Är du ute och fotograferar?

Jag åker på  Ockelbovägen  någonstans mellan Hamrångefjärden och Ockelbo, det är så vackert i dikeskanterna. Det blommar av lupiner i massor av färger och till slut ber jag min man att stanna. Vi hittar en liten ficka vid vägkanten där det går att komma av vägen och jag hasar mig ut med kameran i högsta hugg. Där står jag i dikeskanten nedhukad över färgprakten.

Då hör jag en röst bakom mig som säger; "Är du ute och fotograferar?" Det kan jag förstås inte neka till utan håller med, men tar en sista bild innan jag vänder mig om för att se vem som frågar något så självklart. Jag vet att det inte är maken för han sitter kvar i bilen studerandes kartan.

När jag så till slut vänder mig om, upptäcker jag en uniformerad man, blir ganska så snopen och undrar var kom han egentligen ifrån och vad gör han här. Samtidigt ser jag att bakom honom är ett högt stängsel och där sitter en stor skylt som upplyser om att här råder det fotoförbud. Inte hade jag sett det och inte hade jag heller sett att vi stannat vid någon slags kraftanläggning. Ingen större fara skedd för jag hade ju bara fotat nere i diket. Jag frågade honom om han ville se bilderna och det ville han, gissar att det inte var blommorna på bild som han var intresserad utav, utan att jag inte var någon förklädd spion som låtsades fota blommor. Mina bilder blev godkända trots att jag nu ser att jag även fick med en liten bit av staketet.

Lite kul början på semestern var det väl, att börja fota precis där man inte fick göra det. Satt sedan i flera mil och funderade på var han egentligen kom ifrån. Ingen bil eller cykel fanns i närheten och vi var långt ute i skogen. Var han på riktigt ?

Vi for vidare och på en liten väg mitt ute i skogen hittade vi en intressant sten. Den är rest nyårsafton 1920 av Marnäsbor vid 400-årsminnet av sägnen om Gustaf  Vasa och hans flykt undan danska spejare. Gustaf Vasa fördes gömd i ett hölass av bönder från Isala till Närbo. Här hölls han gömd under en kullfallen fur i tre dygn.

Intressanta saker som dyker upp då man väljer en lite annorlunda väg på färden mot Mora. Kändes lite som att fara i Gustaf Vasas fotspår eftersom även han var på väg till Mora.

Jäkla rådjur.

Visst är de söta att se på och vackra då de graciöst hoppar över vårt staket, men det är inte lika roligt då min trädgård mer börjar likna hur det ser ut hemma hos "The Addams Family" där själva blommorna klipptes bort och bara skaften stod kvar. Fast i morse blev jag något ledsen då jag gick ut och fick se hur mina rabarber, som i går stod så frodiga och gröna, nu var fullkomligt massakrerade. Kan undra om det var som någon hämnd för att jag inte hade några fågelfrön kvar eller för att alla andra blommor redan var uppätna. De verkade dessutom inte gilla rabarber eftersom det mesta bara var sönderslitet.

Är det inte sniglarna som äter upp grönskan så är det rådjuren.

Så här eländiga såg mina rabarber ut.

Får väl trösta mig med att laga Rabarberkyckling till middag. Blev du sugen så kan jag bjuda på receptet.

Låkta-Kårsavagge-Abisko

När jag väl fått kläm på det där med att ta en tur på fjället så lockade det förstås med att få göra fler, och fler fjällturer blev det. Har man en gång fått vittring på hur trevligt det är i fjällen så är det svårt att hålla sig därifrån.

Den här turen gjordes också 1969 och den här gången tog vi tåget mot Narvik, från Kiruna till den lilla hållplatsen Låkta. Skulle man stiga av i Låkta måste man  säga till i förväg för att tåget skulle stanna där.

Det här var innan Norgevägen var byggd. Påtänkt var den eftersom ett vanlig skämt i lokalbladet den 1 april var: "Samling vid busstationen för busstur till Narvik". Jag gick aldrig dit för att se om det var någon som gick på det.

Men nu var det en tredagars tur vi skulle ut på. Från Låkta hållplats skidade vi upp till stugan vid Låktatjåkko. Lite busväder fick vi på uppvägen men inte värre än att vi kom fram välbehållna och kunde njuta av en skön bastu och sedan testa Låktaloppet. Det loppet gick ut på att efter bastun springa runt huset utan att någon hann med att se en. Handduk var inte tillåtet. Jag avstod från det loppet.

Nästa dag, då vår färd fortsatte mot Kårsavagge, hade vi tänkt att testa på att gräva snöbivack. Testa gjorde vi också men gav upp när snön i sluttningen där vi grävde var så hårt packad att våra spadar gick sönder. Bakom killarna här syns en lavin som drog ner när vi jobbade med vårt grävande.

Jägarskola från Kiruna hade varit här före oss, så det fanns gott om snöbivacker att testa, de hade tydligen bättre spadar eller varit där när snön inte hunnit packa sig lika hårt. Dessa syns som prickar eller håligheter på bergssluttningen bakom oss.Kul att titta på vår utrustning. Träskidor med stålkanter, kabelbindningar med låg fästpunkt och fångrem i läder. Skidbyxor i 60-talsstil med hälla under foten.

Soligt och varmt hade vi och jackor och tröjor åkte av allt eftersom.

Kårsa betyder ravin och här har vi kommit fram till Kårsakåtan för en lunchpaus..

