Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.

Asätare

Asätarna i det här området har en hel del kadaver att äta på.

De här bilderna är inget för de lite kräsmagade.

Att hitta en stor elefantsäl måste vara lycka för stormfåglarna.

Tänk att få köra in hela huvudet i härligheten och ta för sig.

Och få smaska i sig av det goda...Urk!

Ser ganska nöjd ut.

Här på bilden kan man se det som är lite speciellt med gruppen petrellfåglar som stormfågeln hör till. De har liksom en tub eller rör på näbben. Bakom pannan sitter en körtel som koncentrerar saltet ur de havsvatten som fågeln dricker och detta saltkoncentrat rinner ut ur de rörformiga näsöppningarna som en tår från näbben. De har liksom ett eget avsaltningsverk inbyggt.

En elefantsälarna är stor så här var det många som kalasade. Fast de stora fåglarna klarade inte av att samsas så de turades om.

Äta i lugn i ro är inte att tänka på, det är bäst att hålla ett öga på konkurrenterna.

Mums vilken godbit!

Livet som pingvin

Gruppbilden, ungefär som hos oss människor, inte alla som står stilla.

Ensam jag går...

Ibland bara står.

Möts ibland.

Samling vid fotbadet.

Vad de gör? Jag vet inte, kanske bara försöker bli lite smutsiga om magen.

Inga pingviner men lekande sälar.

När andra tar ett svalkande bad så tar elefantsälen ett sandbad.

Att bestiga ett berg!

Är man pingvin och ska ta sig upp på ett berg så är det inte så lätt. Det är brant, det är halt och ofta en massa snö ivägen..

Att lägga sig på mage och försöka hasa sig uppför är inte någon bra idé. Man halkar nog mest bakåt då. Fast man blir i alla fall ren om magen.

- Vet du hur man gör?

- Javisst! Stick ner näbben i snön så här.

- Förstår ni?

- Sedan drar man sig upp med hjälp av näbben. Hänger ni med?

- Aha jag förstår precis, så här alltså!

Tre bilder i GIF-animation.

Matning

När föräldrarna kommer tillbaka efter en lyckad fisketur så gäller det först och främst att hitta sin unge. Då hojtas och ropas det eftersom de känner igen varandra på lätet. Jag är dock lite tveksam om det är båda sidor som känner igen eller om det bara är föräldrarna som känner igen sin unge. Satt och iakttog  ungar och föräldrar och jag tyckte att det verkade bara vara föräldrarna.

Ungarna irrade runt lite hur som helst och tiggde av den de råkade på, men de vuxna kunde avvisa fel unge ganska så bryskt.

Jag satt ett tag på en tussockgrästuva och tittade och njöt, vet inte om pingvinungarna tog mig för en vuxen pingvin med min gula jacka för när jag sitter där och bara njuter av allt som händer runt omkring mig så hör jag ett litet "pick, pick pick" nerifrån stövlarna. Kikar ner och där står en liten unge och pickar på stöveln. Man blir helt varm om hjärtat vid ett sådant tillfälle. Vi hade ett sk. säkerhetsavstånd på fem meter som vi inte fick gå närmare djuren här, för att inte störa, men det visste inte pingvinerna om så de kom fram till oss.

När rätt unge hittat sin mamma eller pappa så började tiggandet. Ungen knackar på näbben.

Ger sig inte innan det ger resultat.

Till slut så ger det resultat och ungen blir mätt och nöjd.

På tal om matning så fick jag en fråga en gång då jag visade pingvinbilder. Då var det en person som frågade: Hur länge diar de? När jag svarade att de är ju fåglar så såg personen mest bara förvånad ut över att de inte diade.