Som jag ser, eller finn två fel.

Hade tänkt slänga den här bilden som jag tog i hissen på vårt hotell eftersom den blev så suddig och lite för mycket rörelseoskärpa, fast då mer från min hand än från motivet.

Men så kom jag på att det är ju så här jag ser. Jag hade tänkt göra en liknande bild i photoshop för att ta med och visa ögonläkarna hur det är jag ser, men här blev det så alldeles av sig själv. Fast jag skulle väl ha gjort den främre av siffrorna lite skarpare förstås eftersom allt inte är suddigt för mig utan bara bubbelt.

Men det var inte orsaken till att jag tog en bild inne i hissen, något fattas. Ser du vad?

Ingen vet varför jag ser dubbelt och S:t Eriks ögonsjukhus tyckte inte att det var något att bekymmra sig över, så de återremiterade min remiss till min ögonläkare. Han som ville få hjälp med orsaken till dubbelseendet. Lite moment 22. 

Imjingak - En tröstande plats.

Den här platsen eller parken byggdes för att de som inte kunde återvända till sin hemorter skulle ha en tröstande plats att komma till. Förutom det jag har med på mina bilder finns också ett nöjesfält. Tanken med det är att de sörjande ska få en stund av glömska och nöje. Imjingak Village är den längst norrut belägna platsen i Sydkorea där sydkoreanerna kan gå omkring fritt. För att få komma längre norrut måste man ansöka och få tillstånd.

Innan jag kom hit, som var som en slags bonus  i vår utfärd eftersom det inte fanns med i programmet, hade jag ingen aning om vad Imjingak var för något. Insåg strax att det var en viktig plats för koreanerna. Många hade tagit sig hit. På taket till huvudbyggnaden kan man gå upp och titta på Nordkorea. Eftersom det var en disig dag och det kändes som om regnet hängde i luften avstod jag från att gå uppför dessa trappor. Tror inte man såg så långt och inte så mycket mer av Nordkorea än vad vi redan sett.

Jag gick bort till "Bridge of Freedom" istället. Det är en bro där 13.000 krigsfångar utbyttes i slutet av Koreakriget. Det var också den enda bro som fanns över Imjinfloden och den byggdes för utbyte av krigsfångar.

Nu kommer man inte så långt på denna bro. I slutet är den spärrad med stängsel och taggtråd, det har blivit en plats för att sätta upp minnessaker och banderoller.

Såg att även kläder och skor fanns där. Får en att tänka till och sända en tanke till alla dessa familjer som blivit splittrade.

Här på bron kan man se tåget som går till slutstationen vid gränsen till Nordkorea.

Syd har byggt den järnvägssträckan med förhoppning om att den ska kopplas ihop med Transibiriska järnvägen någon gång. Tågstationen Dorasan som nu är slutstation ska symbolisera hopp.

Här på kartan kan man se hur de olika platserna ligger i förhållande till varandra. Panmunjon är platsen som vi var till i förra inlägget som går att läsa här.

Jag kollade på Google maps hur det ser ut vid den järnvägsstationen. Där ser man hur järnvägsspåren tar slut vid gränsen och hur bilvägen, inne på nordsidan, har flera stora avbrott (vid texten Dorasan-ri)

Det finns många statyer och monument här vid Imjingak och även en station där spåren tar slut. Förmodar att det också är en symbol. Här har flera återföreningsdagar ägt rum genom åren men i år ställer Nordkorea in allt utbyte med Sydkorea.

På perongen finns det en fotoutställning som jag tyvärr inte kunde läsa mig till vad den handlade om för all text var på koreanska men av bilderna att dömma så antar jag att den jämförde syd och nords delning med Berlin och muren där.

Det här är i alla fall en bit av gränsen sedd uppifrån.

Här på den uppbyggda hållplatsen står ett ånglok som användes under koreakriget för att transportera krigsmaterial.

Det är hitflyttat efter att ha stått bortglömt i många år och står här som en symbol över den tragiska uppdelningen av Korea och är numera registrat som ett koreanskt kulturarv.

