Jakten på leoparden

Dagens chaufför och guide i vår bil är Russel, när vi före soluppgången beger oss iväg.

Startar med en bedövande vacker soluppgång. Alla vill ut och njuta av den.

Extra fin med akasiaträdet som förgrund.

Även blåkråkan har vaknat, men i gryningen ser man inte hur vacker fjäderdräkt den har.

Det ljusnar och fåglarna syns lite bättre. I ett träd sitter en näshornsfågel.

En Red-billed Francolin springer på vägen och varnar för något. En lustig fågel som tydligen varnar de andra djuren för analkande fara.

Strax efter ser vi leopardspår i sanden på vägen. Färska är de också.

Russel följer spåren och visar oss var leoparden gått, ibland försvinner spåren in i gräset och snåren för att strax komma ut på vägen igen. Den är nära och vi ser alldeles färsk spillning. Vi följer spåren in bland snår och buskar, inte för att jag ser så mycket av spåren där, men Russel visar på små tecken på att här har leoparden nyss gått. Bilen med oss i, kör fram och åter ute i terrängen och spänningen stiger, doften av stor katt är påtaglig. Ja det luktar faktiskt leopard. Russel säger att den är mycket nära, men hur vi än spanar och letar så är den som "Gäckande skuggan" och vi får inte se en enda skymt av den.

Vi återvänder till vägen och spanar efter andra djur.

Nu när det blivit ljust så kan man se hur vacker blåkråkan är. Det riktigt skimmrar om den.

En Khoran bustard kommer riktigt nära bilen.

Strutsarna springer med graciösa steg.

Det är tur att vi har Peter med oss som spanar efter orm för annars kanske vi inte hunnit med att få syn på Rikki Tikki Tavi och hans kompis. Röd mungo alltså.

De är så söta och kärleksfulla mot varandra, lite svårt att tro att de lever på  skalbaggar, skorpioner och kobror

Sedan såg vi några märkliga djur, de såg ut som en korsning mellan häst och älg tycker jag. Red hartebeest heter de. Alla  står och stirrar åt samma håll. Russel förklarar att de anar fara från det hållet.

Mycket riktigt också, för strax efter träffar vi på två tjusiga lejonhanar, det är två bröder och har liksom ingått i en pakt och lever tillsammans.

Nu är det inte bara ståtliga rovdjur och vackra hovdjur som vi ser,  även små kryp som fästingar och som den här tusenfotingen  korsar vår väg.

Fler djur är på jakt, fångar den här rovfågeln på bild och ser då att den har ett byte i klorna.

På håll ser vi hur dammet yr och undrar om det är jakt på gång, men tydligen är det lek. Oryx och gnu far runt i vild gallop fram och åter utan att något rovdjur syns i närheten.

En sekreterarfågel spatserar på andra sidan av vägen. Den är släkt med örnen och borde heta den Vandrande örnen istället. Den lever i huvudsak på ormar,  som den jagar genom att springa ifatt och sedan stampa ihjäl.

Vår ormspanare har ögonen med sig igen och jag har turen att få en svart mamba på bild. Skönt att det blev bara på bild för den är extramt farlig.

Pufformen som alla försöker få en glimt av här, var så snabb så jag fick nöja mig med att se den och fota folksamlingen. Ser att inte alla vill komma alltför nära för även den är väldigt farlig.

Här får ni inte vara...............visar den bleka duvhöken.

Så vi tar en välbehövlig siesta.

Kvällstur

Måste få visa några bilder på hur exklusivt vi bor här i tältcampen. Vi har tvåmannatält med tältsängar i, där sover i alla fall jag väldigt skönt. Ställningarna framför tältet är handfat för morgonhygienen.

Bakom tälten finns det en förlängning av tältduk men utan tak, dit har vi utgång genom bakre delen av tältet och där finns hygienavdelningen. Toalett ,med en grop grävd under och spolning med spade och sand, bredvid den finns duschen. Det är hinken på ställningen. Den fylls med varmt vatten på eftermiddagen, då solen värmt upp vattnet. Vrid på kranen på hinken och du får en skön dusch i akompanjemang av skönsjungande fåglar som sitter i träden runt omkring. Vi slösar inte på vattnet så en hink bör räcka till två, för allt vatten hämtas hit med bil.

Här har vi matsalstältet, där äter vi våra måltider. Mycket god mat serveras varje dag, tillagad av våra kockar över öppen eld och ett litet gasolkök. Maten består av kyckling eller fisk och massor av grönsaker. Inget kött eftersom det inte får införas i nationalparken.