Det ser inte ut att vara så mycket snö men det var bara en luring, för jag tog av mig skidorna och tänkte gå nedför slänten istället för att kryssa fram bland alla stenar. Då sjönk jag ner till midjan i snön och höll knappt på att ta mig upp igen. Fin utförslöpa hade vi ner i ravinen.

Dagens mål var Kårsavaggestugan och dit kom vi efter en härlig dag på skidor och med färsk solbränna. Den stugan har två rum men ett rum var redan upptaget då vi kom fram, så vi klämde in oss i det andra rummet och fick dela på de slafar som fanns lediga. finns det hjärterum så.....

Tre härliga dagar hade vi i dessa fjäll där t.o.m John Bauer var och fick inspiration till sina troll, fast jag tror nog han var här på sommaren. Så här års då det är vårvinter kan det vara både soligt och myggfritt. Sista dagen tillbringade vi i solen på Kårsavaggesjön och pimplade. Napp fick vi, som synes.

Killarna var tvungna att testa skidorna i backen innan vi fortsatte mot Abisko och om man tittar noga på ryggen på killen på bilden här, så ser man varför man inte ska åka skidor utan skjorta när det är skarsnö och man kan riskera att ramla omkull.

Sedan var det bara att skida tillbaka till Abisko, där passade jag på att hälsa på min morbror som bodde där då. Han tittade mig djupt i ögonen och sa; "Du har blivit snöblind".  Då kände jag ännu inget, men det gjorde jag dessvärre de följande dagarna. Nog hade jag haft solglasögon på mig men det räckte tydligen inte att skydda ögonen bara framifrån, solen letar sig in även från sidorna.

Men hur som helst en härlig tur var det och mina ögon blev bra på några dagar och en fin "bonnabränna" hade vi fått. Många turer till fjälls har det blivit sedan dess men de flesta har varit med vandringskängorna på.

Kebnekaise anno 1969

Blev så inspirerad av Björns bilder från de Norska fjällen så jag letade reda på lite gamla bilder från några av mina fjällturer. När jag säger gamla så är de i de flestas ögon riktigt gamla. Kameran som jag då hade var en liten Kodak instamatic, film och framkallning var dyrt så det finns inte många bilder men jag är glad över de som blev ändå.

Den här fjälltrippen gick från Nikkaluokta till Kebnekaise. Vi åkte buss från Kiruna fram till sjön Laukkajärvi, där vägen slutade på den tiden. Där mötte bröderna Sarri upp med skotrar och slädar för att transportera oss och packning till Övre båtlänningen.

Sarripojkarna ville ha alla tjejer sittandes på slädarna, men där la jag kraftigt in mitt veto. Aldrig att jag tänkte åka släde när det fanns en möjlighet att få tolka. Med en stor dos övertalning fick jag min vilja igenom, men mot löfte att jag skulle stå längst bak på repet (Hm, han trodde att jag skulle falla).

Vi kom inte över sjön innan den första killen som stod längst fram på repet föll.  Den som hade fallit fick inte fortsätta tolka utan det var bara att krypa upp på släden. Nästa kille klarade sig inte förbi kyrkan i Nikkaloukta, innan han föll och lyckades dessutom falla på repet och få min stavspets i benet. Trots att vi fick tydliga instruktionerna före avfärd, att om vi faller så gör det bort från repet. Nu var jag ensam kvar bakom skotern och då gick det undan.

Gissa vem som var lite kaxig då vår skoter var den som kom fram först och att jag fortfarande stod kvar där bak i repet trots att vår förare kört i full fräs.

Nu skidade vi vidare på egen hand mot Kebnekise och då Tuolpagorni skymtade för första gången var jag tvungen att ta fram kameran och föreviga stunden. Det var ju mitt första besök här.

Berget i bakgrunden, som ser ut som en trasig tand, kallas för Tuolpagorni men egentligen är det, det berget som är det egentliga Kebnekaise. Kebnekaise betyder Kittelfjäll och det syns ju ganska tydligt att det är som en kittel högst upp.

Hur som helst så var det en härlig skidtur upp till fjällstationen där vi blev emottagna med varm saft.

En av dagarna skidade vi bort till Tarfalstugan.

Några år senare blåste den stugan bort i storm. Tyvärr fick jag inte med så mycket av stugan, tyckte nog berget var viktigare.

Tarfalasjön ligger istäckt och ett molnsjok drar fram över Kaskatjåkka som är 2.076 m.ö.h.

Nästa dag tog vi en tur upp till Björlingsglaciären, solen sken och det kändes som det skulle bli en fin tur. Den mesta av sträcka upp i passet mot glaciären var vi tvungna att bära på skidorna.

Kul är att se vilken utrustning vi hade på den tiden. Trälagg med stålkanter och kabelbindning med låga fästpunkter för att inte tala om våra ryggsäckar och anoraker.

När vi kämpat oss upp till glaciären så måste naturligtvis sydtoppen förevigas. Då var berget 2.117 m.ö.h

Sekunden efter den här bilden så var vi insvepta i ett vitt snökaos, överaskade av en rejäl snöstorm. Vi satte oss ner och var berdda på att gå i bivack men hade tur, ovädret drog förbi och vi kunde fortsätta turen.  Vi skidade över glaciären under nord och sydtoppen och hade en härlig utförslöpa ner mot Tarfaladalen.

Även om bilderna har bleknat med åren så minns jag fortfarande den här första riktiga fjällturen med glädje.

Galghumor!

I Prag får man inte hänga sin galge var som helst.