Mer än 1.020 kulhål finns det i loket.

Runt omkring loket är det stängsel och taggtråd, visserligen är det fortfarande Sydkorea bakom dessa stängsel men dit får man inte gå utan tillstånd.

Här vid hållplatsen finns en liten kiosk där man kan köpa band och skriva en bön eller en hälsning på för att sedan sätta upp på stängslet.

Det här sades vara en plats för tröst och även glädje men jag kände mig mest förundrad och sorgens då vi lämnade platsen.

Kan förstå  glädjen för de personer som för en kort stund får återförenas här men även sorgen då de sedan skiljs igen.

D.M.Z och J.S.A - En spännande och jobbig dag.

I dag ska vi ut och åka buss, inte någon rundtur inne i stan utan en tur ut mot gränsen och dagens vanligaste ord är "No Photo". Nu är det inte bara att hoppa på första bästa buss för att ta sig dit utan det är lite mer komplicerat än så. De båda länderna Syd- och Nordkorea har inte fred mellan varandra utan de har bara ett vapenstilleståndsavtalet från 1953. Då och då hotar Nordkoreas ledare Kim Jong-Un med att riva upp avtalet och senast i mars i år så hotade han med att landets militär är ”helt redo att utkämpa ett fullskaligt krig i koreansk stil”. Om någon har missat det så ser Kim Jong-Un ut så här.

D.M.Z står för Koreas demilitariserade zon och är en landremsa tvärs över halvön mellan dessa två länder. Zonen som är en buffertzon är 248 km lång och 4 km bred.

Vi ska nu inte bara till D.M.Z utan till Panmunjom eller  J.S.A (Joint Security Area) vid Camp Bonifas. Det ställe där man kommer ända fram till den Nordkoreanska gränsen och även en liten bit över den.  För att få komma dit måste man ansöka om tillstånd hos FN minst tre dagar i förväg. Är du kinesisk medborgare så måste du ansöka två månader i förväg och medborgare i Afghanistan, Pakistan, Kuba, Irak, Iran, Nordkorea, Sudan, Syrien och Libyen får inte alls åka dit. Vi ansökte redan hemifrån och även  anmälde oss till resan dit. Vi fick en förteckning över en hel del förhållningsregler och strikt klädkod. Du får inte ha urtvättade jeans, ingen tröja utan krage, inte åtsittande kläder, träningskläder, för stora kläder, ärmlös tröja. Listan är lång och allt detta bara för att inte någon ska hamna på Nordkoreas propaganda affischer där de visar ur hemskt det är i Sydkorea och västvärlden. Du får inte heller ha sandaler på dig, det där sista bekymrade mig en hel del eftersom den enda sko som jag får på min opererade fot än så länge är en sandal av storlek 40. Med dess remmar kan jag spänna den så att  den inte trycker på det området ovanpå foten som "plattan" sitter. Min vanliga skostorlek är 38. Så här ser det ut.

För att vara på säkra sidan frågade vi hotellets ombud om det verkligen var så att man inte fick ha sandaler på sig. Jag trodde mer att det gällde sandaler av flip flop-typ. Men hon berättade att det stämde och ringde även och kollade. Helt riktig, INGA sandaler, inte högklackat heller, för om de börjar skjuta från nord så måste man kunna springa.....Spelade ingen roll att min sandal var hur stadig som helst.

Jaha springa, jag går ju med kryckor fortfarande! Jag såg hur den tänkta utfärden liksom tonade bort i fjärran. Men jag  kan ju gå lite utan kryckor fast jag får ju lida för det på kvällen sedan med extra smärta, så jag fick visa representanten hur jag gick. Hon såg mycket tveksam ut och ville avboka vår resa. För ingen med vare sig rullstol eller kryckor fick följa med. Vi bad henne vänta och hoppades på ett mirakulöst tillfrisknande. 