Efter lunch och siesta fick vi en genomgång av Russel om Botswanas historia, sedan hoppade vi in i bilarna igen och for ut på kvällsturen. Tur hade vi också, för djuren visade sig även nu.

Här en kronvipa, vet inte hur den fått sitt namn men lätet liknade som om den ropade "vip, vip".

En liten steenbok, eller stenantilop som vi kallar den på svenska. De är så små, väger ca. 10-15 kg.

Lejonhonan med bytet låg kvar och bevakade sin fångst.

Även sjakalerna var kvar och försökte komma åt lite mat, men de lyckades inte något vidare nu heller.

Mörkret sänkte sig nu över savannen och vi for tillbaka till de kärleksfulla lejonen för att se om de var kvar. Det var de och hade även fått fler åskådare, nämligen fem unga honor. Undrar om det var sexualundervisning på gång, de var åtminstonde väldigt nyfikna.

Än en gång ett exempel på hur svårt det är att se lejon i det höga gräset, det är fem men bara fyra syns.

Här är paret som de iaktar, honan ligger ner framför hanen och bakom busken ser man några av åskådarna.

Här här vi hela gänget av unghonor.

Vi lämnar de här sju lejonen och vänder för att besöka The Buch Bar, men vägen är spärras av honan med bytet, hon har lagt sig mitt i vägen och har inte alls lust att släppa förbi oss. Berättar ljudligt att det är hennes revir.

Vi får lämna vägen åt henne och ta en runda i terängen. Nu är det dags för kvällsritualen och njuta av en drink i The Buch Bar och se hur solen försvinner för den här dagen. En G&T sitter inte fel.

Buch Bar =  kylargallret på bilarna.

Kärlek

Ett sådant här kärleksfullt par är det nog svårt att överträffa, oblyga var de dessutom.

De var helt absorberade av varandra och brydde sig inte om att det kom två bilar och parkerade alldeles intill, men så gör de inget annat under tre dygn än att älska, dag som natt. De varken åt eller drack under tiden.

Hanen betäcker honan var tionde minut första dygnet.

Först ett litet kärleksfyllt nyp på halsen.

Innan han får komma till.

Efteråt la sig honan på rygg och hanen pustade ut efter sitt ansträngande arbetspass.

De vilade i tio minuter sen var det dags igen.

Hanen blir en aning upphetsad.

Men honan visar vem som bestämmer.

Ja, ja  jag ger mig.

Men han ser ganska belåten ut ändå.

Vi lämnar våra kärleksfulla vänner,  för nu har vi blivit ganska fikasugna och letar upp en  lejonfri plats att stanna på. Ser ytterligare en "enhörning", det är inte samma som vi såg förut för den här har inte den lilla chicka kringlan på huvudet.

Efter fikapausen återvänder vi till lejonparet och de är lika upptagna av varandra som innan.

Hanen slänger ett öga åt vårt håll, kan vara att han är lite hungrig ändå.

När de lägger sig ner i gräset, så förstår jag varför vi inte får traska iväg på egen hand i det här området. Ligger lejonen ner är det helt omöjligt att se dem innan man fullkomligt snubblar över dem. De smälter helt ihop med omgivningen.

Vi lämnar lejonparet och åker tillbaka till honan med bytet. Hon ligger kvar under trädet och håller ett öga på bytet, har nog fullt upp med att smälta maten.

Vi beger oss tillbaka till campen för lunch och siesta, för nu börjar det bli för varmt för både oss och djuren. Alla vill vi helst vara i skuggan nu.

Enhörningen finns!

Morgonstund....Ja ordspråket stämmer. Väckning vid fem och frukost i pannlampans sken ute vid lägerelden. Det var inte alls så dumt efter en natts skön sömn i tältet. Får man sedan uppleva en sådan här vacker soluppgång är den tidiga väckningen värd det.

Dimmorna lyfter i fjärran och djuren betar ute i morgonsolen.

Några gnu.

Oryxen tittar förvånat upp när vi kommer.

Thuto berättar om allt vi ser.

På en stolpe sitter en gulnäbbad glada.

Jag tror att vi väckte den.

Ville ni något?

Vi åker runt lite och tittar på de olika djuren.

Vem gömmer sig där i gräset?

En nordlig svart khoran var det, en hona.

Vi ser en Kori Bustard, det är den tyngsta flygande fågeln och den visar att den kan flyga också även om  den  får kämpa lite för att komma upp i luften.

Och så plötsligt står den där, enhörningen. Stoltserar så förnämnt med sitt ena horn. Fast jag inser ganska snart att det är en oryx som  kanske är lite speciell av sig och lagt det andra hornet i en chick liten kringla på huvudet.

Det gäller att se sig för när man är ute och kör, Russel såg lite för mycket på djuren och inte på vägen.

