Högt över marken svävar betongen.

I Tokyo kan man känna sig ganska liten på jorden. Jag når inte så högt över havet med mina 161 cm men ute på gatan bland alla japaner så kände jag mig ganska lång ändå ända tills jag höjde blicken och såg alla hus. Då kände jag mig ganska liten, mer som en myra i storlek. Till exempel vårt hotell det började uppe på våning 25 och fortsatte med rummen uppåt till 34:e våningen. På backen såg det ut som det sträckte sig ända upp till himmelen.

Det var inte något av de högsta husen i området där vi bodde.

Markpriserna är säkerligen dyra och då får man bygga på höjden.

Bor man högt är det bra med brandstege men man bör nog inte lida av svindel om den ska användas.

Det högsta huset vi hittade som det gick att åka upp i hade 47 våningar och på den 46:e våningen fanns det en plats där det gick att beundra utsikten.

Ibland var det inte så lätt att förstå vad japanerna hade för sig, den här mannen åkte upp hit för att fotografera sina skor. Inte några nya skor, utan ett par väl ingångna och lite nötta bruna läderskor.

Jag passade på att ta lite bilder på omgivningen från hög höjd. Bron längst ut till höger kallas för Rengbågsbron.

Här uppifrån ser inte ens de andra höga husen så höga ut.

En lunch med den här utsikten var väldigt trevlig och god mat hade de också. Restaurangen heter /so/ra/si/o/, är du i Tokyo så är det ett "inte-missa-ställe".

Till och med från vårt hotellrum på 28:e våningen såg många hus ut som om de var hämtade från ett modellbygge.

Mitt första intryck av Tokyo var: Högt, varmt, vänligt och rent.

Framme

Alla resor brukar ha ett mål och så även med den här. Jag kikar ut genom fönstret och där breder ett nytt land ut sig.

Ska bli spännande att komma ner och ut och se vad det här landet har att bjuda på.

Där möts vi av en stor skylt med texten "Welcome to Japan" Tur att det står på engelska annars hade det varit svårt att läsa. Tull och passkontroll gick otroligt smidigt och fort. Enda malören var en liten labrador som gick runt och nosade på väskor och passagerare för att se om det var något olagligt på väg in i landet. Han hade tydligen inte fått gå ut på rastning i tid så det blev en liten pöl på golvet. Han såg så olycklig ut men husse skyndade ut med hunden och blixtsnabbt var det en annan person där och torkade upp pölen.

Att ta taxi från Narita flygplats in till vårt hotell inne i Tokyo var väldigt dyrt, skulle gå på ca. 2.500:- plus vägtullar så vi beslöt oss att försöka åka buss. En mycket hjälpsam person vid biljettdisken såg till att vi fick rätt biljetter och gick ut till rätt plats. Tur att siffrorna inte är i form av japanska tecken.

Våra väskor fick taggar som talade om var vi skulle stiga av och tur var väl det.

Jag tog några bilder genom bussfönstret på det första jag såg av Japan. Upptäckte att det var vänstertrafik och att vägnätet var väldigt utbyggt.

Efter ungefär en timme var vi inne i själva Tokyo och kunde skymta Skytree-tornet som med sina 634 meter syns på långt håll.

Som jag sa innan så var det tur att vi fått en tagg på vår väska för det var inte så lätt att förstå var vi skulle stiga av.  Vi hade förstått att det var vid en järnvägsstation men inte visste vi att vi redan var vid vår hållplats när bussen stannade och en hel del folk klev av. Men som sagt väskan talade om att det var fler som skulle av där och en vänlig person kom in i bussen och höll upp vår väska och frågade vems den var, fast han pratade förstås japanska. Aha tänkte vi, eftersom det är vår väska så är det tydligen här vi ska av och skyndade av där tog vi en taxi. Turligt nog hade vi fått en lapp av biljettförsäljaren med vårt hotells namn och adress på japanska som vi kunde visa chauffören.

Vårt äventyr i Tokyo har börjat.

Takeoff.

Inte så ofta jag har förmånen att sitta så långt fram på långflygningarna så att det går att kika in i det allra heligaste, frågade lite försiktigt om det gick bra att få ta en bild och fick komma in på besök till piloterna. De höll på och förberda sig inför start. De sträckte upp sig och sa:

- Vänta vi måste snygga till oss först. Rätta till slipsknuten och se presentabla ut.

Så där nu ler vi och tittar in i kameran.

Alla förbereder sig för avgång.

Säkertsbältet på...

...och allt klart för start.

 God mat serveras och jag flyttar över till maken så vi kan äta middag tillsammans.

Fast inte delar jag med mig av osten till den där damen....

Sedan är det dags för att sova lite.

Överlåter tryggt allt ansvar för att vi ska komma fram ordentligt till piloterna.

Så här lyxigt brukar jag inte flyga men måste säga att det var väldigt kul att få uppleva avdelningen för Första klass och sneglar lite nyfiket på mina medresenärer och undrar hur många av de andra som betalat fullt pris för denna lyx.

Genom den dörren har jag inte fått gå in tidigare.

Den hemliga dörren brukar den visst kallas, i dag hade jag förmånen att få gå in där och se hur det såg ut. Det heter egentligen The Concorde Room, och det var ingen dålig lounge på London Heathrow.

Här kan man sitta och koppla av innan flyget ska gå vidare ut i världen.

Beställa en kopp kaffe eller avnjuta en Afternoon Tea eller bara klappa hästen som jag upptäckte var en lampa.

Eller kika ner på vad som händer i den stora avgångshallen.

Där kan man sova om man vill.

Där utanför står planen och väntar på sina passagerare.

Champagnebaren här inne ser inbjudande ut.

Vi är här tidigt så vi slår oss ner i de eleganta privata båsen för en champagnefrukost. Det gäller att passa på att njuta när det bjuds.

Sedan är det dags att bege sig ner i underjorden för en liten tågtur till vår avgångshall och borda flygplanet för en tur till en annan del av världen.

Husbocken

Förut hade vi hund, nu verkar det som om vi fått en husbock istället. Flera gånger om dagen kommer han insmygandes på vår tomt och förser sig av de godsaker som finns här.

Just nu är det fallfrukten som hägrar för min vän. När han sedan ätit sig mätt drar han sig tillbaka till en vrå strax utanför grinden och ligger sedan där i flera timmar och ser ut att må så bra så. Verkar ligga och fundera på livets gåtor.

Härom dagen hade han frun med sig också, hon är lite skyggare och smyger fram. Ser nästan ut som om hon tassar på tå.

Upptäcker att jag är ute på altanen och låter plommonen vara.

Tar ett äpple istället. Mums så gott.

Sedan tycker hon att det är dags att dra sig tillbaka.

Efter en stund tycker även maken, vår husbock, att det är lite läskigt med klickandet från kameran och följer efter henne.

Med ett elegant skutt så glider han smidigt över staketet.

Men tydligen tyckte ingen av dem att kameran var så farlig ändå för nästa dag har de hittat en viloplats inne på tomten. De verkar trivas här och har valt ut den hörnan i vår trädgård till sin och återkommer flera gånger i veckan numera.