Största problemet var sandalen, jag hade ingen sko som gick på min fot men efter lite grubblande testade jag min mans sko. Han har visserligen 43 i skostorlek och en snörning som sitter åt på det onda stället. Tredubbla sockor  på foten så satt skon kvar, visserligen gjorde det ont, men vill man något riktigt, riktigt mycket så går det att härda ut en dag. "Stiff upper lip" som engelsmännen säger. Visst såg det snyggt ut?

Sedan var det problemet med kryckor, kom jag med dem så var det kört. Vi skulle bli avvisade och inte få tillbaka avgiften för utfärden. Ut i hotellkorridoren och träna, jo det gick att gå så även om det inte gick fort och även om det var ganska linkande. Nu var jag beredd. Måste säga att det var med lite orosfjärilar som vi åkte ner till hotellfoajén för att bli upphämtade. Ingen sa något där om min fotbeklädnad de var mest koncentrerade på att vi hade passen med oss. Vid Hotell Lotte var det samling för de som skulle till Panmunjom (J.S.A), jag ansträngde mig för att inte visa att jag haltade och fick ta stöd av min mans arm. Här samlades passen in för att kontrolera att våra tillstånd från FN var klara och vi fick våra sittplatsnummer. Militären hade fått en lista på oss och vi var tvungna att sitta i samma ordning i bussen som den listan visade.

Så äntligen rullade vi iväg i ett morgontidigt Seoul. Seoul verkar aldrig sova och trafiken var i full gång sedan länge. Det var en disig dag och dimman hängde i luften och förebådade om regn.

Nu är vi i alla fall påväg till den mest bevakade gränsen i världen och ingen har ännu stoppat mig med min stora sko på foten. Bussresan tar ungefär en timme och den går utefter gränsfloden Imjin. Vi åker på vägen som kallas för Freedom Road.   

Hela sträckan vi åker är kantad med tjocka rular med taggtråd

Med jämna mellanrum är det bemannade vaktkurer. Där ser vi soldater som står med gävär, kulsprutor och kikare spanandes ut över floden. Det lär vara en miljon soldater som vaktar gränsen.

Vi närmar oss det mest avspärrade området och vår koreanska guide säger det nu vanligaste orden för dagen "No Photo" i samma ögonblick har jag satt min lilla kompaktkamera mot bussfönstret och tryckt av en bild. Vilket leder till en mycket skarp blick och igen No Photo!!! Nu hörs det inte något då jag knäpper av med den kameran så det blev en bild som ingen bad mig radera. Men det här är den enda som jag vågar ta där man inte får fotografera.

Det är här som tankshinder och andra hinder som är börjar. Bussen kör slalom mellan hinderna fram till Camp Bonifas där koreanska och amerikanska soldater vaktar. Här vågar jag inte ens lyfta kameran efter den skarpa tillsägelsen men har lite svårt att förstå varför eftersom det finns en del bilder på nätet av stället. Som här. Så ser det ut dit vi kommer och där genom portalen får vi köra in och vänta tills soldaterna har tid att komma ombord och kontrolera våra pass mot den lista de fått från FN. Bakom staketet på en gräsmatta ser vi hur de koreanska soldaterna tränar. Alla koreanska soldater här måste vara minst 175 cm långa och alla har svart bälte i taekwondo.
Vi får också veta att vi inte fåt ta med något annant än det som vi kan bära i fickorna förutom kameran, så jag får ta ett snabbt beslut om vilket objektiv jag ska ta på min kamera. Väljer 100-400 mm för jag vill kunna få en bild in mot Nord och så får min man ta lilla kompaktkameran. Då vet jag inte att de inte brukar godkänna längre objektiv än 90 mm. Vi får också order om att vi inte får peka, vinka eller göra några som helst gester mor nordsidan.