Hjälpen är inte långt borta, det var bara tur att det inte var några lejon i närheten.

Strax är bilen uppe på vägen igen. Så här ser bilarna ut som vi åker omkring i, inga skymmande fönster och högt  sitter vi.

Vi stöter på en lejonhona som  rivit en onyx.

Hon har redan ätit sig mätt och är rund om magen men har för avsikt att ha det bytet för fler måltider.

Hon blänger lite på oss och verkar inte vilja dela med sig av bytet. Här syns det också hur blodig hon är.

Hon drar sig sedan tillbaka och lägger sig i skuggan och vilar, men släpper inte bytet med blicken.

Sjakaler och gamar och andra djur kretsar runt  bytet, lejonhonan verkar inte bry sig, men om de kommer för nära rusar hon rytande fram.

Ett skådespel och även en lektion i hur det går till, blev det för oss.

En bild till , bara för att hon är så vacker.

Kalahari och lejon

Nu är det bråttom, klockan är mycket och vi ska hinna fram innan grindarna till naturreservatet stängs. Låter lite som om vi ska till någon djurpark eller litet inhägnat område, men när vi får veta att naturreservatet är ungefär lika stort som Holland och Belgien tillsammans så inser jag att det är riktig vildmark som vi ska till. På vägen passerar vi Check Point Charlie....nej inte riktigt, det är veterinärkontrollen.

Där ska alla skor och även bilarnas däck tvättas av för att inte föra in någon smitta i reservatet.

I god tid är vi frame vid de stora grindarna och kan sedan ta det lite lugnare, eller stanna om något spännande visar   sig

En karta också, så det går att se var vi är och har varit. De röda, svarta och blå strecken är de tidigare dagarnas Land Roverturer och de gröna strecken är dagens flygtur.

Innan vi hinner köra vidare börjar det regna och Thuto klättrar upp på taket av bilen för att hämta regncapearna, då vill det sig inte bättre, än att när han sätter sig på fönstret där uppe vid taket brakar fönstret  in och vi har inget fönster mer. Regnet ökar och man kan lugnt säga att det blir aningen blött inne i bilen eftersom den inte har några sidoväggar heller. Men är det äventyr, så ska det vara det också.

Färden går vidare och vi ser spår efter djur, Thuto blir alldeles exalterad när vi ser färsk elefantspillning, för här brukar det inte vara några elefanter, strax därpå spår i sanden an brun hyena. UNREAL!!! Som Thuto säger.

Vi kör genom buskig vegetation tills vi  plötsligt kommer till ett öppet savannlandskap, vi är i Deception Valley. Mängder av djur går här och betar, i den nedgående solen. Sååå vackert!

Blöta men glada fortsätter vi mot tältcampen, men innan vi hinner fram möter vi några lejon som ligger och vilar vid vägen. Det kunde inte ha varit en bättre mottagningskommite. Så vackra de är och jag hade inte kunnat ana att vi skulle få se dem på så nära håll. Nu gäller det att skruva upp ISO i kameran. För det börjar bli riktigt mörkt.

En av lejondamerna tittar mig rakt in i ögonen, från bara några meters håll.

Vi får veta, att så länge vi sitter ner i bilen så ser de oss och bilen som en enhet och det jaktbytet är lite för ointressant  stort för dem. Men jag undrar ändå, för när vi rullar iväg och åker en bit, då har den ena honan gått runt vår bil och står alldeles där jag sitter. Står där och gungar, liksom för att ta sats och hoppa rakt in på mig. Det enda jag får ur mig är: NEJ, NEJ, NEJ!!! Men då stannar bilen och hjärtat hoppar nog upp i halsgropen, men till min förvåning så stannar hon upp och fullföljer inte hoppet. Vad jag visste då var att om lejonen börjar jaga dig, då ska du stå stilla och inte springa. Tur att vår guide Thuto visste det, för jag blev ganska så rädd där. Men som sagt är det äventyr så är det...

Bakom honorna liggern ståtlig hane och vilar, svart tjusig man har han. Han reser sig sakta upp och sträcker på sig på katters vis.

Tar i och ryar så håret på oss nästan fladdrar. Det är tydligen ett sätt att kommunisera med honorna.

För de svarar honom, inte lika mullrande men eftersom de är närmare så är det nog så skrämmande.

Mörkret tätnar och när vi knappast ser lejon i mörkret far vi vidare, för en sen middag och skön sömn i tältcampen. Så skönt som där har jag inte sovit på länge. Tänk att kunna ligga i en skön tältsäng och höra hur lejonen ryter där utanför tälten. UNREAL!!!

Här ska vi sova i natt.