Killing Fields.

Nu ska vi till en plats som tidigare var en fruktträdgård, nu är det en minnesplats över alla de som mördades under Pol Pots regim. Den här platsen som egentligen heter Choeung Ek, kallas numera oftast för Killing Field, och är en av de många avrättningsplatser som användes för att avrätta oönskade personer vid fokmorden i Kambodja. Det lär finnas ungefär 300 stycken och det verkar troligt eftersom det avrättades mellan 1,5 till 3 miljoner människor under åren 1975 till 1979. Det var ungefär en 1/3 av landet befolkning. Här vid, Choeung Ek, har hittats 8.985 kroppar i massgravarna.

När man kommer in här på området känns det först som en grön och lummig oas. Det första man ser är en stupa som är 17 våningar hög..

Där inne är det samlat mängder av kranium som hittats på platsen.

Man kan gå in och titta men jag avstod och nöjde mig med att titta utvändigt. Innan den här stupan byggdes låg dessa kranium travade i en pyramidform på platsen.

Vi vandrade runt och tittade och även läste på alla skyltar som är uppsatta, där berättas vad som skett här. Ingen trevlig läsning, men den nuvarande kambodjanska regeringen uppmuntrar turister att komma hit.

I det här trädet satt det stora högtalare som spelade musik för att överrösta klagoropen och dödsskriken från de som avrättades. Det var för att människorna i byarna runt omkring inte skulle höra vad som föresegick här.

Det är ingen munter plats att promenera på och alla som besöker platsen verkar tagna av stundens allvar och går tysta runt i sina egna tankar.

Den här dammen har bildats när man dämde upp för att inte lämningar skulle spolas ut i floden.

Där i dammen gick den här mannen och samlade upp något, jag tror det är sniglar han har i sin korg. Förmodar att det ska bli dagens middagsmat.

 Överallt finns det gropar och kullar som påminner om massgravarna.

För att spara på ammunition så sköts ingen ihjäl utan de slogs ihjäl med diverse redskap som yxor, hackor, järnrör, spadar och vässade bamburör. Även de vassa bladen på palmerna användes för att ha ihjäl folk med, med dem skar man upp halsen. I den här massgraven hittades 199 kroppar, de flesta utan huvuden.

Småbarn slogs ihjäl mot det här trädet. I massgraven bredvid hittades 100 offer av kvinnor och småbarn. De flesta var nakna.

Fortfarande kommer det upp benrester och tänder ur jorden.

Det var en tyst och eftertänksam skara som lämnade detta område och tog bussen tillbaka till hotellet. Tror att vi alla undrade hur något sådant kan ske och hur en människa kan få andra med sig för att utföra sådana grymma handlingar. Jag kan i alla fall inte begripa det.

"Keeping the memory of atrocities committed on Cambodia soil alive is key to build a new strong an just state.
Furthermore, making the crime of the inhuman regime of Khmer rouge public plays crucial role in preventing new Pol Pot from emerging in the lands of Angkor or  anywhere om Earth."

Avslutar med en mindre deprimerande bild, nämligen frihetsmonumentet. Det uppfördes 1962.

Tuol Sleng

 Känsliga tittare varnas! Tycker du att det är jobbigt med massmord, misshandel, tortyr och ren ondska. Skrolla då inte ner i det här inlägget utan klick dig bara bort från det. Själv kände jag rysningar utefter ryggraden och en stor sorgsenhet då jag gick igenom dessa bilder. Har så svårt att förstå att det finns sådan ondska.

Vi ska nu till den förra gymnasieskolan Tuol Sleng i Phnom Penh. Fram till 1975 var det en vanlig skola, men sedan gjordes den om till ett fängelse och tortyrplats. Vad som hände det året var att en fransklärare vid namn Saloth Sar tog över makten. Han tog sig namnet Pol Pot som soldatnamn och det är under det namnet han är känd.

Pol Pot hade en extrem idé om att det inte skulle finnas några städer, samhällsklasser skulle utplånas, inga kontakter med omvärlden skulle få förekomma, ingen avanserad teknik och inga pengar skulle få finnas. Skolor stängdes, sjukhus stängdes, pengar avskaffades, etniska minoriteter förbjöds att tala sina egna språk, stadsbor förflyttades till landsbygden. På ungefär en dag tömde han hela Phnom Penh på dess befolkning. De flesta hamnade här. Det här är skolan Tuol Sleng. Röda khmererna döpte om den till "Security Prison 21" (S-21) "

Vet inte om det var en bra skola men på översta våningen i ett av husen kunde man se att det faktiskt varit en skola en gång i tiden.