Efter en del väntan kommer soldaterna  ombord och vi blir godkända för att komma in på området. Soldater med stela "pokerface" vaktar överallt. Vår guide berättar att det har hänt att de inte fått komma in på området utan fått vända och åka tillbaka utan någon som helst förklaring om varför. En kort busstur upp till "Peace house" där vi ska in och få en genomgång och även byta buss. Här får ett gruppfoto tas om man vill, men eftersom jag och min man inte var någon riktig grupp så avstod vi. Här får vi underteckna en besöksdeklaration som ser ut så här. En av våra medresenärer har en tröja som han hängt över axlarna vilket han inte får ha, utan måste sätta på sig tröjan. Lär nog bli ganska svettigt i värmen.

Går att förstora för den som vill läsa.

Här får vi se lite historik om området även in besöksbricka som vi måste bära synligt. Sedan är det dags att byta till en militärbuss och då är det en soldat som kör och en som står vänd mot oss för att kontrolera att vi inte gör något otillåtet.

Nu gick färden genom ett landskap som kändes mycket overkligt. Stora breda vägar som var alldeles tomma på trafik, vägen kantades av risfält och andra odlingar där vita hägrar landade. Såg  vackra fjärilar, stora som små fåglar, som flög omkring och vår guide berättade att djurlivet var väldigt rikt här för här fanns det inget som störde djuren. Det såg ut som en idyll om det inte hade varit för att det var så folktomt och om det inte var för att det fanns stora minfält mellan skogspartierna och odlingarna. Eller för de djupt grävda vallgravarna, som drog iväg så långt ögat nådde, där det  patrullerade beväpnade soldater två och två. Tjocka rullar av taggtråd kantade vallgravarna.

Odlingarna, fick vi veta, sköttes av de som bor i vänskapens by eller Tae Sung Dong som den heter. Vi ser byn från vår buss och får veta att de som bor där är väldigt kontrollerade och lever ett mycket strikt liv. De räknas in efter arbetsdagens slut och får inte gå ut på kvällen. I den här byn på sydsidan byggdes det en 100 meter hög flaggstång där de hissade den sydkoreanska flaggan. Vi såg hur den vajade högt där uppe över alla trädtoppar, mest var det nog för att reta de i Nord.

Även på den Nordkoreanska sidan finns det en propagandaby som heter Kijong Dong. När de på nordsidan såg den höga flaggstången så byggde de en flaggstång som är 160 meter hög för de skulle minnsan visa att de var värst och störst. Den här byn såg man också från bussen. så jag antar att de kan se över till varandra från de olika byarna.

Vi kommer fram till det som kallas för J.S.A (Joint Security Area). Bussen stannar framför Freedom House. Sydkoreas propagandapalats som vetter mot demarkationslinjen, och vi får gå ut ur bussen. Där måste vi tåga in i huset på led, två och två. Blir lite extra problem för mig då det är en hög trappa vi ska uppför. Blir lite fördröjning i ledet bakom mig men det går. Uppför är dessutom lättare att gå. Vi går rakt igenom huset, hela tiden bevakade av soldater som vaktar oss. När vi kommer ut på andra sidan av huset så ser vi de blå husen som jag känner igen från både TV och internet. Ingen får stanna utan vi leds vidare och in i "Conference Room". Det här är rummet där Nord och Syd kan mötas. Det var här de båda sidorna möttes för att underteckna vapenvilan. Här får vi fotografera och det görs det verkligen. Mitt på gränsen står det berömda bordet där Nord och Syd satt på varsin sida.

Mitt på gränslinjen står en sydkoreansk soldat. Han rör inte en min och han står med hårt knutna nävar.

Vi är inte någon stor grupp som släppts in men i rummet men det är inte så stort och alla vill fotografera sig med soldaterna både den som står på gränslinjen och den som vaktar dörren ut mot nord så det blir ganska rörigt.Här står jag i Nordkorea och fotograferar mot Sydkorea.

Det finns en dörr som jag förmodar är låst för den leder ut till nordsidan, även den vaktas av en soldat.

Jag stannar en stund på den nordkoreanska sidan och kikar ut genom fönstret och där har vi gränsen.Texten finns förståss inte där i verkligheten utan den har jag lagt till på bilden. 

Tar några bilder till innan vår korta stund där inne är över.

