Barentsburg nu och då.

Som sagt i förra inlägget så närmade vi oss Barentsburg. Jag har varit där två gånger förut och det har sett ganska lika ut båda dessa gånger. Den svarta massiva röken som brukar spruta ut ur skorsten där verkade vara ett minne blott.

Så här såg det ut för sju är sedan.

Så här såg det ut för nio år sedan.

Men vi såg redan på håll att det hänt något i den lilla ryska gruvbyn. Så här mycket färg var det inte förra gången vi var hit. Kan bero på att de satsats mer på turism nu när gruvverksamheten nästan alltid varit olönsam här.

Vi är inte de enda som anländer till Barentsburg den här soliga men ganska kalla kvällen, ett fartyg med ungdomar kommer strax före oss.

Det lilla, men övergivna hamnkontoret var sig likt.

Det var bara den lilla pingvinpapperskorgen som fått lite färg på sig.

Dörren var öppen så jag kollade vad som fanns där inne, det var inte så mycket.

Det rosa huset i sluttningen på väg upp till själva stan hade inte fått någon ansiktslyftning.

Det har inte hänt så mycket på nio år.Ganska likt, eller hur?

Det här huset har jag ingen jämförande bild på men det är lite charmigt i sitt förfall.

Inte bara husen som fått en ansiktslyftning, verkar som om bilparken förnyats också.

Samma gata sex år tidigare.

Lite svårt att känna igen husen, men ryska konsulns hus känns igen även om det blivit rejält uppiffat.

Tidigare år såg det ut så här.

Souvenirshopen har fått ett helt nytt hus och där är det öppet dygnet runt.

Det här är huvudgatan i Barentsburg. Stora betongklossar ligger som gatubeläggning.

Men husen är rejält uppfräschade och jag tror att flera av dem är helt nybyggda.

Lite skillnad från hur det såg ut vid de föregående besöken. Då såg husen ut så här.

Flera hus var helt tomma då.

Lite svårt att se att det här är samma hus i dag.

De enda som trivdes i de husen då, var de tretåiga måsarna.

I dag är det mycket folk på huvudgatan. Vår grupp får en guidad tur.

De är nog på väg till hotellet där baren finns.

Här ligger även posten.

Lite finns kvar som man kan känna igen sig i. Så här ser det ut nu...

...så här för nio år sedan. Huset bakom, som är museum ska tydligen få en ansiktslyftning.

Skolan.

..med fin trapp.

Tror inte att det är så mycket trafik här men en varning kan ändå vara på sin plats.

Vi tar oss under lite ledningar som ligger i en slags betongkulvert. Det går inte att gräva ner rör och ledningar på grund av permafrosten.

Gör ett besök i den lilla kyrkan.

Undrar lite varför Olle Carlsson (en av våra guider) finns på skylten i Barentsburg. ;)

Det börjar bli en fin solnedgång och ett vackert ljus över bergen.

Många bilder är det, så det blir en fortsättning härifrån.

Polarbacillen.

Alla som varit till Svalbard, eller någon annan plats i polarområdena, vet att då blir man drabbad av polarbacillen. Den yttrar sig som så;  man bara vill tillbaka dit, igen och igen och igen. Den 4 september så kom jag, maken och vårt äldsta barnbarn, Linnéa iväg. Så som vi längtat ända sedan vi bokade resan för över ett år sedan.

 Nu äntligen var vi på väg och det var lite som om det pirrade i magen av förväntan då vi gled ner genom molnen och fick se den första skymten av Svalbards snötäckta berg.

Efter en kort promenad inne i Longyearbyen och besök på museet så var det äntligen dags att gå till fartyget och leta reda på vår hytt. Kollade ut och såg att vintern är på väg till Svalbard redan nu för vinglaset på berget har fått sin fot tillbaka.

Bergen är också pudrade med lite nysnö.

Vår expeditionsledare Axel hälsar oss välkomna ombord.

Dagens program är inte så späckat men nog så viktigt med säkerhetsgenomgången.

Det gäller att hitta till rätt livbåt och veta hur livvästen fungerar och var de finns.

..och under tiden så tuffar vi vidare ut mot vårt äventyr.

Solen skiner och färgar himmelen vacker...

...och vi anländer till Barentsburg, men det tar vi i nästa inlägg.

Wallenberg-mausoleum

Jag har åkt förbi den här platsen åtskilliga gånger och ofta tänkt att jag ska stanna och gå upp på kullen för att se hur där ser ut, men varje gång så har jag känt att jag inte haft tid. Ända tills i dag då jag ingen brådska hade och vädret var så härligt, så jag saktade in och svängde av och gjorde ett besök.

Det är en fin tujaallé som leder fram...

...till en trappa.

Där uppe på kullen står det en tempelliknande gravkammare. Templet uppfördes 1912.

Runt kupolen finns en inskription.

"Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o grav, i din gömma!
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin avbild ej glömma."

Jag trodde att det var det enda som fanns här uppe, men det visade sig att Wallenbergätten hade flertalet gravar på kullen.

Det känns riktigt lantligt och lugnt och fint här uppe, speciellt när man blickar ut över Mälaren.

Nedanför kullen går korna och betar.

De kikar lite nyfiket upp mot mig och verkar undra vad jag vill.

Skidbacken på andra sidan Mälaren ligger tom och snöfri.

Om man bortser från trafiken ute på Ekerövägen så är det en riktigt lantlig idyll.

Tingwall.

 Tingwall är inte stort men de har en egen väderstation och den är mycket pålitlig om inte Jimmy Tulloch varit i farten. Vi tog bussen dit från Kirkwall.

Busschaufören väntade när vi hoppade av för att föreviga väderstationen. Han åkte där varje dag och hade inte sett den, så han ville gärna veta var den var.

Här i Tingwall kan man ta färjan över till öarna Rousay, Egilsay och Wyre.

Fiskebåtarna kommer in med sin fångst.

Väderstationen då? Jo, den ligger här bredvid hönshuset.

Lite närmare.

Sedan åkte vi hem...

...till Kirkwall.

Först small det.

Som sagt i rubriken, först small det rejält. Det var augustis första åskväder som drog in. Sedan blåste det upp så träden nästan låg vertikalt och regnet började strila ner för att övergå i skyfall. Kunde lika gärna vara någon som stod här med brandslangen, men det blev samtidigt ett magiskt och lite kusligt ljus för samtidigt sken solen. Jag kände mig manad att gå ut på övre balkongen och försöka föreviga det speciella ljuset, trots att det regnade.

Ljuset kändes nästan som att kliva ut i en sepiatonad värld.

Regnet fortsatte att ösa ner, ser att en liten båt sökt skydd under Nockebybron. Det var då den passade på att anfalla.

Den kröp in i mitt ena byxben och där HÖGG den till. Ja jag säger högg till för det kändes som om någon kört in en nål i benet. Två gånger dessutom. Första getingen för i år och så anfaller den.

Den fick plikta med sitt liv...och jag skäms inte ens för det.

Vad får man inte stå ut med för en bild; regn, åska, getingstick och smärta. ;)