Tänk att en hotellfrukost kan vara så trevlig.

Varje morgon då vi kommer till frukost så får vi så trevligt sällskap. Personalen är förstås mycket trevliga och fixar alltid en extrastol vid bordet till min kamera men det är de övriga besökarna som gör morgnarna så där extra trevliga. Som den här Black Crown Heron. Den kom på besök varje morgon.

Den satte sig ofta en bit bort då den anlände och spanade bort mot oss om det var något av intresse på gång.

Ibland landade den på taket först.

Spanade nog efter fisk där uppifrån för att kasta sig ut och försöka fånga någon med ett plask.

Sedan var det dags att inta sin plats lite närmare oss för att se om vi hade något gott.

Men den släppte inte tanken på att försöka fånga en fisk ändå.

Lite för stora fiskar det där.

Men stirrar man riktigt ordentligt så går det kanske att hypnotisera dem.

Jag slänger i lite bröd till den.

Det tas tacksamt emot.

Men till min överraskning så gör den inte så som jag trott och äter upp brödbiten. Nä! Den smular sönder brödbiten i mindre bitar och släpps ner det i vattnet igen. Hägern fiskar med bete.

Det kommer fler frukostgäster, Ankorna har lockats hit av hägerns fiskande, men vår häger håller dem stången och de släpps inte fram till brödet.

Fast ankorna ger sig inte så lätt och en liten brödbit kan de sno till sig. Kvack kvack! Jag tog en bit!!!

Jag testar att slänga i en bit ost den passade tydligen bättre som hägermat.

För ostbiten slank ner och den slickade sig belåtet om näbben sedan.

Förutom osten som frukost så blev det även en liten fisk.

Innan vår vän tackade för maten och drog iväg.

Modertemplet - Batukaru templet.

Regnet som började efter att vi avslutat vår lunch fortsatte fast det blev mer ett "bra för hyn regn" så det stoppade inte våra fortsatta planer.

Sista besöket på vår utflykt är Batukaru templet eller Luhur Watukaru templet som det också kallas för, det är ett av de största hinduiska templet på Bali. Det ligger vid foten av berget Batukaru, som är Balis näst högsta vulkan, omgiven av  tropisk regnskog. Det templet byggdes för att vörda gudar över berg och sjö. Templet grundades i 1100-talet av Empu Kuturan, en stor hinduisk vis man. På den tiden var detta tempel en fristad för eremiter.

Här finns det en hel del regler för besökare.

År 1604 blev templet attackerat och delvis förstörts av kungen av Buleleng, Anglurah Panji Sakti, men hans trupper slogs tillbaka av miljontals bin. Fram till 1959 var templet inte restaurerat, trots det fortsatte pilgrimer att tillbe gudarna här i spillrorna efter attacken.

Man får inte gå in här med bara ben så vi får ett tygstycke att svepa om oss och ett band som bälte. Bältet är tydligen viktigt för de som hade långbyxor fick också ta på bältet.

Se så fina vi blev.

Nu får vi gå in på tempelområdet. I trappen ligger en trött hund och min vana trogen så kan jag inte låta bli att ta en bild på hunden. Den är så trött och jag vill att den åtminstone ska titta på mig så jag säger vov, men ångrar mig ordentligt sedan. Den stackars hunden blir så rädd för detta lilla vov, hoppar upp yrvaket och stirrar sig omkring. Jag vågade mig inte på att locka till mig hunden eller försöka klappa för vi hade blivit varnade att hundarna här på Bali har rabies, fast när vi frågade lokalbefolkningen så sa de att så var det inte.

Även om inget gjordes åt detta tempel på alla dessa år fram till 1959 så pågår det underhållsarbete fortfarande.

Templet består inte bara av en enda stor byggnad utan det är nästan som där familjerna bor, flera byggnader med olika betydelse. Vi träder in genom den stora porten som symboliserar någon form av rening med sin tudelade form.

Det är nog helt säkert att det inte är någon fågel som lagt ägg här utan det är en offergåva på huvudet av statyn.

Ser en ondskefull varelse stirra på oss, liknar en kombination av en sköldpadda och ett troll.

Längre in än så här får vi inte gå.

Undrar om den där tempelkatten får det eller om det bara är så att den inte kan läsa. Tror den var på jakt efter lite offergåvor.

Inga hala risfältstigar här men man får se upp med alla trappor då man går runt och tittar på allt intressant. Robert hade tur som inte slog sig då han missade att det kom en trappa i hans väg.

De här heliga vattnet där man skulle tvätta sig i pannan och i håret tre gånger, sedan fick man önska sig något. Jag gjorde flera försök att ta bilder på den här platsen men av någon konstig anledning så blev ingen riktigt skarp och de allra flesta var bara att slänga.

Här finns också en helt fyrkantig konstgjord sjö. Den är helig och trots att det är fullt med fiskar i sjön så får man inte fiska där. Vår chaufför hade sparat bröd från lunchen som han matade dem med. Mitt i sjön finns en liten ö och det som ser ut som ett streck ute i sjön är en gångväg som kommer fram då man vid speciella högtider sänker vattennivån.

