Nu åker vi hem

Så kom då den allra sista dagen på vår resa. Tre veckor har vi varit på resande fot och jag skulle nog kunna tänka mig tre till. Kunde inte före resan föreställa mig att den skulle bli så här fantastisk och innehållsrik.

Här på River club kan man ta en promenad på egen hand eftersom området är inhägnat och inga farlig djur finns innanför stängslet, så innan packningen tar jag en runda i det markerade spåret. Ser några djur, fast de är inte så värst farliga. Den här lilla larven är mest bara ullig och söt.

Några näshornsfåglar skränar i ett träd.

Sedan efter morgonpromenaden är det dags för packning, men eftersom jag inte har så mycket med mig går den fort, så några bilder hinner jag med att ta.

Vi hinner även med en kopp kaffe på altanen innan det är dags för avsked och avfärd till flygplatsen.

Flygplatsen i Livingstone är inte så stor.

Så var det dags att gå ombord på vårt plan för en kortare färd till Sydafrika.

och därefter en längre resa, ut ur Afrika för resa hem.

Nu är det slut.............!

Mighty Zambezi

På kvällen gjorde vi en skön båttur på Zambezifloden. Av ortsbefolkningen fick vi lära oss att den skulle kallas för "Mighty Zambezi" och visst var det en mäktig flod så här års.

Fast först lite afternoon tea på verandan.

Sedan äntrade vi båtarna och gav oss iväg.

Bred och som sagt mäktig flyter den fram.

En hel del fåglar håller till vid floden.

Inte bara fåglar utan en och annan krokodil fanns det där. De var inte så lätta att få syn på, där de låg och mest liknade en gammal stock och när vi närmade oss med båten så slank de snabbt ner i vattnet.

Inte så långt från vårt hotell hittade vi ett gäng med flodhästar.

Jag var den enda som röstade för att vi skulle åka lite närmare dem, för att få bättre bilder. Men när jag fick höra att det skulle bli simmandes så avstod även jag, tror inte att min kamera var så vattentät.

Den här apan sitter i ett träd i Zimbabwe och gränsen till det landet går här ute i vattnet, så nu är vi alltså på Zimbabwes del av Zambezifloden.

När vi ska tillbaka stänger vi av motorn på båten och driver med strömmen. Tyst och sakta flyter vi fram smuttandes på en G&T och njuter av den nedåtgående solen och stillheten.

Vi möter ett filminspelningsteam....

...som följer efter den här båten och filmar, jag trodde först att mannen i båten har en mikrofon i handen men det är en ölflaska.

På många ställen ser man att det är mycket vatten i floden nu.

Skymningen sänker sig och vi återvänder till River club och den väntande middagen.

Skola

Det enda på den här resan som var lite synd att jag inte visste i förväg, var det här besöket på skolan. Pennor och papper är inte så tungt att packa ner och brukar vara poppulärt att ha med sig till barnen. Kanske en fotboll också. Men nu kom vi direkt från vattenfallet och jag hade inte ens min penna med mig.

Såg både på skolgården och i barnen skrivböcker, att de jobbade med och informerade om faran med AIDS.

Ett litet besök på rektorsexpeditionen med information om skolan och dess arbete.

Även klassrummen besökte vi. Poppulärt att bli fotograferad.

Alla ville vara med på bild och sedan se sig själv i displayen i kameran.

Det var inte så lätt att få någon bild på flickorna, pojkarna var vildare och mer framfusiga än de tysta och stillsamma flickorna som mest satt och väntade och hoppades på att någon skulle se dem. Även då så lyckades någon pojke komma med på bild.

Två vänner.

Ibland blev det tuffa tag för att få vara med på bild.

De minsta barnen gick i den här lokalen.

Många barn hade 4 - 7 km att gå till skolan ena vägen, de skulle hem också. De fick inte så mycket stöd hemmifrån för att gå i skolan, föräldrarna ville helst att de skulle vara hemma och hjälpa till.

Efter skolan besökte vi en liten by som inte låg så långt därifrån. Många glada barn fanns det där också. De barnen hade antagligen eftermiddagspasset i skolan.

Här bor jag.

Hej då!

Lite kontrast mot hur vi bodde, men vi fick veta att vi indirekt stödde skolan och byn genom att bo på River Club, för en del av vinsten från hotellet gick till byn och skolan. Det senaste som de finanserat var en vattenledning till byn så att barnen slapp gå och hämta vatten i floden, utan kunde ägna sig åt skolarbetet istället. Nu skulle en ny samlingsal byggas.

Men visst kändes det lyxigt att få bo så här.

Går vi en trappa ner så har vi egen badavdelning, med t.o.m dörr till toaletten.

...och ute på altanen en alldeles egen liten pool att slappna av i,  med utsikt över "Mighty Zambezi".

Mosi-Oa-Tunya - The Smoke that Thunders

Dagens höjdpunkt var Victoriafallen, efter en god och riklig frukost for vi iväg mot Livingstone och för att allra först ta en helikoptertur över fallen. Kändes lite spännande när vi kom fram till platsen där helikoptern gick upp och vi fick syn på "Röken som dundrar". Vi var ganska långt ifrån fallen, men det var en magnifik känsla att se all denna rök som fallen åstadkom. Det bildas ett vattenmolnöver fallen, som är 1,6 km högt och är synligt från hela fyra mils avstånd.