Sdean är det dags att tåga ut igen, även nu på led, två och två i militärisk disciplin. Tilbaka mot Fredom House men inte in där igen utan vi får rada upp oss i två led vända mot norr och nu är fotografering tillåten igen. Kamerorna smattrar och även min kamera.

Det vi tittar på är gränsen mot Nordkorea och deras stora byggnad Panmun-gak. Det huset var en våning lägre förut men när syd byggde sitt Freedom House som blev högre,  då var nord tvungna att bygga på en våning på sitt hus. Soldaterna på sydsidan står så att bara ena halvan av dem syns. De får lite skydd på så sätt och kan även använda den dolda handen för att ge tecken till sina egna.

Jag plockar fram stora Canonen med telet på och kollar in lite närmare hur det ser ut på nordsidan.

Ser bara en soldat som håller vakt på den sidan men gissar att de har fler utposteringar.

På den sidan är det också tillåtet för turister att komma och se över till syd och jag vet att det inte är lika stränga restriktioner där som på sydsidan. De är väl lite mer säkra på att syd inte tänker starta något krig.

De verkat t.o.m få peka.

På båda sidor finns det utkikstorn där de bevakar varandra. Förr fick man gå upp i ett sådan för att titta över till nord men av någon anledning får man inte det längre. Ingen mening att fråga heller för de anger ändå inga skäl. Det bara är så.

Sedan får vi order  att vända oss om och jag tror att nu är det dags att tåga därifrån men då får vi tillstånd att fotografera oss själva och varandra med nord som bakgrund.

Sedan är det dags att tåga tillbaka till bussen, nu är det trappa nedför och om jag sinkade truppen uppför så går det inte fort ner heller. Det är svårare att gå nedför en trappa med ond fot. Men jag klarade det och ingen stoppade mig dessutom behövde jag inte springa för några förlupna kulor från nord heller.

Den här bron som kallas för "Bridge of No Return" eftersom om du går över där så har du gjort det för sista gången. Den leder över till Nordkorea. den har fått sitt namn av att efter Koreakriget fick några krigsfångar välja om de ville gå över bron eller stanna kvar hos sina fångvaktare.

1976 var det en incident här med dödsskjutningar. Den kallas för The axe murder incident (Tree chopping incident). Finns en bild här. Ett träd hade vuxit upp så mycket att det skymde den nordkoreanska vaktkuren. Koreanska och amerkanska soldater skickades dit för att såga ner trädet som skymde sikten. Plötsligt när de höll på och sågade så öppnade Nordkorea eld och sköt ihjäl två amerikanska soldater.

För den som är intresserad så ser J.S.A området ut så här. Jag har skannat skissen drån den broschyr vi fick inför besöket.

1) Peace House. 2) Conference Room. 3) Observation post för Visitors ( fast nu får man inte gå upp där). 4) Bridge of No Return. 5) Freedom House. 6) Stump of a Feeld Tree. 7) Military Demarcation Line. 8) Panmun-gak (Nordkorea).

Sedan åker vi tillbaka till vår väntande buss men innan vi lämnade området fick vi ett litet besök i souvenirshopen. Såg en bekant kille också, visst liknar han någon som var på besök i Stockholm för inte så länge sedan. Han får minsan peka, det fick inte vi göra.

Vi lämnar området och fortsätter till Imjingak, men mer om det i ett annat inlägg. Trött och ont i foten var bara förnamnet och jag längtade intensivt efter mina kryckor.

Bara några dagar efter att vi kommit hem så hörde vi om hur en person blev skjuten som försökte fly från syd till nord. Låter som en ganska konstig historia men så här beskriver tidningarna det: Länk.
 

En tur på stan - Seoul

Vi hade tur, med tanke på mina fötter, för vi hade bara att gå nedför backen från vårt hotell för att ta sightseeingbussen och komma iväg och se stan. Tyvärr så hade de inte någon öppen buss på den linjen så det blev att fota genom fönster igen.

Men fönster kan vara kul med sina speglingar också.

Bilen bredvid vår buss blev ganska väl befolkad i rätt vinkel.

