Luftballong eller ökenvandring.

Idag så skulle det bli luftballongfärd över Namniböknen om väder och vind tillät det. Blev vi väckta 05.00 så visste vi att det var luftballong som gällde och att det var huvudbonad och kamera som var det viktigaste att ta med sig.

Prick 05.00 knackade det på dörren till vår kulala och ett glatt good morning hördes. Jippi! det blir luftballong. Snabbt upp och en lättare frukost stod uppdukad uppe i huvudbyggnaden, jag undrade just om det vi fick där, var en lätt frukost hur ser då en tung frukost ut.

Men glädjen varade inte så länge, vindarna vände och risken för att ballongerna skulle driva ut över öknen var för stor så det kom kontraorder under frukosten. Senast de drev ut över öknen tog det två dagar att få tillbaka ballongerna igen, eftersom de inte får eller kan köra med bilarna dit för att hämta dem. Det förstod vi att de inte ville utsätta sig för en gång till. Dagen skulle bjuda på ökenpromenad  i stället.

Men morgonstund har guld i mund, som ordspråket säger och nog stämde det här.

Såg ut att bli en strålande dag. Färden mot sanddynerna, de som omger Sossusvlei  startade och vi passerade genom vår privata grind in till det enorma naturreservatet Namib-Naukluft. Ett enormt naturreservat på 49 000 kvadratkilometer. Det tredje största naturresevatet i Afrika. Större än hela Schweiz. Namiböknen anses vara världens äldsta öken där det har rått ökenklimat under 80 miljoner år. Öknen sträcker sig som ett långsmalt band längs den namibiska atlantkusten, över 200 mil lång och 10 mil bred. Öknen har gett namn åt landet Namibia. Sanden här där vi är nu, lite inne i landet, är rödfärgad av järnoxid och är lite tyngre än den gula sanden som är lättare och blåser längre sträcka ända ut mot havet.

Morgonljuset över sanddynerna var bedövande vackert och Festus som körde vår jeep stannade, berättade att vi skulle passa på att fotografera nu för på tillbakavägen ser det helt annorlunda ut i det ljuset som är då. Så rätt han hade.

Vi passerade grupper med strutsar som grasiöst flöt fram över marken.

Vi passerade även jordens högsta sanddyn, Big Daddy, som är350 meter hög, och stannade till vid den punkt där man sedan inte får köra med annat än fyrhjulsdrivna bilar.

Landskapet växlade färg och form hela tiden med den uppgående solen och nu började det bli rejält varmt. Såg några Oryx, de första på resan inte de enda dock.

Tack vare Festus så upptäckte vi att det fanns en del små djur också. Ser ni den lilla råttan som är på väg in i busken.

Öken är torr har jag läst och nog stämmer det också.

Leran riktigt krullar upp sig i värmen.

Så var vi framme och vandringen ute i öknen kunde börja, jag försäkrar att solhatt var ett bra val i dag. Ett beslut måste tas, ska vi gå upp på den höga dynen där framme.

Några är på väg upp.

Även om det är torrt och varmt så är det inte tomt på djur här, det första vi ser är en liten hare som skuttar iväg så snabbt så ingen kamera hinner med, men se där vems spår är det här. Ser ut som en traktor rullat fram.

Fast det var en liten krabat som gått där, den här lilla skalbaggen.

Fler småkryp fanns det, myror.

Ödlor

Men så var vi ett gäng som beslutade oss för att ta utmaningen och bestiga en hög sanddyn.

Ingen lätt uppgift i den värmen och inte så lätt att hålla kursen heller, som synes. Fick höra att det var 36 grader i skuggan, det var bara det att det fanns ingen skugga.

Jag gav upp, trots att jag var nästan uppe, men värmen besegrade mig, tog en bild på de tappra som fortsatte och sen gick jag ner igen. Fast jag fick känna på hur det var att gå uppe på kammen åtminstone.

De som gick upp måste ner också och Douw visade hur det gick till. Full fart ner bara, så sanden sprutade.

Dead Vlei, det betyder ungefär "en dal där vatten sammlas", men här var det länge sedan det samlades något vatten närmare bestämt 1000 år. Torra, svarta men vackra camel thorn träd står där som urtida skulpturer, de bryts  inte ner i det torra klimatet.

Svårt att se hur storslaget den här dalen är på en liten bild, men långt till höger i bilden är det en ljus prick. Det är en person som går där.

Upptäckte att det syntes inte alls på den här lilla bilden så jag la dit en röd pil där personen är. Inte så snyggt men ville visa hur storaslaget det är och hur små vi är där ute i öknen.

Åter till våra Land Rovers bjöds vi på välbehövliga förfriskningar innan vi vände hemmåt.

Luften dallrade och vi såg nog mer än en hägring. Här där det ser ut som vattten var det snustorrt.

Efterniddagen och kvällens äventyr kommer i nästa inlägg.

Enahanda tillvaro.

Det blev en lite längre paus i afrikabloggandet än vad jag hade trott i förväg. Blev en ganska så smärtsam period med mycket knaprande på starka smärtstillande tabletter som dessutom inte hjälpte så mycket. Men nu verkar det värsta vara över, får sova på nätterna igen. Kunde väl inte ana att det var så skönt att få sova...:)

Allt tar så mycket längre tid nu med bara en hand och vänsterhanden dessutom, men kunde jag lära mig att få till en hyfsad namnteckning med vänster hand så ska jag väl kunna skriva och lägga in bilder i bloggen också. Så inom kort kommer fortsättningen på safarin i Afrika.