Bamboo Forest Restaurant

Vi har åkt på små bygator, genom små byar, vackra risfält och förbi stora äggfabriker nu när vi ska leta oss fram till lunchstället så smalnar vägen av mer och mer och det känns som vi är ute på en liten skogsstig och åker.

Vi kommer längre och längre in i bambuskogen, kommer förbi ett häftigt tempel.

Till slut efter en skumpig färd på skogsvägar så parkerar vi bilen och vandrar iväg in i skogen.

Vägen går uppåt och vi försvinner in i den djupa bambuskogen förundrade över att det ska finnas en restaurang här.

Ser att restaurangen behöver påfyllning. Det finns ingen bilväg dit upp så det blir till att bära varorna.

Stigen går mellan olika exotiska växter.

Härliga dofter når oss och nerifrån bambuskogen hörs det spröd balinesisk musik. Långt där nere sitter det någon och spelar för oss. Mycket riktigt här inne i skogen med bara en stig som väg dit där ligger det en restaurang.

Förföriska dofter sprider sig i lokalen och den mat vi får här omvänder mig helt från att inte varit så värst förtjust i asiatisk mat till att verkligen gilla den. Är den så god som på Bali så kan jag äta det varje dag.

Vi börjar med en kycklingsoppa.

Sedan plockar jag på mig lite av varje, favoriterna kan jag ju hämta mer utav.

Äppelkaka och svart rispudding som avslutning före kaffet. Kan det bli så mycket bättre.

Mätta och belåtna tackar vi för maten och  återvänder  till bilen. En innehållsrik dag är inte slut ännu, vi ska besöka modertemplet också innan det är dags för hemfärd.

När vi var på besök i den lilla byn och familjen där så tittade mannen upp mot himlen och sa, molnen drar in, vid tre kommer det att börja regna. Jag tittade också och undrade lite om han inte överdrev, var väl inte något speciellt molnigt. Nu när vi ätit klart är klocka nästan tre och visst hade han rätt, det börjar regna.

Risfält

Vi lämnar den lilla byn och den trevliga familjen som vi hälsat på, promenaden genom risfälten kommer jag bevara som ett fint minne när vinterkylan sätter in där hemma. Nu ska vi åka högt upp i bergen och titta på UNESCO-erkända risterrasserna. Vi åker småvägar dit och genom pittoreska byar.

Byggnaden på stolpar, som syns bredvid butiken, liknande finns i så gott som varje by och de verkar användas som samlingsplats. Ser att det i de flesta sitter det män och pratar. Gissar på att de eventuellt var busshållplatser på den tiden då de små bussarna körde här.

Överallt på vår färd ligger det ris på tork.

När vi kommer upp till  Jatiluwih som fått UNESCOs världsarvsstatus får vi betala vägtull. Enligt vår chaufför så är tanken att avgiften ska gå till vägunderhåll men han är tveksam till vart pengarna går.

Nere i dalen där det var torrt såg risfälten ut ungefär som så här.

Lite längre upp där vi kunde börja ana bergen bakom det tunna molntäcket skiftade de färg till lite mer grönt men med inslag av gult.

Ju högre vi upp vi kom desto grönare blev fälten.

Här uppe i bergen där risfälten är vidsträckta skiftar de i många sköna färger.

Även här torkas det ris.

Verkar vara färdigtorkat nu.

Trots att det odlas så mycket ris här på Bali så räcker inte den inhemska odlingen till utan de måste importera.

Här kan du gå ner och ta en promenad bland risfälten, ser att många som stannar här väljer att göra det men man får se upp för det är halt i leran och några får en ofrivillig kana ner. Vi har redan promenerat bland fina risfält och det börjar kurra i magen så vi åker istället iväg för att äta lunch.

En liten vandring.

De kallade det för att vi skulle göra en vandring och jag blev lite orolig eftersom min fot inte var i så vandringsdugligt skick, men oron var obefogad. Det var mer en promenad vi gjorde.

Ut i skogen tåga alla nu
far går först och tummeliten sist...

...inte helt riktigt för Tummeliten som här är Ben han ville gå först och visa vägen och kolla in om det fanns några faror i vår väg.

Vi tågar genom böljande risfält.

Vitt ris...

..och svart ris.

Vi får sällskap av fyra danskar, som när de hör att vi är från Sverige, har lite svårt att förstå varför vi i vårt sällskap pratar engelska med varandra. När de får höra att det andra paret i vår bil är från Australien så blir det mer förståeligt.

Vi får en lektion i hur bevattningssystemet i risfälten fungerar. Det är så snillrikt anordnat så att det kommer till och med folk från Thailand för att lära sig.

Vår värd och guide på promenaden har som uppgift att rensa och hålla kanalerna rena från skräp. Det blir mycket skräp som kommer med vattnet uppifrån bergen. I går hittade han till och med en stor fisk i just den här kanalen. Middagen var räddad.

 Vi får en fin promenad och det var kul att få gå genom dessa risfält.

Det är inte bara ris som odlas på fälten här, vi passerar också en plätt men ståtliga tagetes. De odlas för att användas i de religiösa ceremonierna.

Bananerna börjar mogna.

Mera ris.

Vår lilla promenad går mot sitt slut.

Vår bil står där och väntar och nu är et dags att styra kosan upp mot bergen.