Tog en födelsedagspromenad.

Fyllde år och passade på att åka till mysiga Mariefred. Vi bodde på Gripsholms värdshus med anor från 1609.

Som tur är har de renoverat och byggt om lite sedan dess.

Vi fick ett rum med utsikt mot slottet som i sin tur har anor från 1370-talet då det byggdes en borg där av Bo Jonsson Grip.

Födelsedagsmorgonen vaknar jag till en strålande solskensdag, så efter en rejäl frukost beslutar vi oss för att ta en promenad ute i det fina vädret och i Hjorthagen.

En vecka innan hade jag haft oturen att halka omkull på en isfläck, eller snarare flyga omkull och bryta armbågen. Ingen vidare kombination då man vill fota och har en i det närmaste obrukbar högerarm. Vad göra, jo det fick bli min lilla kamera, Sony Alfa 5000, som fick följa med. Inget ont om den kameran men tyvärr har den bara display och ingen sökare. Ingen bra kombination med sol. Men varför hänga läpp när solen skiner och det är så fint i naturreservatet. Här finns många gamla och fina träd, främst ek och lind.

På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Omkring 1890 kom det att bli ett hjorthägn. Idag används hela reservatet som betesmark för cirka 100 dovhjortar, så vi spanar in bland träden om det eventuellt skulle kunna gå att få se några hjortar.

Men tycker att det inte gör så mycket även om vi inte får se någon hjort, det är ju så fint promenadväder.

Men plötsligt när vi gått en bra stund så skymtar vi något mellan träden.

Och titta där det står ju en till hjort där ovanför.

En? det är till och med sex stycken.

Så vackra de är.

Lämnar dessa herrar och fortsätter promenaden, men hinner inte så långt innan vi träffar på damerna i hagen. De är inte så lätta att upptäcka.

Min telefon ringer och så kommer en person till som är på promenad, så hjortarna blir lite oroliga.

Men de stannar kvar så att även den som kom får några bilder.

Vi går vidare och kollar på ett sockerdricksträd...alla som kan sin Pippi Långstrump vet vad ett sockerdricksträd är.

Undrar om det är någon som bor i det här trädet.

Det är en vacker skog vi promenerar i, med mossiga stenar och...något som kikar upp där bakom.

Nu har vi fått se hjortar på tre olika ställen på vår promenad och vi börjar närma oss slottet och Mariefred igen, då får vi syn på ett gäng till.

Sedan går vi tillbaka till Mariefred.

Så härligt att få uppleva riktig vinter.

Bryter in med lite vinterbilder, så San Francisco får vänta ett tag. Svärmor uppe i Hedesunda fyllde 90 år och när vi ändå var så nära tog vi lite vintersemester i Gävle. En av dagarna for vi över till Sandviken och Högbo och där fick vi uppleva lite riktig vinter. Vi kom dit när solen började leta sig upp över trädtopparna och det ångade rejält från ån.

Jag hade hoppats på att få träffa på strömstaren men det var bara änderna som var på alerten där. De var desto piggare och var övertygade om att vi hade något gott till dem.

Lite grann hade vi med oss och änderna insåg snabbt att det gällde att vara på hugget för att få med en smakbit.

De kom med sådan fart så att jag nästan blev omkullflugen.

Tjoho, här kommer jag, var har du maten?

Det märktes att de var vana att få mat när det kom någon, och inte var de blyga av sig heller.

Om jag lägger huvudet på sned och ser riktigt söt ut, kan jag få något då?

Ja, men det är ju klart. Ser du så rar ut så.

Hur gjorde du? Berätta, jag vill också ha.

Brödet vi hade med tog slut och änderna ledsnade på oss så vi tog en promenad istället i det fina vädret.

Vi satte upp en kärve till småfåglarna...

Vi satte alltså upp en kärve till småfåglarna till jul..

-Vad sa du?

-Jo, jag sa att vi satte upp en kärve till FÅGLARNA!Bilderna blir inte så bra genom fönstret här, med de gamla handblåsta och lite ojämna glasen.

I natt kom den efterlängtade snön och med spåren i den snön så kan jag tydligt se vem som kom tillbaka och gjorde slut på fåglarnas kärve.