Bussturen gjorde att vi kom runt på ett smidigt sätt och fick se en del av sevärdheterna, men det blev inte många foton på dem fast jag tycker inte att det gjorde så mycket ändå för de är nog ganska väldokumenterade om man söker på google. Men lite andra bilder blev det.

Här kommer lite av vad jag såg på en tur runt om i staden.

En herre med spatserkäpp, som han svängde så elegant.

Mystiska herrar som läser tidningen.

En herre med stor hatt.

Vi passerar Changdeokgung palace som är ett av de "Fem Ståtliga Palatsen" byggt av kungarna i Joseon-dynastin. 1997 blev det uppsatt på Unescos Världsarvslista. Det här är bara en av alla portarna in dit.

Sedan kom det skatebordåkare.

och så kom det två...

...och så kom det flera.

Alla verkade sedan samlas till någon skatebordmanifestation. Mot eller för vad vet jag inte.

Så såg vi några sevärdheter igen. Det här är Gyeongbokgung Palace med vakter som var lite speciellt klädda. Det är också ett av de kungliga palatsen i Seoul. Det byggdes 1395, men  brann och stod övergivet i nästan trehundra år, rekonstruerades 1867. Vi hann med att se en liten skymt av det praktfulla vaktombytet då bussen passerade, men insåg att med mina kryckor var det ingen idé att hoppa av och försöka tränga sig fram i folkhavet som samlats där.

Imponeras av det nybyggda "City Hall" som såg väldigt modernt och stort ut. Det gamla stadshuset, som nu är bibliotek, såg tämligen litet ut i jämförelse.

Det finns många små hus byggda i traditionell koreansk stil, men även stora höghus som sträckte sig upp mot skyn.

 Avslutar med krigsmuseet och krigsmonumentet.

Seoul - under mina fötter.

Från vårt hotellrum har vi en fantastisk utsikt över Seoul. Tyvärr går inte fönstren att öppna men det är kanske inte så konstigt, de vill nog inte ha några hottellgäster som trillar ut från 17:e våningen. Lite svårare att fotografera, blir lätt blänk från fönsterrutan, men så här ser det ut.

Hotellet är byggt på ett berg så utsikten känns verkligen storslagen här uppe.

Där nere är det ett myller av hus och bilar men konstigt nog så känns det inte som någon storstad då man är där nere, trots att det är en stad med ca. 10 miljoner innevånare. Den lilla kullen, eller kanske ett berg som de skulle kalla det i England, tycker jag är så fascinerande med all bebyggelse som liksom klättrar upp för kullen och avslutas med ett kyrktorn. Där bakom rinner floden Han och delar av staden. Floden flyter ut i Gula havet och var något som Koreas tre kungariken stred om förr i tiden. eftersom den var så viktig för att kunna idka handel med Kina.

Det är inte alla dagar som är så här klara så att man har milsvidd utsikt, av vår vecka här var det faktiskt bara två som det gick att se ända in i Nordkorea,

 Nedanför vårt fönster på hotellets innergård höll det på att rustas till fest.

En annan dag blev det bröllop, tyvärr så blev det för mörkt att fota när dessa festligheter började.

Men utsikten blev inte sämmre för att det blev mörkt.

Tittar man ut åt andra hållet så har vi stadsberget med Namsan  Tower eller Seoul Tower som det också kallas. Där kan man åka upp och besåda utsikten. En klar dag ser man en bra bit in i Nordkorea.

Om man inte vill ta en stärkande promenad dit upp så kan man åka kabinbana. Även sightseeingbussen som går runt i Seoul stannar där uppe. Tornet byggdes redan 1969 men öppnades inte för allmänheten förrän 1980. Den söndag vi var där var det soligt och fint väder och folk såg ut att vallfärda upp till toppen av berget.

Om någon undrar hur vädret var så var det sol och +26 grader. Varmt tyckte vi, kallt tyckte Seoulborna. Det var inte så ofta de kallade sitt land för Sydkorea oftast sa de Korea.