16. Victoriafallen.

Så var det dags för dagens blöta besök. Vi ska traska iväg till Victoriafallen. Det är den tiden på säsongen då det är mycket vatten och mycket spray som brusar upp från fallen. Regnkläder och paraply kan vara bra att ha där men egentligen spelar det inte någon roll för man blir tämligen blöt ändå.

Först vinkar vi farväl till våra vänner från Rovos rail, som står vid järnvägsstationen och tar emot sina nya passagerare, som ska åka med dem tillbaka till Pretoria.

Där det finns turister där finns det också souvenirförsäljare. Ett litet tips på vad man kan köpa som minne från fallen är en liten figur täljd i sten, ben eller trä och som kallas för Jamie-Jamie. Den är symbol för fallen.

Vi ingången till fallen finns ett räcke, som nog är det snyggaste och ovanligaste som jag sett.

Här vid ingången håller en del apor till.

Vid fallen träffar vi på en berömd person. Dr. Livingstone, I presume?

Vi börjar promenaden i den delen vid fallen där det är lite torrare, fast även här känns det som att gå i en regnskog. Fuktigheten är mycket hög.

Fallen brusar och skummet yr. Inte undra på att ursprungsbefolkningen kallade fallen för Mosi-oa-Tunya, vilket betyder Den dundrande röken.

Solen skiner, så lite varstans kan man se regnbågen.

 Även i vattendropparna på land syns den.

Fallen är verkligen mäktiga och även blöta. Ofta ser man flera regnbågar på samma gång.

Under regnperioden strömmar det igenom ca. 9.100 kubikmeter/sek.

Lite märkligt, men är det inte ett tält som skymtar fram på ön ute i fallet. Undrar vem som bestämt sig för att tälta där, så här års måste det kännas som att bo i ett konstant regn.

Vi kommer ut till det blötaste stället vid fallen på den Zimbabwiska sidan, nu hjälper det inte mycket till att torka av linsen längre. Den blir blöt lika fort igen.

Som synes så är det stora vattendroppar på linsen.

Jag kan försäkra att det är blött. Kameran får vila under regncapen tills vi kommer dit där det är mindre blött.

Borta vid utsiktspunkten mot bron över till Zambia, där är det torrt igen. Vid den bron kan man bl.a hoppa bungyjump. Många gjorde det tidigare, nu är det inte lika många som vill hoppa. Orsaken till det är att i januari hände det en otäck olycka. En kvinna hoppade och linan gick av, mirakulöst så klarade hon sig och lyckades simma in till land med brutet nyckelben och ihopbundna fötter. Hon vårdades på sjukhus och mår nu efter omständigheterna bra.

Som jag sa innan så var regnrock och paraply inte till mycket nytta, man blev blöt ändå. Fast för att kunna svepa in kameran där det var som blötast var capen bra att ha. De som hade glasögon tyckte att det var bra med ett paraply.

En lite mindre farlig sak som man kan göra här vid fallen, det är att ta en helikoptertur. Det kan jag varmt rekommendera.

Här ovanifrån ser man också hur högt upp spreymolnen kan nå. Ofta sträcker de sig ungefär 1,5 km upp i luften. Vissa dagar såg det även ut som de nådde ändå högre. De är synliga på fyra mils avstånd.

Där borta ser vi även vårt hotell.

Vattenångan skingras för en liten stund, just när vi är intill vårt hotellet.

När det är lågvatten kan man bada ovanför fallen och alldeles vid kanten, där fallen störtar ut, finns det en fördjupning som kallas Devils pool. Där är det populärt att ta sig ett dopp. Jag har sett film på hur de badar där och det räckte för mig. Fick svindel bara av att se hur de balanserade på kanten. För mig var det lika bra att det inte var säsong för det badet nu. Nöjer mig att titta på Livingston lite från ovan, han syns där nere om man förstorar.

15. Safari med Rovos och Victora falls.

Det är inte bara mat och dryck som serveras på tåget, vi ska även få göra ett litet stopp och åka ut på en minisafari i Botswana. Kul att få stiga av tåget för ett tag och inte bara försöka fotografera i farten. Kan förståss bli en del kul och oväntade bilder i farten, som här, då jag tänkte mig att ta en bild på ett solrosfält och ett buskage kom i vägen.

Fast nu ska vi byta ut tåget mot "jeepar" och besöka en farm.

Där får vi allra först bekanta oss med gårdens skönhet. En enorm tjur.

Hans husse berättar länge och ingående om rasen.

Tjuren ser ganska så timid ut och står lugnt och låter sig beskådas, nosen påminner lite om en hundnos.

Kalvarna ser riktigt gulliga ut med sina hängande öron.

Efter den ingående beskrivningen av tjuren är det äntligen dags för safarituren. Nu hade vi inte turen att få se så värst många vilda djur men en höggravid giraff korsade i alla fall vår väg.

Förutom giraffen såg vi en hel del fåglar vid ett vattenhål och även vi hade ett eget vattenhål där vi stannade och njöt av den dalande solen.

