Det är så hällsosamt och stärkande i fjällen

Visst är det så, både hällsosamt och stärkande, men framförallt vackert i fjällen så här på hösten. Extra vackert nu när jag har kameran i ordning och kan fotografera allt det vackra.

Stannar till på väg mot Nikkaluokta när man ser den första skymten av Kebnekaisemassivet och Tuolpagorni som man ser sticka upp som en trasig tand bland topparna.

Tuolpagorni är det berg som egentligen ska heta Kebnekaise, eftersom det nordsamiska ordet Giebmegáisi egentligen betyder Kitteltoppen och det är,  som en kittel toppen av Tuolpagorni ser ut. Det blev tydligen en förväxling när man skulle namge dem på kartan.

Hittade också en allternativ bilväg över till Saivorova.

Fast den tog vi inte.

Inga svaga vägrenar, bara vackra vägrenar.

Framme i Nikkaluokta smakade det gott med lunch, souvas är verkligen gott.

Just nu är det högsäsong för fjällvandrarna, men här i Nikka såg vi bara två som gav sig ut på Kungsleden upp mot Kebnekaise. En fin vandring fick de i det vackra vädret,  med sol och höstfärger. Inga mygg och inte så blött i markerna heller.

Kapellet en trappa upp.

Där uppe blir det en vidsträckt utsikt mot Kebnekaise.

Spången som skymtar bland fjällbjörken är i början på Kungsleden mot Kebnekaise.

De som inte orkar eller vill gå, kan ta helikopter upp dit.

Men man kan njuta av allt det vackra från marken också.

Älgjakten pågår för fullt så man får passa sig för att traska ut i skogen. Inte alla älgar har förstånd att hålla sig undan heller.

Efter en härlig dag, återvänder vi till Kiruna.

Med en gnutta flax

Ibland måste man ha tur, speciellt om man är lite glömsk och så klantig att man åker till Kiruna i höstfärger, utan att ha batteriladdaren med sig.

Morgon efter en nästan sömnlös natt, grubblade jag över hur jag skulle kunna få mitt kamerabatteri laddat. Kändes som en hopplös uppgift. Fast efter en hel del funderande kom jag på att tidnigen borde väl ha fotografer och kameror.

Sagt och gjort jag styrde stegen till NSD, Kirunas största tidning. Om någon har hjälp att få så borde det vara där, tänkte jag.

Hjälpsamma och trevliga var de, men tyvärr så passade inte mitt batteri och deras laddare ihop. Men fick hjälp och tips om en fotograf som skulle ha en "stor kamera". Ingen lycka där heller för han var inte anträffbar.                 Kände mig något nedslagen nu, men skam den som ger sig. Gick nu till fotobutiken, trodde väl inte så mycket på den lösningen, men måste försöka med allt.

Ingen hjälp till laddning fanns att få där men fick ytterligare ett tips på en fotograf och en adress och åkte dit.       Hittade lokalen, men där var låst. Utanför stod det en kille och han frågade mig vem jag sökte.                                Den jag sökte var inte där, men det visade sig att denne gentleman som heter Fredric Alm, hade en likadan kamera som jag. Han var på väg ut på fotouppdrag med helikopter, men tog sig tid att hjälp mig ändå. Mitt batteri sattes på laddning och jag kunde komma tillbaka om ca två timmar för att hämta det då hans kollega Daniel Kangas skulle vara där. Fick även erbjudande om att höra av mig igen om jag behövde mer laddning, även om det skulle vara helg.

Supersnälla killar på den firman. Så om du behöver hjälp av någon fotograf i Kiruna, vänd dig till  http://www.heedmark.com/

Verkligen skönt att ha kameran i ordning igen, kommer aldrig mer glömma att packa ner batteriladdaren. det är då säkert.

Nu kan vi åka till Nikkaluokta.

Mot Kiruna

Nu är det äntligen dags att åka till Kiruna, hörde att de vackra vårfärgerna är där nu och även det vackra soliga vädret.

Flygplanet gör en sightseeingtur över Kiruna med omnejd innan det landar, så vackert det ser ut längtar ner nu och ut och fota.

Vi hämtar ut vår hyrbil och startar färden mot Puoltikasvaara, min barndomsby där jag tillbringade alla somrar hos mormor och morfar.

Numera finns även det samiska namnet på skylt.

Fast på vägen dit stannar vi till vid Lappeasuandobron, kommer ihåg hur min morbror berättade hur han målade den genom att fylla en handske med färg och sedan hasa sig ned för de höga stagen. Gick fortast så. En spännande berättelse att höra som barn och även nu när jag tittar upp och ser hur högt det är.

Plockar fram kameran ur väskan för att fotografera den gamla bron och till min fasa upptäcker jag att kameran är STENDÖD, finns inte ett uns med ström i batteri kvar. Till min stora förtvivlan upptäcker jag dessutom att batteriladdaren, den ligger kvar hemma. Ja vad gör man, plockar upp mobiltelefonen och tar några bilder.

Känns inget vidare, men som en av mina släktingar sedan säger. "En orsak att komma hit upp igen nästa år". Fast inte är jag glad.

Mobilen får väl duga.

Lite bilder från stället där det ska vaskas guld så småningom.

Här är Maggans vik.     

Även tältet för guldvaskarna.

Lite väl kallt att vaska nu.

Kvällen sänker sig sedan och vi återvänder till Kiruna.

Karlavagnen

Tänk vad en blogg kan leda till. Fick ett samtal i dag. Det var från SR Luleå.

Blev lite förvånad när de frågade om jag var "Maggan bland isbjörnar och pingviner" och det var jag ju.                        

Kvällens program skulle handla om magiska möten i naturen, de ville att jag skulle vara med i kvällens program och berätta om mina möten med isbjörnar. Lät ju ganska kul så jag lovade att hålla mig vaken och svara när de ringde i kväll och vara med i programmet.

Har just avslutat mitt samtal med författaren Åsa Larsson.

Kul att se att bloggen läses.

http://www.sr.se/cgi-bin/p4/nyhetssidor/index.asp?nyheter=1&ProgramID=3117

På ålderns höst

Reste inte så långt denna gång, bara till Jakobsberg för att hälsa på min far som just nu är på sjukhus där.                Höst nu och han, kan man säga är på sin ålders höst eftersom han fyller 94 år snart. Klart att kroppen inte hänger med på samma sätt som förr,  men på huvudet är det inget fel och hänger med i tekninkens under gör han gärna. 

Bilden tagen med mobilkamera, Nokia N95

Men besöket där fick mig lite ur balans, hur förvarar vi våra gamla när de inte kan ta vara på sig själv längre. Är det så som även jag ska bo om ett visst antal år? Tanken skrämmer mig. Min far behöver, tack och lov, inte vara där så länge utan får nog komma hem redan i morgon. Men alla har inte sån tur. Visst, personalen är trevliga och gör nog så gott de kan, men ändå. Så deprimerande miljö.