Flygturen skulle ta 30 minuter och här kan vi se hur turen går.

Efter en liten väntan var det dag för oss att stiga in i helikopern .

...och flyga  iväg.

Först går färden mot ravinen som bildats efter fallen. En hissnande tur ner mellan klippkanterna.

Det svänger hit....

...och det svänger dit. Vi är så långt nere så det går nästan att nudda vattnet. Den där lilla röda "flirpen" som syns ibland, den sitter längst fram på helikoptern.

Vi närmar oss fallen.

och visst är det en mäktig syn att få se dem så här från ovan.

Mycket vatten är det så här års.

Efter några varv över själva fallen tog vi en liten tur ovanför fallen, där flög vi över några små byar.

och vi flög över några lite större byar.

Och så tog vi en spaningstur för att se om det var några vilda djur vakna.

Förstorar man och tittar närmare så ser man den här badande elefanten i det gröna deltat där floden delar sig. Turligt nog så hade jag varit förutseende att ha med mig extrakameran med zoomen på, så jag fick en närmare bild på den, men tyvärr så tar glaset på helikoptern bort en hel del skärpa.

Sedan är det dags att bege sig till själva fallen och se dem på plats. Vi börjar i den lite torrare delen.

Hälsar på Linvingstone som står här och spanar. Han  besökte platsen 1855 och uppkallade fallen efter den engelska drottningen.

Sedan har vi turen att solen tittar fram och vi får en vacker regnbåge i sprutet från fallet.

Några vilda afrikanska djur hittade jag även här. Fast de här var inte så stora, men desto modigare med tanke på allt forsande vatten inunder dem.

Vi får låna regnkläder som skydd, när vi nu ska gå in i den blöta delen av fallen.

Det börjar bli väldigt blött nu och trots regncape så är linsen på kameran rejät blöt, som synes. Det hjälpte inte att torka av linsen, för allt som jag hade att torka med var lika blött. Min kamera som är sk. vädertätad fick verkligen bekänna färg och den höll tydligen vad den lovade också för den mår fortfarande bra.

Det blir blötare och blötare. På bron här så kändes det som om det regnade både ovanifrån och underifrån. Dånet var öronbedövande. Dessutom kändes det som att vada över en mindre å där vattnet gick över fotknölarna. Men det var en härlig känsla att få gå rakt över det forsande vattnet.

Ganska blött men mäktigt även på den här sidan. Victoriafallen är ett av de största vattenfallen i världen. Det är ungefär 1,6 km brett och på den högsta punkten 105 meter högt. Under regnsäsongen strömmar det igenom ungefär 9 100 m³/s men under torkan bara 350 m³/s.

Som synes blev vi ganska blöta trots regnkläder. Tror jag hade en liten torr fläck på ena axeln.

Några souvenirer inköptes här och även det lilla hängsmycket som man bör ha om man varit vid fallen.

En liten tur genom Livingstone på väg åter mot River Club, vad vi inte visste innan var att vi skulle få besöka en skola och en liten by på vägen tillbaka. Mer om det i nästa inlägg.

Resan i Afrika fortsätter, men nu utan vilda djur.

Så har vi äntligen kommit fram till gränsövergången till Zambia. Vi kommer till Kazungula, det är nästan som vårt treriksröse, fast här är det floden Zambezi som är gränsen och där strålar fyra länder samman. Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe.

Vid färjelägret är det fullt med folk som väntar på nästa färja och framför allt bilar och långtradare. Känns lite konstig att vara bland så mycket folk efter att ha levt ute i djungeln så pass länge.

Färjan ser väl inte så där väldigt förtroendeingivande ut, men är tydligen stadig eftersom den bär en hel långtradare, men bara en åt gången, så köerna är enorma där vid gränsövergången.

Vi har tur som inte ska ha med bussen över floden, utan får en egen liten båt som tar oss över.

Russel håller utkik i fören.

Det börjar bli kväller nu och med den fina speglingar i floden.

Så är vi över på den Zambiska sidan av floden och där är det inte lika långa köer av långtradare, utan ändå längre köer. Det kan ta flera dagar i kö för att komma över floden. Massor av försäljare är det  också som försöker sälja sitt hantverk till oss.

Med en nervös Adam i spetsen skyndade vi iväg till passkontoret för att hinna få våra pass stämplade och visa ordnade innan de stänger. Klockan är nu 17:58 och passkontoret stänger kl. 18:00. Om vi inte hinner så får vi övernatta här.

Vi hade tur och hann in innan de stängde, mycket trevliga var de dessutom. Jag vågade inte fota där inne för att inte riskera att reta någon och inte få något visa. Nu kan vi fortsätt mot det planerade sovstället nära Livingstone. Fast först så blir vi naturligtvis stoppade i en poliskontroll. Ganska sent kommer vi fram till River Club, ett ställe byggt i bästa kolonialstil alldeles vid Zambezifloden.

Vårt rum heter dessutom Livingstone suite.

Måste säga att det var väldigt lyxigt och fint där.

Med eget vardagsrum och badavdelning en trappa ner. Får ta och fota den när det blir ljust.

Det är mörkt ute nu, så vår alldeles egna pool får vi ta och inspektera i morgon.