 Det var kul med en liten utflykt men nu går vår resa vidare. Nya städer och byar åker vi förbi.

Enkla bostäder med parabolantenner på taket.

Kläderna på staketet såg lite obehagliga ut, fast jag gissar på att det är någon form av fågelskrämma.

 Livet i byarna såg ut att gå i ganska lugn takt, som här utanför baren.

Vi har tre dagar ombord på vårt tåg och morgonen den sista dagen vaknar jag tidigt av att tåget står stilla. Tittar ut och ser att det står folk runt en lägereld och på rälsen sitter en kvinna med rejäl packning. Såg senare att de väntar på ett tåg.

 Vi har nu kommit till Zimbabwe och åker genom ett naturreservat. Världens längsta järnvägsraksträcka på över 11 mil färdas vi på. Mängde av vilda djur syns utefter järnvägen fast de är för långt borta för att fotografera, jag nöjer mig med att titta på dem.

I Dete gör vi ett uppehåll och befolkningen strömmar till för att sälja souvenirer till oss.

Träffar på en lite flicka, hon får en docka av mig.

 Sista sträckan före Victoria falls kopplar vi av i baren med något läskande i glasen.

Landskapet förändras nu och flera kolkraftverk susar vi förbi.

 Även här kommer det folk springades för att se på tåget och vinka.

Temperaturen har också förändrats märkbart, om man sticker ut huvudet för att försöka få lite svalka så känns det istället som att ställa sig framför hårfönen.

Nu dröjder det inte så länge innan vi siktar de första sprejmolnen från fallen.

Inte så lätt att sammanfatta dessa tre innehållsrika dagar i några få bilder så därför blev det en hel del bilder istället, men nu är vi framme vid slutdestinationen. Vi kliver av och blir genast överösta med erbjudanden om att köpa Zimdollar.

 Det är klar att vi gjorde det, känns ganska trevligt att få känna sig riktigt rik...:)

Hottellet som vi ska bo på är ett gammalt fint hotell och kallas populärt för “The grand old lady of the Falls”. Det är byggt 1904 i Edwardiansk stil.

 Det ligger på gångavstånd till fallen och med utsikt mot Victoria Falls Bridge.

14. Rovos rail

"Sedan starten 1989 har Rovos Rail gjort sig känt som världens lyxigaste tåg. Äventyret börjar ofta på Capital Park strax norr om Pretoria, Rovos Rails privata tågstation i kolonialstil, som är scenen för de flesta avgångar och ankomster. Här kliver ni ombord på Pride of Africa med de klassiska vagnarna, ombyggda och renoverade, och upplever romantiken och atmosfären från en förgången tid. Avnjut utsökta måltider i femstjärnig lyx alltmedan det mest varierande landskapen uppenbarar sig där ni sakta ringlar fram.
Rovos Rail har de rymligaste kupéerna i världen med all lyx och komfort ni kan tänka er. Med vackra träpaneler och inredning i edvardiansk stil. Det finns kassaskåp, rumservice dygnet runt och en minibar fylld med de drycker ni önskar, allt inkluderat i priset."

Så beskriver Rovos rail sig själva och jag kan bara hålla med i den beskrivningen. Har bara lite svårt att förstå hur kockarna klarade av att laga den utsökta maten i det lilla kök som de hade  till sitt förfogande och detta samtidigt som tåget skakade fram.

Ett litet smakprov på första dagens lunch. Fyra smakrika rätter som en vegetabilisk förrätt, huvudrätten som är en Zambisk fisk ,Tilapia. Fromage Blanch som mellanrätt före en Vappuccino creme till dessert.

Samtidigt som tåget fortsätter att tuffa fram och vi kan se hur det afrikanska landskapet förändras utanför.

För att inte hungra allt för mycket före middagen drar vi oss tillbaka allra längst bak till observationsvagnen för att avnjuta en afternoon tea.

Några drar sig tillbaka till sin kupé istället.

Det finns även en trevlig sällskapsvagn längre fram i tåget men populärast är det att sitt bak i observationsvagnen. Där kan man känna både dofter från landskapet, höra fåglarnas kvitter och se allt utan ett glas framför.

Ser en lite lustig skylt vid dessa silos, undrar just varför den finns där. Jag förstår att loken inte kan känna sig trygga bakom det stället men hur har de tänkt sig att få dit loken då det inte finns någon räls dit?

Ofta så hoppar det fram folk ur buskarna för att heja och vinka till oss.

Allt är dock inte idyll, nära en kåkstad fanns den här soptippen.

Inte bara människor som dyker upp bakom tåget.

Vi passerar små byar.

Adam, vår sommelier och bartender, undrar om det ska vara något mer att dricka före middagen:

Nu är det dags att byta om till middagen, för till middag råder det "dress code".

Middagen äter vi i restaurangvangen som är smakfullt renoverad i 20-talsstil.

Middagen är även den utsökt god och alla viner som serveras är utvalda med omsorg. Min favorit av desserterna under resan, var den här. En macadamia-nut parfait med likören serverad i en liten chokladskål.