Fast fåglarna får väl skylla sig själva som inte bevakade sitt revir...

...och min cypress, som rådjuren redan fixat en snygg midja på, fick vara ifred.

Valrossar på Kap Lee.

Vi lämnar benkyrkogården och hyddorna och går över kullen till nästa strand. Där liggen ett gäng valrossar. Kan förstå att de inte vill vara på den andra stranden med alla rester från deras förfäder.

En bjässe är på väg upp ur vattnet.

Han visar oss att valrossen faktiskt kan gå på alla fyra, till skillnad mot vad sälen kan.

Han stånkar och frustar på sin väg upp ur vattnet. Det är tydligen ganska jobbigt att förflytta den stora kroppen.

-PRFFHUU!!! Jobbigt det här!

-Kan ni flytta er lite, jag behöver en plats i mitten.

-Försök bara, här är det fullt.

-Ja men, jag är ju frusen nu efter badet. Ni kan väl maka på er lite.

Ja ja, jag tar väl ytterplatsen då.

-Håhå jaja! Det kliar så!

-Hör ni grabbar, det är någon här!

-Va, var då?

-Är det fiender, dags att dra till havs?

-Nä, det är bara lite turister, sov vidare ni.

- Jaha, va bra!

Vi svalbardsturister upptäcker att dimman börjar dra in och tätnar mer och mer. Drar oss tillbaka mot gummibåtarna och lämnar de sovande valrossarna. Den här platsen ser ändå mer makaber ut nu när dimman börjar omsluta ön.

I tät dimma går det inte att upptäcka isbjörnarna innan det är för sent, så vi hoppar i våra gummibåtar och tar oss tillbaka till fartyget. Tur att det finns GPS, för nu är det som att segla i mjölk.

Tidig morgonfågel...och björngrottorna.

Jag vaknade och såg att det var en fin soluppgång, klev upp och tog kameran med mig ut. Trodde klockan var sju men undrade var alla var, det var så tomt överallt.

Morgonen var så vacker.

Jag kan inte förstå det, varför sover alla när det är så fint ute. Tittar på klockan en gång till och upptäcker att den är faktiskt inte är ens fem, men det var ju tur att jag tog fel på tiden, annars hade jag kanske inte stigit upp. Under natten har vi gått så att vi är på Svalbards östsida och har nu gått in mellan Barentsöya och Edgeöya i Freemansundet.

Strax före halv åtta ropar vår expeditionsledare Axel i högtalaren att det finns isbjörn på land, då vaknade folk till slut.

Efter frukost så dar vi ut på isbjörnsspaning med gummibåtarna, vi har ju sett med kikare att där finns flera stycken björnar. Får med minst en, med kameran.

Vi gör en zodiaktur för att se om vi kan få se dem även från den.

Det märks att det finns björnliv på den här ön för vi ser en hel rad med björngrottor.

Det ser inte ut som om det är gamla och övergivna iden, för det är alldeles för mycket färska spår runt omkring. Den här med så många spår av björnfötter och även annan aktivitet, är den första vi ser.

Sedan upptäcker vi en till inte så långt därifrån...

...och en tredje...

...och en fjärde. Om det inte är samma björn som grävt alla grottorna och inte varit nöjd med platsen så verkar det nästan vara en plats för isbjörnsradhus på den här ön. Vi såg flera björnar då vi tittade med kikaren så teoretiskt kan det vara flera björnars iden, men jag vet inte om det är så. Alla fyra grottorna ligger ganska nära varandra.

Vi lämnar platsen med grottor och åker vidare. Då ser vi en till björn, den här är i full aktivitet med husbyggande.

Den gräver så snön sprutar om baken på den.

Den försvinner in i sin grotta, men det dröjer inte länge innan den kikar ut igen.

Björnen kravlar sig ut.

Den har tydligen upptäckt oss nere på vattnet och anar kanske att det finns lite frukost där...

...men inser att det inte är mödan värt att gå ända dit ner...

Den går tillbaka till sitt husbygge.

Ingen ville frivilligt agera björnlockbete, så vi återvänder till vårt fartyg.