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. En kökkenmödding innehåller vanligen hushållsavfall som ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.

1999 blev bosättningen upptagen på Unescos världsarvslista.

Nu går vi över till Skaill House.

Är det, det här som kallas för bryggseglare?

En del kommer inte längre än till bryggan då de ska ut på en seglats, andra kommer inte ens ner från bryggan.

Palace in Birsay - Orkney.

På dagens bussresa har vi kommit till den lilla byn Birsay. Bussen gör ett kort uppehåll där och vi frågar vår trevliga bussförare om vi hinner kuta iväg och titta på den stora ruinen som finns där intill. Javisst svarar hon, jag står här i sju minuter.

Så vi hastar iväg. Vi, det är några megariders som är med på just den här turen.

Earl Robert Stewart var oäkta son till James V och blev 1564 utnämnd som kunglig Earl av Orkney och Shetland. Han flyttade till Orkney och lät bygga sitt palats här i Birsay.

Över dörren placerade han en inskription (den finns tyvärr inte bevarad): "Robertus STEUARDUS Filius JACOBI 5ti REX SCOTORUM HOC AEDIFICIUM INSTRUXIT" ("Robert Stewart, son till James V, kung av Skottland, beställde denna byggnad").  Användningen av "rex" snarare än "regis" gjorde att det verkar som om kungen var Robert själv, inte hans far, och det var tekniskt sett ett förräderi.  Det kan ha varit avsiktligt, för Robert styrde sin nya domän som om han var kung. Han var ingen älskad "kung" och öborna klagade bittert över hans hårda och tyranniska styre och nu står slottet, eller rättare sagt ruinen av byggnaden, här som ett monumentet av Robert kungliga anspråk och hans förtryck av folket i Orkney. Robert efterträddes av sin son Patrik som visat sig vara ännu mer tyrannisk, det var han som gick under namnet "Black Patie" som hade sitt palats i Kirkwall.

Byn Birsay är inte så stor men de har en fin liten kyrka, S:t Magnus kyrkan. Den har anor från tusentalet och lär ha varit platsen för Orkneys första katedral. Tyvärr så räckte inte våra sju minuter till för ett besök där inne i kyrkan och väntetiden till nästa buss var för lång för att stanna kvar.

Det fanns inte så mycket mer än ruinen, kyrkan och den här lilla butiken med mack att roa sig med i byn, så vi drog vidare med bussen vi kom med.

En bit ifrån Birsay finns det en obebodd ö, Brough of Birsay, dit man kan gå vid lågvatten och på den ön finns det en mycket gammal bosättning.

Vill man ta sig ut till ön så fungerar det inte så bra när man är beroende av de regionära bussturerna.

Där ute på ön finns det också en fyr, den syns på långt håll.

Det är inte lätt att fotografera från bussen, men i den här bilden så ser jag att jag fått med några kaniner i förgrunden.

Branta klippor är det på sydsidan av ön och där häckar det mängder av fåglar. Fast dit kommer vi inte.

Fyren inzoomad.

Bussturen fortsätter och en tornliknande byggnad dyker upp.

Det är Kitchener Memorial, ett minnesmärke över kryssaren HMS Hampshire som under befäl av Lord Kitchener, led skeppsbrott här i närheten.

Det var i juni 1916 och av de 667 officerare och män ombord, överlevde endast 12. Det finns tydligen en mängd teorier om den händelsen, som skulle kunna bli till en hel roman. Det lär vara fin utsikt uppifrån kullen som tornet står på.