Under natten kommer vi att passera gränsen in i Botswana, då sover vi så personalen kommer att sköta alla passärenden och även fixa vårt visa in till Zimbabwe. Tågets maximala hastighet är 60 km/h men järnvägsspåret är inte alltid i sitt bästa skick och ganska ojämnt underhållet så på vissa sträckor är hastigheten så låg som 20 km/h. Trots att det är ganska så skumpigt och hoppigt emellanåt så sover åtminstone jag bra, vaknar nog bara då tåget stannar till. Kanske så att det råd om att ta en extra sängfösare av favoritdrycken inte är så dum ändå.

13. Nu ska vi åka tåg.

Nu ska vi äntligen åka tåg och inte vilket tåg som helst, utan vi ska gå ombord på Rovos rail. Känner mig väldigt lyxig när uniformerade killar kommer och tar hand om vårt bagage redan vid bussen.

Därefter blir vi mottagna med ett glas bubbel och kommer in i vänthallen.

Den har inte så många likheter med SJ och vänthallen vid Stockholms Central.

Inte heller perongen liknar Stockholms Centralstation på något sätt.

Ångloket Shaun är framkört för att vi ska få bekanta oss med vår draghäst den första etappen.

Alla pojkars dröm, kan jag anta, för trängseln är stor där inne i loket.

Även om jag aldrig drömt om att bli lokförare eller lekt med modelljärnväg så klättrar även jag upp i loket för att beundra skönheten.

Vår lokförare visar mig också hur han skottar koks för att få fart på maskinen.

Strax kommer Mr. Rohan Vos "himself"...

...för att visa runt i lokstallar...

...och berätta om hur allt fick sin början och hur de bygger om gamla vagnar till 20-talsstil.

Väskorna står klara på perongen och tåget körs fram och vi får komma ombord.

Dags att börja resan mot Victoria Falls.

Mysigaste platsen att sitta på, är den öppna observationsvagnen längst bak i tåget.

Mer om resan och tåget i nästa inlägg.

12. Pretoria.

I dag lämnar vi Kapstaden och flyger till Johannesburg och en bussfärd ut till Pretoria eller Tshwane som staden numera ska kallas. På vägen dit stannar vi vid Voortrekker Monumentet. Det är en stor monolit som byggdes för att hedra de pionjärer, som lämnade Kapkolonin under perioden 1835 till 1854 för att bosätta sig längre in i landet.

Här finns många statyer, friser och även broderier som  berättar historien om de olika slagen om marken som ägde rum mellan pionjärerna och Zulufolket. Även berättelser om hur folk levde på den tiden.

Vår guide Mona berättar medryckande om byggnaden för vår lilla grupp.

Jag blir inte riktigt klok på skylten med kameran. Vill de att jag ska stå där i planteringen och fotografera eller att jag inte ska trampa ner blommorna när jag fotograferar. Tar för säkerhets skull en bild på skylten...;)

I kupolen i taket finns ett hål där solen kan skina in.

I den stora hallen en trappa ner, finns en minnesgravvård. Klockan tolv den 16 december varje år lyser solstrålen från hålet i taket mitt på orden som står på minnesgravvården. Orden betyder "Vi, för dig Sydafrika". Strålen av ljus ska symbolisera "Guds välsignelse över liv och strävanden för pionjärerna".   Den 16 december 1838 var slaget vid "Blood River".

Vi tar hissen högst upp i byggnaden, det finns även trappor men i dag skyller vi på värmen för att slippa gå upp. Här uppe är det en vidsträckt utsikt.

Man ser även muren som är byggd runt omkring som ska symbolisera hur pionjärerna ställde upp sina vagnar runt lägerplatsen.

Ser även att det går många vilda djur och betar där nere på ängarna.

 I de fyra hörnen står statyer av Voorterkkerledare.

Inan vi lämnar området får jag syn på den sällsynta tvåhövdade sebran. Den har ovanligheten att ha ett huvud både framtill och ett baktill.

 Vi passerar Krugermuseet som är stängt för renovering. Där bodde Kruger själv, satt på verandan och rökte cigarr och vinkade till förbipasserande.

Lite gatuhandel.

Kruger själv står staty på torget, som vanligt klädd i rock och hög hatt.

Pretoria är inte en lika lugn stad som Kapstaden. Brottsligheten är mycket hög och ibland även mycket rå. Trots det så stannar vi en liten stund mitt i staden för att skynda ut för att ta några bilder.

Martinus Wessel Pretorius, är en av Voorterkkerledarna han står staty här.

Vi blev varnade för att brottsligheten var hög. Förstår att det är riktigt då det finns sådana här skyltar.

Ett normalt gatukök.

Vi tar en tur upp till regeringsbyggnaden.

Även där uppifrån är det utsikt över själva staden. Den grå byggnaden rakt fram är vårt hotel Sheraton. Kan inte rekommendera det......

 Souvenirer i mängder finns till försäljning.