Pingvinmetropolen Salisbury Plain

Vi kommer iland på Salisbury Plain. Ser mig omkring och nog finns det många pingviner här.

Fler än vad man anar vid första anblicken.

Förstora bilderna så ser det bättre ut.

Sänker blicken lite och det fullkomligt vimlar av dem, undrar hur många det är egentligen.

Det känns nästan överväldigande, vet inte var jag ska fästa blicken.

Eller var jag ska rikta kameran. Det finns så mycket att se och det myllrar av pingviner. Lite svårt att tro det men det sägs att på Saint Andrews Bay finns det fler pingviner.

För att komma fram till pingvinerna måste man först kryssa sig fram mellan de stora elefantsälarna och se till så att man inte hamnar mellan dem och vattnet för får de  för sig att anfalla så hinner man inte undan.

Modiga pingviner som tar vägen mellan vattnet och elefantsälen.

Nybadat gäng.

När de ska ner i vattnet ser det nästan ut som om de har avdelat pingviner som står och dirigerar trafiken.

För sin säkerhet så går de oftast ner till vattnet i grupp.

När de lägger sig ner och simmar liknar de mer fåglar än då de går i upprätt ställning.

Hemma igen så gäller det att hojta till ordentligt så att ungar och föräldrar hittar varandra. Kan berätta att det var inget tyst ställe det här.

Ungarna ser mer ut som små dunbollar eller om de har tagit på sig en päls. De första upptäcksresanden som kom hit trodde det var en egen art och döpte dem till pälspingviner.

Alla ungar klarar sig inte till vuxen ålder. Det är ingen gammal golvmopp som ligger där uten en av de som inte klarade sig.

Genast blir de till mat för någon annan.

Håhå ja ja, då far de iväg igen. När vi äntligen fick lite hålligång på ön så var det så kortvarigt. Jag som hade siktat in mig på en framtid som fotomodell.

Landstigning

De som varit till Antarktis känner säkert till proceduren vid landstigning men för er andra så är det ungefär så här det går till.

När vi ska iland med gummibåtarna så är det samling ute på däck, först stöveltvätt förstås, vi får inte riskera att ta med oss något till öarna här och inte heller ofrivilligt föra över något till någon annan ö, så att kliva ner i stöveltvätten är viktigt. Kö till landstigningstrappan eller det kanske heter landgång.

Fast för mig ser det mer ut som en trappa, om även om en lite vinglig sådan. Det gällde att hålla i sig ordentlig när det gungade.

Även klivet över till Zodiaken kunde kännas något ostadig. Där var det viktigt att använda sjömansgreppet, då man tar varandra om handloven istället för i hand. 

Sitta på pontonerna under färd var både skönt och praktisk om man nu inte ville fotografera något bakom sig, men då gick det bra att stå på knä och ha pontonen som stöd för kameran.

Å så iväg till nya spännande mål.

Framme vid en ny ö.

Lådorna som syns på stranden är väldigt viktiga och innehåller nödutrustning som skall användas om oturen är framme. Orsaken till deras tillkomst är en incident som inträffade för några år sedan då vädret plötsligt slog om och det var omöjligt att ta sig tillbaka till fartyget. Där vid lådorna lägger vi också av oss flytvästarna. Det är obligatoriskt att ta av den, för sedan vet våra guider om det fattas någon vid återfärden. Likaså finns det en tavla ombord där man markerar att man lämnat fartyget och även kommit tillbaka. Säkerheten är viktig och det skulle inte vara speciellt kul att bli lämnad på någon av dessa öar.

Hade vi tur stod välkomstkommiten där och välkomnade oss med utbredda armar...hrmf vingar.

Bra med vaktpost vid flytvästar och väskor.

Det är också bra att hålla reda på sina persedlar när det finns tjuvaktiga fåglar i närheten. Kan bli kallt om fingrarna annars.

Morgonstund har guld ...

Väckning 5.00. Det ser ut att bli en fin dag Och då gäller det att ta vara på tiden och ge sig iväg på upptäcktsfärd tidigt. Vädret är nyckfullt här och kan slå om väldigt plötsligt.

Lite snacks har dukats fram och vi  fyller snabbt på energiförrådet i kroppen innan det är dags att äntra zodiaken. När vi sedan några timmar senare återvänder till Profesorn kommer vi få en smarrig brunch. Ingen mat får tas med iland.

Ser att pingvinerna redan är vakna och har gett sig ut på dagens första fisketur.

Några slidnäbbar har kommit ombord på besök.

Verkar som om de passar på att ta sin morgongymnastik i den uppåtgående solen.

Börjar lite försiktigt med att lyfta på en fot i taget...

... Knäna böj...

...Å så hopp!

Man blir törstig av att gymnastisera.

Jag var inte ensam ute, även Adam var vaken.Flytvästen har han redan hunnit få på sig, nu får vi skynda iväg och tvätta stövlarna och sedan ner i zodiaken. Ska bli spännande att få komma iland på Salisbury Plain. Där lär det finnas en kungspingvinkoloni.

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.