Redan när man kommer till området med skolan ser man att det inte är någon trevlig plats. Taggtråd och plank omgärdar skolområdet.

Läser man förhållningsreglerna ser man dessutom att det var väldigt tufft här.

Tittar man in i det som tidigare var skolsalar, får man en liten aning om hur det var här då det var fängelse. Fast då var det inte bara en säng utan de stod tätt. Lägg där till en tryckande värme. Den lilla lådan är till för att uträtta fångarnas behov i.

Bilder på hur det såg, ut när befriarna kom, finns uppsatta i salarna.

Det var med tunga steg man gick runt och tittade. Ville först inte fotografera, men tänkte att den här ondskan inte får tigas ihjäl och inte glömmas bort. Förhoppningsvis så att det inte upprepas. Fast den önskan förmodar jag inte blir uppfylld.

Utanför finns det 14 gravar. Det är de offer man hittade här då befrielsearmén kom 1979.

Vid sidan om dessa gravar står det en ställning där skolans elever hade gymnastiska övningar. Där hängdes fångarna med huvudet nedåt. De fick hänga där tills de förlorade medvetandet. Då doppades huvudet ner i tunnorna, som står inunder, de var fyllda med illaluktande smutsig vätska, som var avsett till gödsel för åkrarna. Då fick fången tillbaka medvetandet och förhöret kunde fortsätta.

Vi gick vidare till nästa hus där mängder av bilder var uppsatta. Vid ankomsten till fängelset blev fångarna först fotograferade och tvingades att berätta om hela sitt liv ända från barndommen.

Förstora gärna och titta på de här bilderna, det här är bara en bråkdel av alla dessa människor som torterades och miste livet här.

Jag tycker att man verkligen ser hur skräcken lyser ur ögonen på mannen emed nummer 404.

Även kvinnor och barn fängslades.

Nästa hus som vi gick in och tittade i visade hur fångarna bodde, eller snarare förvarades.

De fångar som bodde i stora celler var fastkedjade i långa järnstänger. Fångarna sov på golvet utan mattor eller filtar. De var förbjudna att prata med varandra.

I de mindre cellerna var fångarna fastkedjade i golvet eller väggen.

Rad efter rad med små trånga celler.

 Dagen i fängelset började klockan halv fem med inspektion. Vakterna kontrollerade att bojorna satt ordentligt fast och att fångarna inte hade några föremål som de kunde begå självmord med.

Fångarna fick fyra små skedar risgröt och vattning soppa tillagad på löv, två gånger om dagen.

Tog någon driksvatten utan att först fråga vakterna om lov resulterade det i kraftig misshandel.

 Fångarna spolade av med vatten var fjärde dag.

Det var inte svårt att hålla sig för skratt när man gick omkring här, så egentligen kändes den här skylten väldigt överflödig.

De här två männen hade överlevt fångenskapen och satt och signerade och sålde böcker om sina upplevelser.

Tortyren och misshandeln för att få fångarna att erkänna det de var anklagde för hade inga gränser och den var så grymm att det är svårt att fatta och förstå. Det var inte svårt att få de anklagade att bekänna olika brott under sådana förhållanden. De som trots allt överlevde misshandeln här fördes sedan till Choeung Ek, mer känt som The Killing Fields,  för avrättning. Dit ska vi sedan.

Preah Barum Reachea Veang Chaktomuk eller det kungliga palatset.

Ett besök på det kungliga palatset är inplanerat i dag, på khmer heter det Preah Barum Reachea Veang Chaktomuk. Palatset byggdes på 1860-talet och jag tycker det är ljust och vackert.

Här inne får man inte fotografera men husen är vackra även på utsidan.

Högst upp på taket, på den 59 meter höga spiran, tittar Brahma ut mot de fyra väderstrecken.

Palatsområdet består av flera olika byggnader, ett av dem är det här lite mindre huset som är ett museum.

 På taken vakar Naga.

Kungen, Norodom Sihamoni bor i det här huset. Dit får vi inte gå.

Han är en mycket modern kung och har levt större delen av sitt liv i Europa. Han är t.ex den ende härskande monark som talar tjeckiska. Han och den övriga kungliga familjen satt i husarrest 1977 - 1979, under röda khmerernas härjanden i landet. Han är öppet homosexuell och han är mycket intresserad av balett. Hans far Norodom Sihanouk lär ha sagt att Sihamoni "älskar kvinnor som sina systrar".

Förr i tiden hade de kungliga tjänarna kläder i olika färger för var veckodag. I museet kan man se hur det såg ut.

Vi går vidare till nästa byggnad som är silverpagoden, träffar på en liten apa på vägen dit.

Den äldre kvinnan har rakat huvud, det är för att hon är änka.

Så ska vi in i Silverpagoden, tar av oss skorna igen och går in. Golvet är täckt med 5.000 silverplattor. De är gjorda av gamla silvermynt från tiden före revolutionen.

Det finns en hel del stupor på området också. Minnesmärken och begravningsplats för betydelsefulla personer.

Då vi hittar en karta över hur stort Khmerriker var,  får vi en historielektion av vår guide Magnus.

Vi ska nu vidare till Tuol Sleng, en ruskig historia, så jag rundar av med en vacker blomma.

Phnom Penh

Vi flyger vidare och i dag ska vi till Phnom Penh som är Kambodjas huvudstad. Den här gången var det inte flyget som var försenat, utan det var vi. Vi satt och avnjöt en delikat trerätters lunch när den lokale guiden plötsligt kommer och säger att vi måste åka till flygplatsen för planet står och väntar på oss. Det blev en flygande incheckning i rasande fart.

Ingen lång flygning men mat serveras  ombord.

Spännande! Undrar vad vi får?

Vi närmar oss dagens mål och jag ser att det är kraftiga översvämningar även här.

Man ser hur vägarna försvinner ut i vattnet.

Där nere har vi vår kära Mekong som vi följer på vår resa. Den slingrar sig verkligen fram.

Tror att det här är den vackraste flygplatsen som jag har landat på. Istället för en trist stor hall där man väntar på väskorna, kan man njuta av det här i stället.

Incheckning på hotellet och därefter en rask promenad, och då menar jag rask. Magnus leder oss till den kulle där staden växte fram en gång i tiden. Enligt legenden var det en gammal kvinna, som hette Penh, hon hittade fyra buddhabilder vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle (Phnom), just den kullen som vi är på väg till.  Phom Penh betyder Penhs kulle. Där vid foten av kullen finns en stor klocka.

Vi kommer förbi ett bröllop, killen som kommer emot mig här, trodde jag skulle säga att jag inte fick fotografera. Det var tvärtom, han skulle bara berätta att det var ett bröllop och hoppades på att vi skulle få bra bilder. Tyvärr så hade det hunnit bli lite för mörkt för att fota utan stativ.

Vi hade fått veta att trafiken här skulle vara livligare än i Siem Reap och att det kunde vara en bra träning inför Saigontrafiken, på hur man tar sig över en gata.

Åven här fungerar gatuköken bra, fast får man äta på plats så att man kan lämna tillbaka tallriken till diskning.

Bakom de ätande är det ett torg och i kväll är det gymnastik på gång. Musiken var så medryckande att jag hade lust att hoppa in och vara med.

Dags att återvända till hotellet och middag och sedan sova. Ett bra riktmärke för att hitta tillbaka var det här huset. Jag tycker att det är snarlikt Söder Torn i Stockholm.

Över alltihopa vakade kungafamiljen, men mer om dem i nästa inlägg för då ska vi till kungliga palatset.

Pest kill.

Idyll eller misär?  Visst är det vackert...

...men runt hörnet lurar fattigdomen.

De här barnen är inte ute och leker, utan de är på jakt efter mat.

Men de har också gemenskapen i sina familjer. Som i den här familjen där  de sökt sig in i skuggan och jobbar med bananer. De kanske är rika på kärlek och gemenskap här.

Det byggs nytt, men många stora hus stod tomma.

Den här tomten kan nog vara lite svårsåld.

På vårt hotell jagas det ohyra. Vi fick inte gå ut till besprutaren, som jobbar för Pest o Kill, för det kunde vara farligt...

Siem Reap var en stad som överraskade på många sätt, jag återvänder gärna hit någon gång men nu far vi vidare till Phnom Penh.